Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 29 juni 2010

Jerusalem. (Israel)

Jerusalem (hebreiska: יְרוּשָׁלַיִם‎ , Yerushaláyim; arabiska: القُدس , al-Quds) är sedan 1949 de jure huvudstad i Israel och proklamerad som Palestinas huvudstad. Staden har en historia som går tillbaka till omkring 4000 f.Kr. Jerusalem är den heligaste staden för världens judar och har även stor religiös betydelse för kristna. Den räknas dessutom som den tredje heligaste staden inom islam. Trots att Gamla Staden bara har en area på 0,9 km² rymmer den en mängd platser av religiös betydelse, bland dem Tempelberget, Västra muren, Den heliga gravens kyrka, Klippdomen och Al-Aqsamoskén. FN menar att östra Jerusalem skall utgöra huvudstaden i en palestinsk stat medan västra Jerusalem ska fungera som israelisk huvudstad. EU erkänner inte Israels olagliga annektering av östra Jerusalem och menar att en genuin fred förutsätter att Jerusalems status som huvudstad i bägge länderna avgörs genom förhandlingar.

Jerusalem anses ha grundats omkring 1800 f.Kr. Dess tidigast kända invånare var jevuseerna, ett kanaanitiskt folkslag, och staden kallades därför bland annat Jebus.
Enligt den judiska Toran - det kristna Gamla testamentet - intogs Jerusalem omkring 990 f.Kr. av israeliternas kung David. Kung David gjorde staden till huvudstad i sitt rike, som vid denna tid även omfattade de 10 nordliga stammarna, Israel. Han regerade i 7 år i Hebron och i 33 år i Jerusalem. Efter kung David uppförde hans son Salomo Templet på Moria berg i Jerusalem, "den plats som Gud ser till". Judar världen över vänder sig mot Jerusalem och tempelplatsen i sin bön.
Efter Salomos död splittrades riket i en nordlig och en sydlig del och kung Davids ättlingar kom att behålla makten i det södra riket (Juda rike) ända till dess att den babyloniske kungen Nebukadnessar erövrade och förstörde staden och templet år 587 f.Kr. och förde bort befolkningen i den s.k. babylonska fångenskapen. Efter det att Babylonien fallit för Persien fick judarna återvända till staden och då återuppfördes Templet under persiskt beskydd (480-talet f.Kr.) och förblev en samlingspunkt för judarna fram till dess att den och staden i övrigt erövrades av romarna efter det misslyckade judiska upproret 66-70. Efter det sista stora judiska upproret i Israel mot det romerska styret, den så kallade bar-Kochbarevolten 132-135, förbjuds judar att bo i Jerusalem och i en radie på omkring 50 kilometer från staden. Jerusalem ombyggdes till en romersk stad under namnet Aelia Capitolina. Romarna döpte samtidigt om Judéen till Palestina, efter filistéerna som var ett annat folk i området. Hundra år efter att Romarriket antagit kristendom som statsreligion återfick staden sitt gamla namn och den kristne biskopen där upphöjts till rang av "patriark". Jerusalem är islams tredje heligaste plats, efter Mekka och Medina. Av de första muslimerna kallades staden Bayt al-Maqdes men det är som al-Guds al-Sharif staden är känd inom modern islam och i Västasien. 638 utökade det islamiska kalifatet sin makt till att omfatta Jerusalem. Med den muslimska erövringen av Syrien tilläts judar att flytta till staden Rashidun-kalifen Umar ibn al-Khattab utfärdade ett dekret tillsammans med den kristne patriarken Sophronius att kristendomens utövare och heliga platser i staden skulle skyddas under det muslimska styret. Muslimen Umar vägrade be i de kristna kyrkorna (vilket väl tilläts av islam), detta för att hans muslimska överlevande inte skulle göra om kyrkan till moské. Istället bad han utanför kyrkan, där Umar lät bygga en moské. [8] När muslimerna begav sig till Bayt Al-Maqdes för första gången letade de efter den "borterst belägna heliga moskén" som nämns i Koranen och Haditherna. De hittade platsen full med skräp, städade iordning stället och använde den efter detta som böneplats. Under 700-talet ledde Umayyad-kalifen Abd al-Malik byggandet av Klippdomen. Den med 1000-talet samtida historikern al-Muqaddasi skriver att Abd Al-Malik byggde detta tempel för att visa de kristna att muslimsk arkitektur var mätbar med de vackra kristna kyrkor som fanns i staden.

måndag 28 juni 2010

Maryland. (USA)

Maryland är en delstat i östra USA. Sitt namn har den tidigare brittiska kolonin efter den brittiska drottningen Henrietta Maria. Huvudstad är Annapolis, men största stad är Baltimore. Även stora delar av Washington DC:s förortsområden ligger i Maryland, bland annat Bethesda. Det är idag den delstat som har högst medianinkomst.
Under inbördeskriget var Maryland en slavstat som valde att inte lämna unionen. Delstaten har traditionellt räknats som en sydstat, men har kulturellt även mycket gemensamt med nordöstra USA.

Lommel. (Belgien)


Lommel är en kommun i den belgiska provinsen Limburg. Den 1 januari 2006 hade de en befolkning på 31 898 (15 817 män och 15 719 kvinnor). Den totala arean är 102.37 km² vilket ger en befolkningstäthet på 312 personer per km².

söndag 27 juni 2010

Tygelsjö.

Tygelsjö är en förort till Malmö och ligger väster om E6/E22 i kommunens södra delar. Det finns bussförbindelser med Malmö och Vellinge.
Tygelsjö by härstammar från medeltiden. På 1880-talet byggdes en station vid järnvägen mellan Malmö och Trelleborg, och 1898 tillkom en sidobana till Klagshamn. Den medeltida kyrkan revs och ersattes av nuvarande Tygelsjö kyrka några år efter sekelskiftet 1900. På 1970-talet tillkom villabebyggelse på alla sidor av byn, sedan järnvägarna lagts ned.
I Tygelsjö ligger Tygelsjö skola (F-6) och Tygelsjö och Kallenbergs förskolor.
Under 2007 färdigställs fler bostäder norr och väster om orten och invånarantalet väntas öka med mellan 25 och 40%. De nya bostäderna kommer att vara 1,5 plansvillor, radhus och parhus.
Delområdet Tygelsjö by i stadsdelen Limhamn-Bunkeflo omfattar tätorten och landsbygden däromkring. I början av 2009 lämnades ett medborgarförslag med 330st namnunderskrifter av boende i Västra Klagstorp och Tygelsjö för en kommunal folkomröstning om kommunbyte till Vellinge kommun in till stadsdelsfullmäktige Limhamn-Bunkeflo. Förslaget skickades vidare till Malmö kommunfullmäktige då det inte föll under stadsdelsfullmäktiges ansvar att anordna kommunla folkomröstningar.

Wellington. (Nya Zeeland)

Wellington (maori: Te Whanganui-a-Tara eller Pōneke) är huvudstad i Nya Zeeland och landets tredje största stad efter Auckland och Christchurch.

Wellington har 179 000 invånare (2003) och Auckland har 401 000.

Wellington är därmed Oceaniens största huvudstad. Wellington ligger på Nordöns södra kust vid Cooksundet. Staden grundades 1840 och blev huvudstad 1865.

Nya Zeelands främsta finansiella institutioner ligger i både Wellington och Auckland, och vissa organisationer har också högkvarter i båda städerna. Staden är däremot landets politiska centrum, och hyser parlamentet och huvudkontor för alla regeringsdepartement och -ministerier. Wellington beskrivs också ofta som Nya Zeelands kulturella centrum, med en filmindustri i världsklass, Te Papa Tongarewa (Nya Zeelands museum), Nya Zeelands symfoniorkester och Kungliga nyzeeländska baletten.

Wellington fick sitt namn efter Arthur Wellesley Wellington, som var den första hertigen av Wellington och segraren vid slaget vid Waterloo. Wellington i det här fallet syftar på staden i det engelska grevskapet Somerset.
På maori har staden två namn, Te Whanganui-a-Tara syftar på Wellingtons hamn och betyder "Taras stora hamn". Det alternativa namnet Pōneke används inte ofta eftersom det tros vara en translitterering av hamnens före detta smeknamn på engelska, Port Nick, kort för Port Nicholson.

lördag 26 juni 2010

Galapagosöarna. (Ecuador)

Galapagosöarna är en ögrupp, som hör till Ecuador.


De 19 öarna är belägna i Stilla havet ungefär 1 000 km väster om Ecuadors fastland. Ekvatorn går över den största ön, Isabela.

Galapagosöarna är kända för det stora antalet endemiska arter som finns här och även för Charles Darwins forskning som resulterade i hans teori om naturligt urval.

Galapagosöarna blev nationalpark 1959, vilket innebar att 97,5% av öarnas landyta skyddades. Då fanns tre bosättningar där med sammanlagt omkring 1 500 invånare. På 1980-talet hade antalet invånare ökat till mer än 15 000. 1986 blev det omgivande havet ett marint reservat. UNESCO hade redan 1978 tagit med Galapagosöarnas landområde på sin världsarvslista och 2001 inkluderades även det marina reservatet. Endast fem av öarna är bebodda. Galapagosöarna upptäcktes av Fray Tomás de Berlanga 1535. Öarna var obebodda, men Thor Heyerdahl fann på 1950-talet krukskärvor av sydamerikanskt ursprung som visade att folk tidigare varit där. Denna teori är fortfarande kontroversiell.
Ecuador annekterade området den 12 februari 1832.

I september 1835 kom Charles Darwin, sonson till evolutionsteoretikern Erasmus Darwin, till Galapagosöarna och stannade ungefär fem veckor, då han studerade geologi och biologi på fyra av öarna. Han skrev sedan boken Om arternas uppkomst, till stor del inspirerad av materialet han samlade på öarna. Eftersom Galapagosöarna ligger så isolerat finns där många djurarter som bara lever på just dessa öar. Djur som bara finns på en plats kallas för endemer. De djur som det främst finns av på Galápagos är kräldjur och fåglar. 95 % av kräldjursarterna finns bara här, och detsamma gäller för 49 % av fåglarna.

Några djurarter som bara finns på Galapagosöarna är bland annat havsleguanen (Amblyrhynchus cristatus) som man uppskattar att det finns uppemot 400 000 stycken som lever på samtliga av öarna, landlevande leguan, galapagossköldpadda (Geochelone nigras) som man uppskattar att det finns 18 000 individer på Española, San Christobal, Santa Cruz, Pinzon, Isabela och Santiago ( Pinta-underarten är utdöd i naturen), galapagospingvin (Spheniscus mendiculus) vars antal varierar med några hundra till några tusen stycken och som har sin utbredning på Isabela, Fernandina, Floreana och Santiago, galapagosskarv (Phalacrocorax harrisi), galapagoshäger (Butorides sundevalli) och många olika finkar. Andra arter är Galápagossjölejon som uppskattas till cirka 50 000 individer vilka återfinns på samtliga öar, den landlevande leguanenen som har specialiserat sig på att äta de gula kaktusbollarna och har sin utbredning på Santa Cruz, Baltra, Seymour, Isabela och Fernandina, lavaödlan som är Galapagos representant inom familjen Microphus och som det finns ett stort antal av på alla öarna förutom Genovesa och blåfotad sula som det häckar ungefär 20 000 på alla öarna förutom Pinzon och Santa Cruz.

Många av de djur som inte är endemiska arter på Galapagosöarna är istället endemiska underarter, så som exempelvis den underart av brun pelikan (Pelecanus occidentalis occidentalis) som häckar på öarna.
Under andra hälften av 1900-talet började bosättarnas getter att föröka sig i allt större utsträckning och påverka det inhemska beståndet av växter och djur. Därför beslutades det att dessa skulle tas bort, och år 2007 hade ca 10 000 getter skjutits.

Midsommar.


Ja då börjar denna Midsommar att nå sitt slut. Jag var hemma vid datorn mest hela tiden. Skulle ha grillat men det blev ett sådant regn väder, så det får bli i dag i stället om det nu blir ett fint. Hoppas att ni alla har haft en fin midsommar.

fredag 25 juni 2010

Reichelsheim. (Tyskland)

Reichelsheim är en stad i distriktet Wetteraukreis i Hesse, Tyskland. Den ligger 30 kilometer norr om Frankfurt am Main. De äldsta delarna är Beienheim ( nämns första gången i ett dokument från år 773) och Reichelsheim ( 817 ).
Staden Reichelsheim skapades 1972 under en omfattande jordreform. De tidigare självständiga byar som nämns ovan gick administrativa strukturer koncentreras nu i den största av byarna, Reichelsheim .
Området som nu är det stad av Reichelsheim var förmodligen redan befolkat Celtic gånger. Under det fjärde århundradet f.Kr. kelterna sakta förskjutas germanska stammar som senare fått ge vika för Roman regel som tvingade alla Wetterau under dess kontroll .
I 6: e -talet frankiska Regeln infördes . Namnet slut " - heim "är över frankiska ursprung , som betyder bokstavligen " hem " . Vid byn Reichelsheim , det var förmodligen en frankisk bosättare som heter Richholf som grundade byn som först nämndes som " Richolfsheim " .
Under Trettioåriga kriget staden plundrades flera gånger och brann ner till grunden .
Byn fick stadsrättigheter år 1665 .

Midsommar.


Midsommar är en högtid som firas kring sommarsolståndet. Ursprunget till midsommar är förkristet, men kyrkan har valt att fira Johannes Döparens födelse vid samma tidpunkt. Idag firas midsommar i Sverige med dans kring midsommarstången och inte sällan med sill och färskpotatis på matbordet. Sett ur astronomisk synvinkel är en närliggande dag till dagens midsommardag det dygn som har den längsta dagen, sommarsolståndet. På de nordligaste breddgraderna, det vill säga norr om norra polcirkeln, går solen inte ens ner under horisonten och det är ljust dygnet runt.
Eftersom det finns flera stenmonument som visar att människor i flera tusen år kunnat bestämma vid vilken tidpunkt sommarsolståndet inträffar är det troligt att någon form av firande förekommit kring midsommar långt tillbaka i tiden. Sommarsolståndet på norra halvklotet var den första dagen på årets tredje kvartal, (i gamla tiders solkalendrar). Övriga högtidsdagar var nyåret vid vårdagjämningen, halvåret höstdagjämningen, det sista kvartalet vintersolståndet och de däremellan liggande åttondelarna.
Under nordisk bronsålder förekom i Sverige soldyrkan. Vissa av de danser och riter som tros ha ägnats åt att fira solen finns bevarade på hällristningar. Exakt hur firandet av sommarsolståndet gick till finns det få källor om, men det troliga är att det varit i form av offerfester i fruktsamhetens tecken, på många sätt motsvarande första maj-firandet i andra västeuropeiska länder. Dock är uppgifterna om förekomsten av midsommarblot ”sporadiska och tveksamma”.
De äldsta bevarade skrifterna som nämner midsommarfirandet i Norden är de isländska kungasagorna från 1200-talet. Där skrivs det om Olav Trygvason och står att läsa:

Cluj-napoca. (Rumänien)

Cluj-Napoca (ungerska: Kolozsvár) är den administrativa huvudorten för länet (judeţet) Cluj och är regionen Transsylvaniens största stad och Rumäniens fjärde största.


Staden har en yta på 179,5 km² och har strax över 300 000 invånare. Vid folkräkningen 2002 var 79,4 procent rumäner och 19,0 procent ungrare. Resterande 1,6 procent utgjordes av bland annat judar, romer och tyskar.
Genomsnittlig årlig befolkningstillväxt på -2,2%. 8,5 % arbetslösa. 14,1% av befolkningen är personer under 15 års ålder och 3,9% över 75 år.
Staden har av tradition varit ett utbildnings- och kulturcentrum. Ett flertal teatrar ger klassiska och nyskapande stycken. Vidare finns här sex universitet. Babeş-Bolay-universitetet anordnar sommarkurser i rumänska som är populära hos språkintresserad från hela världen.

Under Nicolae Ceauşescus tid anlades fabriker, och arbetare tvångsförflyttades till staden som i och med detta förändrades. Ceauşescu lade år 1974 efterleden "-Napoca" till stadens namn Cluj. Ett av de rumänska ölen, Ursus, har en fabrik här.
Under den Rumänska revolutionen 1989 var Cluj-Napoca en av städerna där uppror och demonstrationer förekom – 26 dödades och runt 170 personer sårades under oroligheterna.

Då staden fram till 1920 låg i Ungern fanns där tidigare en stor ungersk befolkning. Denna försvann så gott som helt under sent 1990-tal/tidigt 2000-tal åren då en extremt rumänsk-nationalistisk borgmästare uttryckte att han ville "städa staden från ungrare, zigenare och hundar". Nu är staden till stor del rumänsk. År 2003 eller 2004 avsattes den nationalistiske borgmästaren. Rumänska flaggan pryder fortfarande varje lyktstolpe. Parkbänkarna och gungorna, målade i dess färger, står kvar.

Sedan det högerextrema Storrumänska partiet förlorat borgmästarposten kvarstår att se om Cluj-Napoca åter igen kan bli en attraktiv stad. Den nye borgmästaren gjorde under 2005 några symboliska löften, som till exempel att inte riva statyn av den ungerske kungen Mattias Corvinus (Mátyás Hunyadi) som står på stadens torg.

Cluj har ett fotbollslag vid namnet CFR Cluj som 2007 gjorde klart med AIK:s mittback Niklas Sandberg.

torsdag 24 juni 2010

Chandigarh.

Chandigarh är ett unionsterritorium (Union territory) i nordvästra Indien. Territoriet domineras av staden med samma namn, som dessutom är huvudstad för såväl delstaten Punjab som delstaten Haryana. Dessutom ingår ytterligare 23 byar i territoriet. På territoriets 114 km² bor cirka 1,3 miljoner människor.
Staden Chandigarh planerades av den framstående schweiziske arkitekten Le Corbusier och byggdes av den indiska regeringen under 1950-talet. Staden, exklusive territoriets övriga samhällen, hade en beräknad folkmängd på 979 000 invånare år 2007, på en yta av 79,34 km².
Chandigarh låg tidigare i Punjab, men när de nuvarande delstaterna Punjab och Haryana bildades 1966 genom delning av Punjab fick Chandigarh bli federalt område. Den federala regeringens administratör, motsvarigheten till guvernör i Indiens delstater, heter Om Prakash Verma och är också guvernör i grannstaten Punjab.

måndag 21 juni 2010

Erlangen. (Tyskland)

Erlangen är en stad i den tyska delstaten Bayern, som har omkring 102 000 invånare (2002). Den ligger omkring 10 km norr om Nürnberg vid motorväg A3, som går snett genom landet från Ruhrområdet till gränsövergången till Österrike vid Passau. De goda kommunikationerna stärks dessutom genom stadens läge vid Main-Donau-kanalen. Info: http://www.erlangeninfo.de/
Staden är genom lokaliseringen av Siemens AG:s fabriksanläggningar (nära 25 000 anställda), flera datorföretag, ett antal forskningsinstitutioner (såväl privata som offentligt ägda) liksom Friedrich-Alexander-Universitetet att betrakta som norra Bayerns högteknologiska centrum.
Framför allt pågår en omfattande forskning inom medicinsk teknik och farmakologi och staden strävar efter att bli sedd som förbundsrepublikens centrum för medicinsk forskning.

lördag 19 juni 2010

Bilbao. (Spanien)

Bilbao (baskiska Bilbo) är en spansk hamn- och industristad i provinsen Vizcaya i Baskien, cirka 12 km innanför floden Nervions mynning i Biscayabukten. Med förstäder har Bilbao cirka en miljon invånare. Bilbao är en av Spaniens viktigaste industristäder med järn- och stålindustri. Hamnen är Spaniens näst största. År 1997 invigdes Guggenheimmuseet i Bilbao, ett nytt konstmuseum där själva byggnaden har en mycket intressant arkitektur signerad Frank Gehry.
Bilbao var en av regeringssidans viktigaste stödjepunkter i början av spanska inbördeskriget men intogs av Franco i juni 1937. Bilbao grundades som en by med Don Diego Lopez de Haro V, Lord of Biscay den 15 juni, 1300 på andra sidan floden av en befintlig fiske lösning (som nu kallas Bilbao la Vieja eller Bilbo Zaharra, "Old Bilbao).
Innan formella etablering som ett township, en by och hamn heter "Bilbao (namnet utsedda i grundandet byn stadga om 1300) tros ha varit nära en gammal mur (ca XII-talet) som nyligen upptäcktes av" San Anton "Bridge. Andra uppgifter tyder på att första bosättningarna i Bilbao kom tidigare i närheten av "Malmasin" udde.
Namnet på staden har oklart ursprung, vissa tror att det kan komma från "bel Vado", Gamla Spanska för "goda vatten passerar"Medan andra proklamera det är en följd Baskiska "bi albo"Mening"två flodbankar".
Närliggande platser som Sestao och Ugao-Miraballes har samma slut som skulle kunna baskiska Aho, "Mun".
1300-1600
Don Diego gav staden rättigheter och privilegier samt mark för tillväxt. Till en början fanns det endast tre gator: Somera ("övre"), Artekale ("mitten gatan") och Tendería ("Köpmansgården"), efter mönstret av tre parallella gator återfinns i andra baskiska städer, och Santiago kyrka, Omgiven av en stadsmur. Bilbao var i norra armen av Way of Saint James, Därav namnet på Santiago (Saint James ") Kyrkan.
Staden växte sakta men säkert, är det område som nu kallas de "Sju gator", efter den nya parallella utvecklingen. De rättigheter som medges enligt successiva Lords of Biscaya var förbittrade över, ibland våldsamt, av andra chartrade villor som Portugalete och av unchartered byarna. I den 15: e århundradet krigen mellan adliga familjer störs staden, som hade nått en befolkning på nästan 3000. Tre översvämningar och brand skakade staden och Santiago kyrkan var nästan helt förstörda. Men återigen staden återhämtat sig och det växte bortom muren.
I 1511 den konsulat Bilbao beviljades till staden från den spanska kronan, detta får Bilbao vara det viktigaste exporthamn för Merino ull från Kastilien till nordeuropeiska städer som Antwerpen.
Bilbao blev den viktigaste kommersiella och finansiella centrum i den spanska nordkusten under Spanska imperiet era. Svärden exporteras genom Bilbao var kända i England som "bilboes".
1600-1900
I 1602 Bilbao blev huvudstad Biscay, Som ersätter den tidigare huvudstaden Bermeo. De följande århundradena såg en konstant ökning av stadens rikedom, särskilt efter upptäckten av omfattande järn resurser i de omgivande bergen. I slutet av 17-talet besegrade Bilbao de ekonomiska kriser som drabbade Spanien tack vare den järnmalm och handel med England och Nederländerna. Under den 18: e talet staden fortsatte att öka och nästan förbrukat sin lilla utrymme. Den 19-talets industriella revolutionen var avgörande för Bilbao, med att utveckla starka gruv-, stål-och varvsindustrin. I början av 20th Century Bilbao var den rikaste staden i Spanien, där den viktigaste banker (BBVA) Och försäkringsbolag fastställdes.
Bilbao belägrades fyra gånger av Carlists under Carlistiska Wars, Men på grund av försvarare (den reguljära spanska armén och lokala liberala frivilliga) var det aldrig erövrat, som redovisas i stadens titel ("obesegrad").
I 1886 Högskolan i Deusto inrättades av Company of Jesus och en stor plan för staden tillkännagavs efter byn Abando annekterades. Den Alzola, Achúcarro och Hoffmeyer "Ensanche"(Förlängning) projekt av 1876 nästan fördubblades stadens område och utvecklades under de följande decennierna, som det gick i andra städer som Barcelona vid den tidpunkten. År 1925 var byn Deusto bifogas och flera andra delar av staden har utvecklats inklusive Basurto och Begoña.
Bilbao ställde sig på Republikanska regeringen i Spanska inbördeskriget och var huvudstad i den första baskiska autonoma regeringen ledd av José Antonio Aguirre. En defensiv ring, som heter "Cinturón de Hierro"(Iron Belt) Byggdes runt staden, med tunga artilleri och många bunkrar sammanlänkade genom kilometer tunnlar. Trots dessa ansträngningar den 19 juni, 1937 Bilbao dukade till Franco'S trupper "belägring (med hjälp av ett svek mot ingenjören Goicoechea, konstruktör av defensiven ringen), broar förstördes för att stoppa fienden, men staden överlevde relativt intakt.
Under Francos diktatur stadens tunga industrin drivs Spaniens ekonomi och tusentals invandrare från centrala och södra Spanien flyttade till Bilbao, staden och omgivande städer expanderat kraftigt och ibland kaotiskt. I ett försök att anpassa inflödet av invandrare i stadens begränsade utrymmet, städerna i angränsande Txoriherri dal (Erandio, Derio, Zamudio, Sondika, Lezama) bifogades. Denna annektering vände under 1981 efter övergång till demokrati.
I 1983 omfattande översvämningarna drabbade staden och dödade många människor i provinsen och orsakar stor skada på den gamla delen av staden, den gamla Arriaga Theater ödelades. Sedan dess har "Casco Viejo"(Den gamla stadsdelen) har förnyats, tillsammans med den allmänna trenden till förnyelse sett runt hela staden. Staden har nyligen genomgått stora stadsförnyelse för att komma bort från regionens industriella historia och i stället fokusera på turism och tjänster. Utvecklingen är centrerade kring den nya metro systemet genom att Sir Norman Foster (Se Metro Bilbao) Och framför allt, Guggenheim Bilbao Museum av Frank Gehry. En ny spårvagn linje (EuskoTran) Infördes 2002. Den Bilbaos hamn, Tidigare vid floden, har flyttats och utvidgats nedströms på BISCAYABUKTEN, Öppnar en stor del av centrala fastigheter på floden som har platsen för större delen av den nya byggnaden. Andra nya landmärken inkluderar Santiago Calatrava- Konstruerad Zubizuri Bridge och Euskalduna Palace, Ett kulturcentrum, längre nedströms. De två punkterna är förbundna med en ny floden passage motsatt Högskolan i Deusto, Som ger en öppen grön plats för stadens invånare att slappna av.
En viktig milstolpe tornet, ritat av César Pelli, Inhyste Iberdrola elektriska Företaget kommer också att byggas och det finns ambitiösa planer för att förnya halvön vid floden som kallas Zorrozaurre.
Under 2010, Bilbao City Hall toppar 78 nomineringar till clinch den inledande Lee Kuan Yew World City Prize. Det var namnet som ett erkännande av sin integrerad och holistisk syn i städerna förvandling. Bilbao City Hall har visat att stadsomvandlingen kan vara en stark social och ekonomisk drivkraft för att påskynda förändringar, stärka stadsstrukturen, injicera livfullhet och förbättra livskvaliteten för medborgarna. Lee Kuan Yew World City Prize kommer att presenteras med ett pris certifikat, ett guld medaljong och en prissumma på S $ 300,000, som sponsras av Keppel Corporation.

fredag 18 juni 2010

Bennäs. (Finland)


Bennäs järnvägsstation är en järnvägsstation i Bennäs i den finländska kommunen Pedersöre i Svenska Österbotten. Järnvägsstationen är en järnvägsknut för Jakobstadsbanan och Österbottenbanan. Stationsbyggnaden byggdes 1885 efter ritningar av Knut Nylander. Stationen ligger cirka 101 kilometer från Seinäjoki järnvägsstation och circa 33 kilometer från Karleby järnvägsstation.

Tacoburgare med mangoyoghurt.

4 stycken

Ingredienser:
400 g nötfärs
1 påse taco kryddmix, 35 g
1/2 dl färsk hackad koriander
1 litet ägg
2-3 krm salt
1 krm nymald peppar
Mangoyoghurt:
1-1 1/2 dl fintärnad mango
2 dl grekisk yoghurt1 hackad röd chilifrukt
1 krm sambal oelekrivet
skal av 1 lime
1 tsk flytande honung
flingsalt
Till servering:
skivad avokadoskivad
rödlök
sallad
hamburgerbröd
Tillagning:
1. Arbeta ihop färs, kryddmix, koriander, ägg, salt och peppar till en smidig färs. Forma färsen till 4 burgare.
2. Grilla burgarna över glöd, cirka 3 minuter på varje sida.
3. Servera burgarna på bröd med sallad. Toppa med avokado, lök och mangoyoghurt.
4. Mangoyoghurt: Blanda alla ingredienser och smaka av med salt.

Sydafrikansk lamm- och currytaco med okra.

Tid: 40 min
Ingredienser
Portioner 4
400,0 gram Lammfärs
2,0 msk Currypasta (röd)
6,0 styck Torkade fikon

2,0 msk Matolja till stekning
Salt
Salsa:
4,0 styck Tomater (kvist-)
4,0 cm Ingefära
2,0 tsk Chilifrukt (röd, hackad)
Salt
Grönsaker:
12,0 styck Okra
2,0 msk Honung (flytande)
2,0 msk Matolja till stekning
Salt
Tillbehör:
200,0 gram Nachochips
100,0 gram Torkad banan
1,0 styck Mango
Tillagning
Skala och tärna mango. Strimla fikon tunt. Grovhacka tomater. Skala och grovhacka ingefära. Skiva okra grovt.
Lägg alla ingredienser till salsan i en mixer och mixa hastigt. Salta.
Hetta upp olja i en stekpanna. Lägg i färs och stek tills genomstekt. Tillsätt fikon, curry och salt. Låt bli varmt.
Hetta upp olja i en annan stekpanna. Lägg i okra och stek hastigt. Ringla över honung och salta.
Servera salsa, okra och tillbehör i separata skålar.

torsdag 17 juni 2010

West Dunbartonshire. (Skottland)

West Dunbartonshire är en av Skottlands kommuner. West Dunbartonshire gränsar till Argyll and Bute, Stirling, East Dunbartonshire, City of Glasgow och Renfrewshire. Då kommunen upprättades hette den Dumbarton and Clydebank efter de två distrikten som till största delen slogs ihop till kommunen.
Centralorten heter Dumbarton vilket ofta skapar förvirring eftersom staden stavas med m och kommunen med n. Orsaken till detta är att n:et i det gaeliska Dùn Breatainn byttes ut mot ett m när det översattes till Dumbarton på engelska. Grevskapet Dumbartonshire fick namn efter staden, men bytte tillbaka till ursprungsstavningen i början av 1900-talet. Därefter har kommunen fått namn efter grevskapet.
Kommunen består av tre huvuddelar: Dumbarton, Clydebank (den största staden) och Vale of Leven.
Insjön Loch Lomond ligger i West Dunbartonshire.

Dance of wolves.

Tja, vargar förtjänar minst en music video från mig.

Bursa. (Turkiet)

Bursa (äldre även Brusa, Brussa, Prusa, Prusias, Proussas) är en stad i nordvästra Turkiet, och är belägen omkring 100 kilometer söder om Istanbul vid foten av det 2 500 meter höga berget Uludağ. Den är landets fjärde största stad och är administrativ huvudort för provinsen med samma namn. Bursa administrerar tre distrikt med totalt 1 562 828 invånare (2007) på en yta av 1 036 km², varav 1 431 172 invånare bor i själva centralorten. Staden är en viktig knutpunkt belägen i en rik jordbruksbygd; därutöver finns betydande textilindustri, samt även maskin-, bil-, livsmedels- och tobaksindustri.
Bursa grundades år 202 f.Kr. som Prusa av kung Prusias I av Bithynien då denne fått staden Cias med omnejd av kung Filip V av Makedonien som tack för hjälpen i ett krig mot Pergamon. Bursa blev en populär kurort på grund av sina järn- och svavelhaltiga källor och blev en viktig handelsplats då den utgjorde det västra slutmålet för Sidenvägen. Bursa blev under kung Nikomedes IV (död 74 e.Kr.) romersk. Staden var senare huvudort i det bysantinska västra Anatolien. År 1315 inledde Osman I belägring av staden, som föll för osmanerna den 6 april 1326. Bursa var sedan huvudstad i Osmanska riket från 1335 till 1389, då den ersattes av Edirne. Bursa fortsatte dock att vara en viktig stad i riket och hyser flera sultaners gravar samt större moskéer.

Don't Mess With These Wolves.


Bara så du vet en varg skulle aldrig döda en människa. Det har aldrig funnits en inspelad varg attack i inspelade amerikansk historia lösa i en mänsklig dödsoffer. Men människor dödar hundratals vargar år.

Just so you know a wolf would NEVER kill a human. There has never been a recorded wolf attack in recorded American history resolving in a human fatality. But humans kill hundreds of wolves a year.

onsdag 16 juni 2010

Libyen.

Libyen (arabiska: ليبيا ‎ Lībiyā), formellt Libyska arabiska Jamahiriya eller Socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya, är en stat i Nordafrika. Med kust i norr mot Medelhavet, är Libyen beläget mellan Egypten i öst, Sudan i sydost, Tchad och Niger i söder, och Algeriet och Tunisien i väst. Med en yta på nästan 1,8 miljoner km², av vilket 90 % är öken, är Libyen Afrikas fjärde största land till ytan, och det sjuttonde största i världen. Huvudstaden Tripoli hyser 1,7 miljoner av Libyens 5,7 miljoner invånare. De tre traditionella delarna av landet är Tripolitanien, Fezzanöknen och Cyrenaika.
Libyen har den fjärde högsta BNP:n per capita i Afrika, efter Seychellerna, Botswana och Sydafrika. Detta beror till stor del på dess stora petroleumreserver och ringa folkmängd.
Landet leds av överste Muammar al-Gaddafi, vars utrikespolitik ofta lett till konflikt med västvärlden och regeringar i andra afrikanska länder. Libyen har dock officiellt övergett sina anspråk på att skaffa sig kärnvapen under 2000-talet, och Libyens relationer till omvärlden är numera mindre ansträngda.
Libyens flagga är den enda nationsflaggan i världen med bara en färg och inget mönster, vapen eller andra detaljer. Namnet "Libyen" är inhemskt (det vill säga berbiskt), som finns belagt i fornegyptiska texter som , R'bw (= Libu), vilket syftar på en av de berbiska stammarna som levde väster om Nilen. På grekiska kallades stammen Libyes och deras land blev "Libya", men i Antikens Grekland hade ordet en vidare betydelse, och inbegrep hela Nordafrika väster om Egypten, och stundom hela Afrikas kontinent. Senare, vid tiden för Ibn Khaldun, kallades samma stora stam Lawata. Arkeologiska fynd tyder på att Libyens kustslätt så tidigt som 7000-talet f.Kr. var bebodd av ett neolitiskt folk som hade kunskaper om boskapsskötsel och odling av grödor. Det område som idag är känt som Libyen behärskades senare av en följd olika folk. Fenicierna, grekerna, romarna, vandalerna och bysantinerna innehade hela eller delar av området. Grekerna och romarna efterlämnade ruiner i Kyrene, Leptis Magna och Sabratha, men i övrigt återstår lite av dessa forntida kulturer. Fenicierna var först med att upprätta handelsstationer i Libyen, när köpmän från Tyros (i nuvarande Libanon) utvecklade handelsförbindelser med berberstammarna och slöt fördrag med dem för att försäkra sig om deras samarbete i utvinning av råmaterial. Vid 400-talet e.Kr. hade Karthago, den främsta av de feniciska kolonierna, utsträckt sin hegemoni över stora delar av Nordafrika, där det uppstod en distinkt civilisation, den så kallade puniska. Puniska bosättningar vid Libyens kust var bland andra Oea (Tripoli), Libdah (Leptis Magna) och Sabratha. Alla dessa låg i ett område som senare kallades Tripolis, eller "Tre städer". Libyens nuvarande huvudstad Tripoli har fått sitt namn från detta.
Grekerna erövrade östra Libyen när, enligt traditionen, emigranter från den överbefolkade ön Thera beordrades av oraklet i Delfi att söka sig ett nytt hem i Nordafrika. År 631 f.Kr. grundade de staden Kyrene. Inom 200 år hade ytterligare fyra viktiga grekiska städer upprättats i området: Barka (Al Marj); Euhesperides (senare Berenike, dagens Benghazi), Teuchira (senare Arsinoe, dagens Tukrah) och Apollonia (Susah), Kyrenes hamnstad. Tillsammans med Kyrene var dessa kända som Pentapolis (Fem städer).
Romarna förenade båda regionerna i Libyen, och i över 400 år var Tripolitania och Cyrenaica välmående romerska provinser. Romerska ruiner, såsom de i Leptis Magna, vittnar om regionens vitalitet där både folkrika och små städer åtnjöt stadslivets bekvämligheter. Köpmän och hantverkare från många delar av den romerska världen etablerade sig i Nordafrika, men Tripolitaniens städer behöll sin puniska karaktär och Cyrenaikas städer sin grekiska. Araber erövrade Libyen på 600-talet e.Kr. Libyen var en av det bysantinska rikets utposter fram till den arabiska invasionen på 600-talet. Inte förrän på 1000-talet företog araberna någon nämnvärd kolonisering och islamsk religion och kultur började vinna insteg. De första 1000 åren under islamskt styre var landet uppdelat i två regioner: Tripolitanien styrdes från det närbelägna Tunisien, medan Cyrenaika snarast kunde betraktas som ett egyptiskt område. Någon organiserad regering fanns knappast, och utanför städerna längs kusten var beduinstammarna nästan helt oberoende.
Under de följande århundradena antog många av de inhemska folken islam och även arabiska språket och kulturen. Osmanska turkar erövrade landet vid mitten av 1500-talet och de tre staterna eller "vilâyeten" Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan (som utgör Libyen) förblev delar av deras imperium med undantag för den verkliga autonomin under Karamanlidynastin. Karamanlidynastin härskade från 1711 till 1835 främst i Tripolitanien, men hade vid mitten av 1700-talet även inflytande i Cyrenaika och Fezzan. Detta utgjorde en första glimt i den senare historia av det förenade självständiga Libyen som skulle framträda två århundraden senare. Återföreningen skedde dock genom en invasion (italiensk-turkiska kriget 1911–1912) och ockupationen som började 1911 när Italien samtidigt gjorde de tre regionerna till kolonier. Det italienska styret varade mellan 1911 och 1943.
Efter kriget 1911–12 mellan Turkiet och Italien ockuperade italienarna Tripolitanien och Cyrenaika, men fick, i likhet med turkarna, problem med senusierna. Först sedan senusiernas ledare Sisi Umar al-Mukhtar tagits till fånga och avrättats 1931 kunde italienarna besätta Libyen. På 1930-talet slog sig tusentals italienska bönder ner i Tripolitanien och Cyrenaika, men andra värlskrigets utbrott hejdade fortsatt kolonisation.
Italien antog 1934 namnet "Libyen" som officiellt namn för kolonin (som bestod av provinserna Cyrenaika, Tripolitanien och Fezzan). Kung Idris I, Emir av Cyrenaika, ledde det libyska motståndet mot den italienska ockupationen mellan de två världskrigen. Det italienska styret blev extremt brutalt och befolkning halverades genom svält, flykt eller genom att de blev dödade av kolonialmakten. Under Mussolinis regeringstid hårdnade förföljelsen av befolkningen med införande av koncentrationsläger och repression av folkmordskaraktär. Gränsen till Egypten spärrades av med ett 320 kilometer långt taggtrådshinder.
Under andra världskriget blev Libyen ett slagfält, när britterna försökte hindra tyskar och italienare att tränga in i Egypten och ta Suezkanalen. 1943 trängde den brittiska 8:e armen ut tyskarna och italienarna ur Libyen.
Libyen blev under ökenkriget besatt av Storbritannien och Frankrike. Libyen hade varit skådeplats för de flesta pansarslagen under ökenkriget och det fattiga landets huvudnäring direkt efter kriget var export av metallskrot från de många utslagna pansarfordonen som lämnats kvar. Från 1943 till 1951 administrerades Tripolitanien och Cyrenaika av Storbritannien, medan Frankrike kontrollerade Fezzan. Idris återvände 1944 från exil i Kairo, men avböjde att bosätta sig permanent i Cyrenaika förrän vissa aspekter av utländsk kontroll avlägsnades 1947. Enligt villkoren för 1947 års fredsavtal med de allierade gav Italien upp alla anspråk på Libyen. Den 21 november 1949 antog FN:s generalförsamling en resolution som sade att Libyen skulle bli självständigt före 1 januari 1952. Idris representerade Libyen i de följande FN-förhandlingarna. Den 24 december 1951 utropade Libyen sin självständighet som Förenade Kungariket Libyen, en konstitutionell ärftlig monarki under kung Idris.
Idris I var ledare för en islamisk orden, Sanusiya.
Upptäckten av betydande oljereserver 1959 och den därpå följande inkomsten av petroleumförsäljning gjorde det möjligt för en av världens fattigaste nationer att upprätta en extremt välbärgad stat. Fastän oljan drastiskt förbättrade den libyska regeringens finanser började folkligt missnöje byggas upp mot den tilltagande koncentrationen av landets rikedomar i händerna på kung Idris och landets elit. Detta missnöje fortsatte att stegras när nasserism och arabnationalism spreds över Nordafrika och Mellanöstern.
Den 1 september 1969 genomförde en liten grupp militärofficerer ledda av den då 27-årige arméofficeren Muammar Abu Minyar al-Gaddafi en statskupp mot kung Idris. Vid den tidpunkten var Idris i Turkiet för att få läkarvård. Hans brorson, kronprins Sayyid Hasan ar-Rida al-Mahdi as-Sanussi, avsattes av de revolutionära arméofficererna och sattes i husarrest. Samtidigt avskaffades monarkin och revolutionärerna utropade den nya Libyska arabrepubliken. Gaddafi kallades, och kallas fortfarande, "Broder ledare och vägvisare för revolutionen" i statliga uttalanden och i officiella medier.
Gaddafi har utvecklat ett eget politiskt system som han kallar Den tredje internationella teorin och som är en blandning av arabnationalism, islamism och socialism. Han har skrivit en bok som heter Gröna boken för att presentera sina idéer.
Gaddafi ser sig själv som en revolutionär ledare och under 1970- och 1980-talen använde han oljepengar för att propagera för sin ideologi utanför landets gränser. Libyens militära insatser misslyckades dock. Libyen var inblandat i strider i Tchad, men drevs tillbaka från norra Tchad 1987. Libyen har också stöttat internationell terrorism, men det stödet tycktes minska markant sedan FN beslutade om sanktioner 1992. Sanktionerna avbröts i april 1999 och upphävdes slutligt i september 2003.
Motsättningarna mellan USA och Libyen har, i senare historia, varit stora. 1986 bombade amerikansk militär två libyska städer som vedergällning för påstått stöd för terrorister. Från 1980 hade USA ingen ambassadpersonal i Libyen, och USA stängde Libyens ambassad 1981.
USA har på senare tid återupprättat fullständiga diplomatiska förbindelser med Libyen och strök 2006 landet från sin lista över stater som påstås stödja terrorism.

Delft. (Nederländerna)

Delft är en stad i provinsen Zuid-Holland i Nederländerna, belägen vid floden Schie. Staden har en yta på 26,3 km² och cirka 97 000 invånare (2002). Staden kallas också "Prinsenstad", prinsstaden, eftersom alla medlemmar av den nederländska kungliga familjen är begravda där.

Staden Delft har en rik historia, eftersom den var en av Nederländernas viktigaste städer i många sekler. Delft grundades under 1000-talet, och fick stadsrättigheter 1246. Staden växte snabbt på grund av stora ekonomiska aktiviteter. Delft blev en av landets största städer, efter Amsterdam, Haarlem och Dordrecht. Vilhelm I av Oranien bodde en kort tid i Delft, och blev dödad där. Han begravdes i den nya kyrkan i Delft och efter detta blev staden begravningsort för den kungliga familjen. Staden förblev viktig på grund av Holländska Ostindiska Kompaniet.
Staden överskuggades av Haag och Rotterdam från och med andra hälften av 1600-talet, och ekonomin försämrades. När järnvägslinjen Oude Lijn byggdes 1847 blev Delft intressant för industrin. Det tekniska universitetet TU Delft och forskningsinstitutet TNO etablerades i Delft, och så blev Delft ett centrum för teknik och naturvetenskap.
Efter andra världskriget växte staden framför allt söderut. Många tätbefolkade bostadsområden byggdes, och staden växte snabbt. Universitet flyttades från innerstaden till södra delen av staden. I staden ligger Nederländernas största och äldsta tekniska universitet, TU Delft. Universitetet bildades 1842, och växte snabbt eftersom det var det första civila tekniska universitetet i Nederländerna. Idag har universitetet ungefär 13 000 studenter, och därför består ungefär 10 % av Delfts befolkning av studenter. Universitetet och dess studenter har en stor påverkan på livet i Delft.

Sköllersta.

Sköllersta är en tätort i Sköllersta församling i östra delen av Hallsbergs kommun, Örebro län. Sköllersta ligger cirka 2,5 mil från Örebro.
Sköllersta tätort har cirka 1 000 invånare. Ungefär 2 500 personer har Sköllersta som vallokal vid allmänna val.
Sköllersta är mest känt för Sveriges största fossilmuseum, beläget utanför samhället. Orten är även känd för Lithellsfabriken, belägen i de östliga delarna av samhället. Den startades av Oscar Lithell, vars son var gift med Lydia Lithell, som skrivit svenska texten till den berömda ryska folkmelodin Jag har hört om en stad ovan molnen. Lydia Lithell hade hört sången av en turnerande rysk kosackkör vid mitten av 1940 talet.
Anmärkningsvärd är även Sköllersta kyrka, en medeltidskyrka i kalk från 1200-talet med en fristående klockstapel från 1600-talet (centrala delarna). Kyrkan har ofta blivit kallad Närkes domkyrka beroende på dess storlek och den är en av landets större landsortskyrkor. På samma plats som kyrkan står idag kan det redan under 1100-talet ha stått en annan mindre kyrka.
Sköllerstas skolväsende omfattar dagis, lekis, fritidshem och en låg- och mellanstadieskola - Sköllersta skola.
I närområdet finns också två fornborgar, Tarsta borg och Åmehälla borg samt en av de få kvarvarande kvarnarna som drevs av både vatten och vindkraft, Kånsta kvarn.
Sköllersta ingår i Kilsbergsrundan och Tivedsrundan som båda är vandrings- och cykelleder genom Örebro län.

São Paulo. (Brasilien)

São Paulo är den största staden i Brasilien, Den största och rikaste stad på södra halvklotet och Latinamerika, världens 7: e största storstadsområde, Och folkrikaste stad korrekt i västvärlden. Staden är huvudstad i den delstaten São Paulo, Den mest folkrika brasilianska delstaten. Namnet på staden utmärkelser Saint Paul. São Paulo utövar ett starkt regionalt inflytande inom handel och ekonomi samt konst och underhållning. São Paulo anses vara en Alpha World City.
Staden har många kända landmärken, såsom Museu Paulista göra Ipiranga, den gotiska Metropolitan Sé Domkyrkan, São Paulo Museum of Art (MASP), den Monumento a Bandeira Portugisiska till Monument till flaggan och Niemeyer s Ibirapuera komplexa Bienal, planetarium och museer, och på senaste Estaiada bro i den södra sidan. Paulista Avenue i Midtown är det viktigaste finansiellt centrum i landet och Sydamerika.
Staden är hem till São Paulo-börsen eller Bovespa, de framtida marknaderna, och spannmålsmarknaden börserna. São Paulo har varit hem för flera av de högsta skyskrapor i Brasilien, Inklusive Mirante do Vale Building och Itália Building. Med en uppskattad befolkning på 11.037.593 invånare inom ett område av 1.523 kvadratkilometer (588,0 ²), São Paulo är den folkrikaste stad väl i Amerika, 6. Störst i världen samt folkrikaste i Södra halvklotet. Staden ligger också i centrum för den hårt urbaniserade São Paulo huvudstadsregionen med en beräknad 19.889.559 människor i 2009 över 7.944 kvadratkilometer (3,067.2 ²), är den största huvudstadsregionen i nationen. Beroende på vilken definition som används är i São Paulo huvudstadsregionen rankas som den näst folkrikaste i Nord-och Sydamerika.
Folk från staden São Paulo kallas paulistanos, Medan paulistas utser någon från hela São Paulo staten, inklusive paulistanos. Stadens Latin motto, som har delat med slagskeppet och hangarfartyget fått sitt namn efter det, är Icke Ducor, duco, Vilket kan översättas som "jag är inte lett, jag bly."
En känd smeknamn för staden är "Sampa". São Paulo är också känd för sitt opålitliga väder, storleken på dess helikopterflotta, arkitektur, Gastronomi, och många skyskrapor. Den São Paulo / Guarulhos International Airport driver många inhemska och internationella flygningar.
Den första kustsamhälle i Brasilien, São Vicente grundades 1532. Det var den första permanenta portugisiska kolonin i Nya världen. Tjugotvå år senare Tibiriçá Chief och Jesuit missionärer Manuel da Nóbrega och José de Anchieta grundade byn São Paulo dos Campos de Piratininga 68 kilometer (42MI) Inåt landet från São Vicente, den 25 januari, 1554. De präster etablerat en uppdrag vid Colegio de São Paulo de Piratininga, Som syftar till att omvandla Tupi-Guarani inhemska brasilianare till Katolska tro, samt göra det lättare för den portugisiska kronan att pröva dem. Anchieta sägs ha dödat en infödd, vilket ger ett mått av protest från indiska människorättsgrupper mot hans kanonisering av Vatikanen. Jesuiterna senare också ofta i strid med de portugisiska myndigheterna, främst Marquês de Pombal som slutligen utvisade dem från Brasilien för att skydda konverterade infödingar i sina uppdrag. Beläget strax utanför Serra do Mar klippor, ovanför hamnstaden Santos, Och nära Tietê River den nya lösning blev naturlig ingång från sydöstra kusten till den stora och bördiga högplatån i väst som senare skulle bli den rikaste brasilianska delstaten.
São Paulo blev officiellt en stad 1711. I den 19-talet upplevde en blomstrande ekonomiskt välstånd, åstadkommas genom kaffeexport och som sändes utomlands från hamnen i den närliggande staden Santos. Efter avskaffandet av slaveriet 1888 och vågor av invandrare från Portugal, Italien, Spanien och andra europeiska länder emigrerade till São Paulo för att "bleka loppet", som Luso-brasilianska myndigheterna fruktade Brasiliens svarta befolkningen skulle växa betydligt mer än de andra samhällets grupper. Många av dem beviljades mark som incitament att invandra och en del arbetade i en kontraktsarbetare mode på den enorma kaffe odlingar etablerade i den stat. Nykomlingar och deras ättlingar hamnade "göra Amerika", som de sa i italienska och portugisiska och några av Brasiliens största företagare har italienska, portugisiska och tyska efternamn, till exempel Mattarazzo, Diniz, och Mueller. I början av 20th Century hade kaffe cykel rasade redan på grund av, bland andra faktorer, en kraftig nedgång i de internationella kaffepriserna. Med Wall Street kraschen 1929, Kaffe baroner började förlora sitt inflytande och status. Många begick självmord och Paulistan ekonomi såg för andra alternativ, exempelvis sockerrör plantering och produktion av alkohol. Med de svårigheter som uppstår genom Andra världskriget när industrialiserade objekt skulle vara svårare att nå Brasilien, och efter de nationella begynnande trend av import-substitution, började São Paulo industrialisera sig för inhemska konsumtion. Brasilien har redan visat ett mönster av stor import av mest fashionabla och industri-tillverkade produkter från Europa, som bibehölls långt in på sena nittonhundratalet, och skapat enorma handelsunderskott trots lika stora och lukrativa kaffe och exporterar socker.
Lokala entreprenörer började då att investera i industriell utveckling São Paulo, locka till sig nya kontingenter av invandrare till staden, främst Italienare. Förutom att Européer, Japanska och Syriska och libanesiska invandrare kom i stort antal under första halvan av det 20th århundradet. Längs den 20: e talet, lockade den blomstrande ekonomin i staden också enorma vågor av invandrare från de fattigaste regionerna i Brasilien, som Nordöstra. São Paulo på en fortsatt hög ekonomisk tillväxt sats genom 1920-talet, driven av inbördes strömmar av invandring, snabba industrialiseringen och investeringar. I början av 1920-talet Sampaio Moreira bygga nått en aldrig tidigare skådad 14 berättelser, och i slutet av årtiondet Martinelli Building uppnått mer än dubbelt så hög. Odling flottor bilar och diesel bussar får horder av tjänst arbetstagare pendlar från sitt avlägsna hem till jobb i stadens centrum. På grund av konkurrens med många andra brasilianska städer, som ibland ger skattefördelar för företag att lokalisera fabriker där, São Paulo viktigaste ekonomiska verksamhet vänster gradvis sitt industriella profil till förmån för tjänstesektorn i sena 20th century. Staden är hem för ett stort antal lokala och internationella kontor banker, advokatbyråer, multinationella företag och konsumenttjänster. Även ett modernt ansikte hade uppstått i São Paulos bättre områden för 1930-talet var större portioner stort sett oförändrad. São Paulo hade saknat någon stadsplan före 1889 och ingen zonindelning Lagen antogs förrän 1972. Faktiskt långt in på 20th Century stor del av staden behållit en kolonial aspekt, med smala obelagda gator, slitna byggnader, och några gamla kyrkor av jesuiternas och franciskanska stilar.
Staden bombades under Revolutionen 1924. Mellan 1920 och 1940 befolkningen mer än fördubblats och uppgick till 1,3 miljoner. Även om Rio de Janeiro själv hade vuxit avsevärt under denna period, släpade São Paulo på endast 460.000 invånare och skulle hoppa framåt inom två decennier. Under 1939-1945 ingenjören-borgmästaren Francisco Prestes Maia byggt flerfiliga Avenida 9 de Julho och breddades många andra gator, trots motstånd från fördrivna invånare. Genom 1947 den nya stjärnan i São Paulos skyline var i São Paulo State Bank byggnad, och, med början i Mário de Andrade Stadsbibliotek, stadens arkitektur lämnat den korta tid som Art Deco design. Genom 1950 São Paulo vuxit till en storstad på 2,2 miljoner euro jämfört med Rio 2,4 miljoner men ett decennium senare São Paulo ledde med 3,7 miljoner till Rio 3,3 miljoner vilket stelnar sitt rykte som en av världens mest dynamisk städerna. Berömd arkitekt Oscar Niemeyer lockades från Rio att utforma den slingrande kurvor Copan Building, och Itália Building blev dess mäktiga granne. De fantasifulla São Paulo konstmuseum (inleddes 1956 och avslutades 1968) byggdes under det skede av Avenida 9 de Julho och åtta banor Avenida Paulista. På 1960-talet São Paulo kom att omfatta nästan hälften av befolkningen i Delstaten São Paulo (Brasilien folkrikaste stat) och står för omkring en tredjedel av landets totala industriell sysselsättning. Eftersom bilar höll på att bli ett São Paulo familj häftning, var motortrafikleder som byggdes längs kanaliserad Tietê och Pinheiros floderna i 1967, och Bandeirantes motorvägen som tillgång till stadens centrum. Highway expansionen fortsätter att vara en pågående process eftersom vägar utmed floderna är bland de tyngsta som används i landet. Kunde dock inget mått av riksväg konstruktion och gata bredda mer än kortfattat lindra outhärdliga trafikstockningar. Uppförande av en tunnelbana inleddes i slutet av 1960-talet i hopp om att förbättra situationen, och nya tunnelbanelinjer fortsätta att utvidgas och läggas till.

Trots sina elände förblir São Paulo ett affärscentrum i Latinamerika. Efter att ha blomstrade först med kaffe industrin, och senare med industrialisering i början av 21: a århundradet finns den även i den tertiär, eller tjänstesektorn. Dess enorma marknaden (över 20 miljoner människor i mer São Paulo) är en magnet för multinationella företag. Tack vare evenemang som Feira Bienal Internacional de Arte, och dess rykte för hosting banbrytande konserter har det blivit något av ett kulturellt centrum också. Den ekonomiska tillväxten och export av varor har lyft sysselsättning och löner. Mordet har sjunkit med nästan en fjärdedel sedan toppen.
Den historiska centrum dragit med återlämnande av stadens regering och ankomsten av privata universitet även företag fortsätter att flytta till nya uppsving stadsdelar såsom Itaim och Berrini. São Paulo hävdar också att locka fler besökare (för det mesta, men inte längre uteslutande, för företagen) än Rio de Janeiro, vilket vittnar om den intensiva rivaliteten mellan de två metropolerna.

tisdag 15 juni 2010

Prince Albert, Saskatchewan. (Kanada)

Prince Albert är den tredje största staden i Saskatchewan, Kanada.


Det är beläget i centrum av provinsen på stränderna längs North Saskatchewan River. Staden är känd som "Porten till Norden" eftersom det är den sista stora centrum längs banan för att resurserna i norra Saskatchewan.

Prince Albert National Park ligger bara 51 km norr om staden och innehåller en enorm rikedom av sjöar, skogar och vilda djur. Själva staden ligger i en övergångszon mellan asp parklandskap och boreala skogen biom. Området fick sitt namn av den Cree som kistahpinanihk ett Cree ord som översätts till sitter ganska plats en stor mötesplats eller mötesplats den första vite mannen att komma genom det område som nu är Prins Albert var Henry Kelsey år 1692. Den första etablering i området var en handelsplats som inrättats av Peter Pond, Som området är nu döpt efter (1776).

James Isbister, Ett Anglo-Metis anställd av Hudson's Bay Company fast på platsen för den nuvarande staden i 1862. Han odlade där till 1866 och hade fått sällskap av ett antal familjer som kallade platsen Isbister s avveckling. Han flyttade senare tillbaka till Prince Albert och levde ut sina resterande dagar där.
Samhället grundades 1866, genom Rev James Nisbet, Ett Kanada presbyterianska kyrkan minister som kom att etablera en uppdrag för Cree. Det var Nisbet som namngav gemenskapen efter Prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha, Make till Queen Victoria, Som dog bara fem år tidigare. I 1879 den Presbyterianska kyrkan väckts Lucy Margaret Baker att köra uppdraget skolan.

1879 markerar också det år då lokala Freemasons fastställdes den första inge i vad som nu provinsen Saskatchewan: Kinistino Lodge Nr 1, som fortfarande existerar.

"The Mission" var namnet på den uppgörelse som centralt var beläget, och "Porter stad" var belägen i väster, det var dessa två som kom tillsammans för att slutligen bilda prins Albert. Uppgörelsen öster om Prince Albert kallades Goschen innan de slutligen samman, dock East Prins Albert fortsätter att visas på en karta 1924.
I 1884, Honore Jaxon och James Isbister var inblandade i den rörelse som förde Louis Riel tillbaka till Kanada. I 1884 vände sig 500 personer upp för att höra Louis Riel tala. En månad innan detta tal som han hade just kommit tillbaka från USA efter en politisk exil till följd av Red River Rebellion 1869 - 1870.

I Nordväst Rebellion följande år, Prins Albert Volontärer bar de tyngsta offren för striderna på Slaget vid Duck Lake, Och omgivande bosättare tog sin tillflykt till North-West Mounted Police i en improviserad hastigt palissaden på Prince Albert fruktar ett angrepp från Gabriel Dumont som aldrig kom.
Efter Slaget vid Batoche, Generalmajor Frederick Middleton marscherade på prins Albert att undsätta staden.

1885 markerar också det år som Prins Albert var med som en stad under dess första borgmästare, Thomas McKay.
Den första registrerade diligens rån i vad som nu Saskatchewan inträffade 1886, då en ensam fredlös höll upp en vagn i närheten av Prince Albert.
År 1904 var uppgörelsen med som staden Prince Albert. Dess regering är ett råd-borgmästare typ.

Prins Albert var huvudstad i den District of Saskatchewan, En regional administrativ uppdelning av vad som då utgjorde Northwest Territories. Den District of Saskatchewan bildades den 8 maj, 1882. Detta upphörde 1905 då Saskatchewan blev en provins och Regina utsågs provinshuvudstaden.
Prins Albert har skillnaden av att ha vara representerade i Parlamentet av tre kanadensiska Premiärministrar: Sir Wilfrid Laurier i 1896 när det var i Saskatchewan Preliminär District; William Lyon Mackenzie King 1926 till 1945, och John Diefenbaker 1953 till 1979.

Genom udda politisk slump har den federala valkretsen Prince Albert varit representerad av tre premiärministrar Kanada:

John Diefenbaker, 13: e premiärminister blev parlamentsledamot för Lake centrum i 1940 (omfördelas till Prince Albert 1953), premiärminister från 1957 till 1963.
William Lyon Mackenzie King 10. Premiärminister, företrädd Prince Albert 1926 till 1945.
Sir Wilfrid Laurier 7. Premiärminister, företrädd Prince Albert i Saskatchewan provisoriska distrikt (fortfarande en del av Northwest Territories) 1896, innan han återvände till sin Quebec East ridning senare samma år.
Prins Albert var en av de rivaliserande kandidater till hus antingen University of Saskatchewan eller Saskatchewan Federal Penitentiary. Universitetet byggdes i Saskatoon och fängelset byggdes i Prince Albert 1911.

Zebrafilé med whiskysås och pommes frites.

Ingredienser
Antal portioner 4
800,0 gram Zebrafilé
Rosmarin (torkad)
1,5 msk Matfett (smör)
Salt & peppar
Sås:
1,0 dl Whisky
2,0 dl Portvin
1,0 msk Strösocker
2,0 msk Kalvfond (konc)
150,0 gram Smör
Tillbehör:
0,8 kilo Potatis
2,0 liter Frityrolja
1,0 dl Gräddfil
Syltlök
Tillagning
Frites: Tillaga enligt separat recept. Det tar 30 minuter att tillreda, men 2 timmar i extra tid om friten görs på bästa sätt.
Putsta köttet och skär i portionsbitar. Klappa in rosmarin, salt och peppar.
Hetta upp matfett i en panna och stek köttet på medelhög värme i 5 minuter på var sida. Låt köttet vila i minst 10 minuter.
Sås: Häll whisky, portvin socker och fond i en kastrull. Låt koka ett par minuter. Skär kallt smör i bitar och vispa ner en bit i taget, tills smöret absorberats i såsen.
Tag gräddfil och randa köttet för att demonstrera att det är zebrafilé.

Rijswijk. (Nederländerna)

Rijswijk [ɹɾɛijsvɛik] är en stad och kommun i västra Nederländerna, I provinsen Södra Holland. Det är en förort till Haag (Befolkning: 47.693 under 2004) och täcker en yta på 14,48 km ² (varav 0,43 km ² täcks av vatten).
Kommunen Rijswijk ingår även byarna Inte Haantje och Sion. Arkeologiska utgrävningar visar att detta område i den kustnära sanddyner redan var bebott cirka 5500 år sedan. Bildandet av byn Rijswijk skedde på 13-talet, och dess historia dominerades av förekomsten av herrgårdar och gods av adeln och rika. Den Fördrag om Ryswick undertecknades vid Huis Ter Nieuwburg i 1697 och avslutade Nioårskriget. Ett monument, den Nål av Rijswijk (1792), uppfördes till minne av fördraget i Rijswijk Forest.
Fram till 1900 Rijswijk förblev ett relativt litet samhälle men det blev urbaniserade under 20. Talet då den expanderade snabbt. Idag har Rijswijk s område nästan helt bebyggda. Den senaste stora utvecklingen är den nya Ypenburg grannskap, Byggt på mark av den tidigare Ypenburg Airfield men denna del av Rijswijk annekterades av Haag 2002.
Fram till 2009 Rijswijk hade en yrkeshögskola högskola för tillämpad vetenskap; TH Rijswijk (Technische Hogeschool Rijswijk). Efter en sammanslagning med Haagse Hogeschool detta var flyttade till campus i TUDelft i Delft. Byggnaden är fortfarande.

Babootie med tomat och äppelröra.


Tid: 35 min
Ingredienser
Portioner 4
1,0 styck Gul lök
1,0 klyfta Vitlök
1,0 tsk Farinsocker
320,0 gram Blandfärs
0,5 dl Russin
1,0 msk Sambal oelekpasta
1,0 msk Ingefära (färskriven)
2,0 dl Mjölk
2,0 styck Ägg
0,5 msk Curry
1,0 dl Mandelspån
1,0 msk Rapsolja (neutral)
Salt & svartpeppar
Röra:
1,5 styck Äpple
3,0 styck Tomater
1,0 styck Gul lök
1,0 klyfta Vitlök
1,0 msk Russin
0,5 msk Sambal oelekpasta
0,5 tsk Kryddnejlika (mald)
1,0 msk Ingefära (färskriven)
0,5 dl Strösocker
1,0 dl Vinäger
1,0 msk Smör (rumsvarmt)
Salt
Tillagning
Sätt ugnen på 175oC.
Babootie: Hacka lök och vitlök. Riv ingefära. Stek lök, vitlök och sambal oelek i lite rapsolja.
Tillsätt socker och stek tills blandningen är gyllenbrun. Blanda löken med färs och tillsätt ingefära, salt och russin. Fördela färsen i 4 små ugnsfasta formar.
Gör en äggstanning av mjölk, curry och ägg. Salta och peppra. Häll äggstanningen över färsen. Grädda i cirka 10 minuter.
Tag ut formarna och strö på flagad mandel, ställ in ytterligare 10 minuter eller tills färsen är genomgräddad.
Tomat och äppelröra: Skala och hacka äpple. Skala och hacka tomat. Finhacka lök och vitlök. Riv ingefära.
Lägg alla ingredienser utom smör i en kastrull och låt sjuda långsamt på medelvärme i cirka 30 minuter. Smaka eventuellt av med mer salt och runda av med lite smör i slutet.

Varför tål hundar inte choklad ?

Hundar är liksom människor glada i sötsaker och mumsar gärna i sig choklad om de får tillfälle.
Det bör man emellertid inte tillåta. Chokladens innehåll av teobromin är nämligen giftigt för dem, eftersom det tar mycket längre tid för hundar att bryta ned ämnet än för människor.
Den långsamma nedbrytningen har en negativ effekt på hundens nervsystem, hjärt-kärlsystem och njurar.
Äter hunden för mycket choklad, blir symptomen kräkningar, diarré, hjärtklappning, ökad urinmängd, muskelförlamning och rastlöshet. Vid allvarliga förgiftningar kan chokladen leda till andningsbesvär, hjärtstillestånd och i sällsynta fall till döden. Man skall dock inte gripas av panik, om hunden fått i sig en bit choklad. Det krävs nämligen en hel del innan förgiftningssymtomen uppträder.
Hur mycket hunden tål beror på hundens storlek och typen av choklad. Mörk drickchoklad innehåller till exempel inemot sju gånger så mycket teobromin som mjölkchoklad i bit.

12 slags djur du skall undvika.

Ormar är väl de mest kända – och mest fruktade – av alla giftiga djur, men om man synar djurvärlden i sömmarna, hittar man faktiskt giftiga medlemmar i nästan alla djurgrupper. Här är en lista över de viktigaste, så att man vet när man skall hålla sig på avstånd.

Däggdjur
Giftiga däggdjur är inte så vanliga, men det australiska näbbdjuret har två kraftiga sporrar på bakbenen. De är förbundna med giftkörtlar, som kan ge starka smärtor. Många näbbmöss har också giftig saliv, så man skall hantera dem försiktigt.

Fåglar
Pitohuier, en liten grupp fåglar som finns på Nya Guinea, har ett gift i huden, som är så kraftigt att människor kan bli känslolösa i ansiktet, om de hanterar fåglar och därefter till exempel gnuggar sig i ansiktet utan att först tvätta händerna.
Kräldjur

Det är hos kräldjuren man hittar de vanligaste och mest fruktade giftiga djuren. Väldigt många ormar är giftiga, och en stor del av dem är livsfarliga för människor. Hos de andra kräldjursgrupperna är giftiga djur mycket sällsyntare. Faktiskt finns det bara två ödlor, som kan ge problem.

Amfibier
Bland grodor och salamandrar hittar man några av världens giftigaste djur. De har inte gifttänder av det slag man hittar hos ormar utan bildar gift i huden eller i särskilda körtlar på nacken eller i ryggen. Hos några arter är giftet så starkt att det kan vara helt livsfarligt att vidröra djuren utan att ha handskar på sig.

Fisk
Det finns en hel del giftiga fiskarter. Hos dem är giftkörtlarna i regel förbundna med taggar i fenorna eller på gälarna. De används uteslutande som försvarsvapen och inte till jakt. Det finns dock en liten grupp djuphavsfiskar, som verkar ha en gifttand. De jagar säkert sitt byte med detta vapen.

Blötdjur
Giftiga blötdjur är sällsynta, men bland konsnäckorna finns det flera mycket giftiga och även mycket aggressiva arter. Det har skapat problem för många människor, eftersom dessa djur också har mycket vackra skal, som är populära samlarobjekt. Det har kostat en del samlare sjukhusvistelser och i några fall livet.

Insekter
Det finns tusentals giftiga insekter – alla som har varit i närkontakt med ett bi eller en geting vet hur smärtsamt det kan vara. Lyckligtvis är djuren farliga enbart om man är allergisk mot deras gift. Annars är de ”bara” obehagliga och smärtsamma.

Spindlar
Alla de tusentals spindlar som finns världen runt är giftiga, men det är bara få som kan ge problem för människan. Det finns dock ett litet antal som är livsfarliga att komma i närkontakt med.

Skorpioner
Skorpioner är välbekanta giftiga djur, och med sina stora klosaxar och spetsiga gifttagg i svansen ser de också mycket skräckinjagande ut. Många av arterna är absolut också farliga, och helt allmänt skall skorpioner behandlas med respekt och försiktighet.

Skolopendrar
De blixtsnabba skolopendrarna, som lever i skogarnas markskikt överallt på jorden, är i regel bara farliga för sina bytesdjur, men några arter har så stora giftiga mundelar att de kan bita hål i människohud, och då kan man få allvarliga problem.

Tusenfotingar
Tusenfotingar är normalt några av de mest fredliga djur man kan tänka sig, och de har varken tänder, gifttaggar eller annat att stickas med. Vissa arter kan emellertid avge mycket starka gifter, om de angrips, och det kan vara livsfarligt för människor, som kanske har ett sår på handen, eller som sticker ett finger i munnen utan att först ha tvättat sig.

Maneter
Det kan vara lämpligt att spara de primitivaste men också avgjort farligaste djuren till sist. Maneter kan vara obehagliga att komma i närkontakt med, vilket alla vet som råkat ut för att simma på en brännmanet. I tropikerna finns det emellertid små maneter, som är så giftiga att man helt enkelt dör, om man inte kommer under behandling.

måndag 14 juni 2010

Arnäsvall.



Arnäsvall är en tätort samt kyrkby i Arnäs församling i Örnsköldsviks kommun.
Arnäsvall ligger längs europaväg 4 cirka 3 km nordost om Örnsköldsvik. Strax nordväst om orten ligger ett gravfält.
Botniabanans projektkontor ligger i Arnäsvall.

Reykjavík. (Island)

Reykjavik (på isländska Reykjavík) är Islands huvudstad och största stad. Namnet betyder Rökvik eller snarare Rökavik, det vill säga "rökarnas vik". Detta namn fick viken och trakten efter anblicken av gejsrarnas ångpelare, från de varma källor som än idag ligger i närheten.
Reykjavik är världens nordligaste och Europas västligast belägna huvudstad. Staden ligger på latitud 64°08' N, inte långt från polcirkeln, som ligger på 66°33' N. Under den mörkaste årstiden lyser solen endast fyra timmar per dag, och under sommaren är det dagsljus nästan dygnet runt. Reykjavik ligger på sydvästra Island, på Faxefjordens södra strand. Den har omkring 120 000 invånare och är mittpunkt för Islands ekonomiska aktivitet.
Reykjavik antas vara den första permanenta bosättningen på Island, den ska grundats omkring år 870 av Ingólfur Arnarson. Fram till 1900-talet fanns dock ingen stadsbebyggelse på platsen. Staden i sig grundades 1786 som en officiell handelsstad och växte kraftigt under de närmaste årtiondena, då den utvecklades till ett regionalt centrum för kommers, befolkning och regeringsaktiviteter.
Idag är Reykjavik centrum i Reykjaviks storstadsområde, som med sina 200 000 invånare är Islands enda storstadsområde. Staden tillhör världens modernaste städer i ett av världens mest utvecklade länder, och dess invånare åtnjuter ett välfärds- och infrastruktursystem i världsklass.
Reykjavik är sedan 1845 säte för Alltinget, Islands parlament, som upprättades 930 på Þingvellir. De flesta andra statliga myndigheten ligger även de i staden. Reykjaviks borgmästare heter Hanna Birna Kristjánsdóttir. Reykjavik ligger i sydvästra Island, och områdets kust karaktäriseras av halvöar, vikar, sund och öar. Under istiden för omkring 10 000 år sedan täckte en stor glaciär stora delar av stadens yta, och sträckte sig så pass långt ut som till Álftanes. Andra delar av staden täcktes av havsvatten. I de varma perioderna mot istidens slut utgjorde vissa kullar öar. Den före detta havsnivån indikeras av sediment som når upp till 43 meter över den nuvarande havsnivån. Kullarna Öskjuhlíð och Skólavörðuholt verkar vara rester av före detta sköldvulkaner som var aktiva under istidens varma perioder. Efter istiden reste sig landet då glaciärerna smälte, och började se ut som det gör idag.
Huvudstadsområdet fortsatte dock att påverkas av jordbävningar och vulkanutbrott, som exempelvis en i bergskedjan Bláfjöll för 4500 år sedan, när lava flödade nerför Elliðaádalen och nådde havet vid bukten Elliðavogur.
Den största floden som rinner genom staden är Elliðaá, som inte är farbar. Floden tillhör landets främsta laxfiskeområden. Berget Esja är det högsta i stadens närhet.
Staden ligger främst på Seltjarnarnes-halvön, men förorterna sträcker sig långt i syd och öst. Staden är utspridd, de största delarna av den består av villaförorter, och i de yttre förorterna är det ofta långt mellan områdena.
Klimatet i Reykjavik är tempererat, staden ligger i den norra gränsen för denna klimatzon. Placeringen vid havet gör dock att staden är vindutsatt. På sommaren är temperaturen normalt mellan 10 och 15 °C. Den upplever i genomsnitt 213 dagar per år med mätbar nederbörd. Reykjavik är Islands äldsta bygd, dit Ingólfur Arnarson kom sjövägen runt år 874 och blev Islands förste nybyggare. Detta beskrivs i Landnámabók, eller bosättarboken. Stadens namn ska ha inspirerats av ångan från de heta källorna, då Reykjavik är isländska för Rökviken.
Reykjavik nämns inte i några medeltida källor förutom som vanlig jordbruksmark, men under 1700-talet började staden byggas. De danska ledarna på Island stod bakom idén om en lokal industri på Island som skulle stimulera öns utveckling. 1752 donerade den danska kungen Reykjavik till Skúli Magnússon, och på 1750-talet byggdes flera hus för att husera ylleindustrin som under de närmaste årtiondena kom att bli Islands viktigaste arbetsgivare. Kompaniet som leddes av Skúli Magnússon fokuserade även på fiske, svavelbrytning, jordbruk och skeppsbygge.
Den danska kronan avskaffade handelsmonopolet 1786 och gav sex bosättningar på ön exklusiva handelsrättigheter, Reykjavik var en av dessa och var den enda som kom att behålla sina rättigheter permanent. 1786 anses vara året då staden grundades, och ett 200-årsjubileum firades år 1986. Handelsrättigheterna var dock fortfarande begränsade till den danska kronan, och danska handlare fortsatte att dominera handeln på ön. Deras handelsinflytande ökade under de närmsta årtiondena, men 1880 infördes frihandel för samtliga nationaliteter och de isländska handlarnas inflytande började öka.
Nationalistiska åsiktsströmningar började bli inflytelserika under 1800-talet och tanken på ett självständigt Island började spridas. Reykjavik, som enda stad, blev en smältdegel för dessa åsikter. Självständighetskämpar insåg att det var viktigt att staden var stark för att nå sitt mål. Därmed är de flesta viktiga åren i Islands självständighetskamp viktiga även för Reykjavik. År 1845 återupprättades i Reykjavik Alltinget, som varit öns generalförsamling och grundats år 930. Ett par årtionden tidigare hade det avskaffats (som domstol) och hade då varit lokaliserat till Þingvellir. På den tiden fungerade det bara som en rådgivande församling, som hade till uppgift att rådgiva den danske kungen om isländska angelägenheter. Att placera Alltinget i Reykjavik gjorde i praktiken att staden blev Islands huvudstad. 1874 gavs landet en konstitution, och med den fick Alltinget en begränsad form av lagstiftande makt och blev i grund och botten vad det är idag. Nästa steg var att flytta den verkställande makten till Island, vilket genomfördes 1904 då landet fick sin första premiärminister. Det största steget mot självständighet togs den 1 december 1918 när Island blev en självständig stat under den danska kronan (personalunion), Kungariket Island. Under 1920- och 1930-talen var majoriteten av Islands fisketrålarflotta baserad i Reykjavik och torskfiske var huvudindustrin. Den stora depressionen drabbade dock staden hårt med arbetslöshet och ibland våldsamma fackförbundsstrider som resultat.
På morgonen den tionde maj 1940, efter att Danmark ockuperats av Nazityskland den 9 april samma år, angjorde fyra brittiska krigsfartyg Reykjaviks hamn. Inom ett par timmar var de allierades ockupation av Reykjavik färdigställd. Inget väpnat motstånd gjordes, utan taxi- och lastbilsförare hjälpte till och med invasionsstyrkan, som inte hade några motorfordon med sig. Den isländska regeringen hade ett flertal gånger blivit tillfrågad av den brittiska regeringen om man var beredd på att tillåta en ockupation av ön, men den besvarade det hela med att det skulle gå i strid med den neutralitetsprincip som den danska regeringen hade haft före tyskarnas ockupation. Danmark och Island hade då ännu formellt gemensam utrikespolitik, som det enda gemensamma förutom kungen. Under resten av krigsåren byggde brittiska och även amerikanska soldater upp baser i Reykjavik. Antalet utländska soldater i staden blev till slut ungefär av detsamma som stadens lokala befolkning. Ockupationen gav positiva ekonomiska effekter för staden. Arbetslösheten från depressionsåren försvann och byggnadsindustrin fick ett uppsving. Britterna byggde Reykjaviks flygplats, som fortfarande idag är i bruk för inrikesflyg, och amerikanerna byggde Keflavíks flygplats som är Islands huvudsakliga internationella flygplats. 1944 grundades republiken Island och en folkvald president ersatte kungen och riksföreståndaren, som verkat under krigsåren istället för den danska regeringen, eftersom ön hade varit avsnörd från Danmark. Presidentens kontor placerades i Reykjavik.
Under efterkrigstiden accelererade stadens tillväxt. Staden upplevde en massinflyttning från landsbygden, främst på grund av förbättrad jordbruksteknologi som minskade behovet av arbetskraft, och även på grund av befolkningsökningen som berodde på ökad levnadsstandard. Majoriteten av de som flyttade var unga människor och staden blev demografiskt sett en ung stad. Utvecklingen till en modern stad gick fort. Privatbilar blev vanliga och moderna lägenhetskomplex började byggas i de växande förorterna. Reykjavik förlorade till största delen sin bykänsla.
Reykjavik har under de senaste två årtiondena kommit att bli en viktig deltagare i den globala debatten. 1986 års Reykjavik Summit mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov befäste stadens nyfunna internationella status. Avreglering inom den finansiella sektorn och IT-vågen under 1990-talet har återigen förändrat Reykjavik. Den finansiella sektorn och informationsteknologin är numera betydande arbetsgivare i staden.
Staden har under senare år fostrat flera världskändisar, såsom musiker som Björk och Oddur Sigurjónsson och band som Múm och Sigur Rós.

Bagsværd. (Danmark)

Bagsværd är en förort till Köpenhamn, Danmark. Kyrkan är ritad av arkitekten Jørn Utzon.


Bagsværd ligger i Gladsaxe kommun, ca 10 km nordväst om Köpenhamns centrum längs pendeltågslinjen (S-tåg) till Farum.

På 1600-talet grundade Fredrik III Frederiksborgs slott och bland dess egendomar hörde Bagsværd och dess invånare. 1721 lät prinsessan Sophie Hedevig, syster till Fredrik IV öppna en skola för böndernas barn i Bagsværd.

Kristian IV lät dra vägen mellan Köpenhamn och Hillerød och denna väg gick genom Bagsværd. 1668 öppnade ett värdshus, Bagsværd kro. Värdshuset utvecklades så småningom till en handelsbod och fanns kvar ända till 1975 när platsen gjordes till en parkeringsplats vid pendeltågsstationen.

Botanikern Johan Theodor Holm lät anlägga Aldershvile slott utanför Bagsværd. Efter dennes död såldes slottet till den svenska adelsmannen Adolph Ribbing som var landsförvisad efter mordet på Gustav III. Slottet brann ned 1909.

När Slangerupbanan mellan Nørrebro i Köpenhamn och Slangerup öppnade 1906 blev Bagsværd station en av de större. Även för Bagsværd fick de förbättrade kommunikationerna stor betydelse genom att dra till sig nya invånare från Köpenhamn som köpte tomter vid Bagsværd sø (sjö). Invånarantalet ökade från 700 år 1906 till 1 700 år 1924. När S-banan öppnade 1977 byggdes en ny stationsbyggnad.

Split, Splitsko-Dalmatinska. (Kroatien)

Split-Dalmatien län (Kroatiska: Splitsko-Dalmatinska zupanija) Är det centrala-södra Dalmatiner län Kroatien. Dess centrum är Split. Befolkningen i länet är 463.676 (2001). Landyta är 4534 km ².
Fysiskt är länet uppdelat i tre huvuddelar: förhöjda inlandet (Dalmatinska Zagora) Med många Karst fält, smala kustområdet med hög befolkningstäthet, och öarna. Delar av Dinariska alperna, Inklusive Dinara sig kunna utgöra gränsen till Bosnien och Hercegovina medan Kozjak, Mosor och Biokovo berg skilja kustremsan från inlandet.
Den viktigaste ekonomiska verksamhet turism. Tillverkning och jordbruk är på tillbakagång.
Länet är kopplad till resten av Kroatien av den nybyggda fyrfilig Split-Zadar-Karlovac-Zagreb motorväg och Lika järnväg. Split-Kastela internationella flygplatsen används mest av flygningar turist charter på sommaren. Det finns även en mindre stenlagd flygfält på ön Brač.
I inlandet, Större städer är Sinj (Invånare 11.500 stad, 25.373 med byar), Imotski (4350) och Vrgorac (2200).
Förutom den största staden, Split (189.000 riktiga staden, 240.000 inklusive Kastela och Solin), Städerna på kusten är Trogir (11.000), Omiš (6500) och Makarska (13.400).
På öarna, bosättningarna är mindre på grund av hög utvandring, men mest urbana karaktär. Bland dem finns Supetar (3000) på ön Brač, Hvar (3.700) och Stari Grad (1900) om Hvar och Vis (1.800) och Komiža (1500) om Vis. Enligt 2001 års folkräkning har Split-Dalmatien län befolkning 463.676. Kroater utgör en absolut majoritet med 96,30% av befolkningen.

Namnet Dalmatien kommer från ett Illyriska stam kallas Dalmatae som bodde i det område i östra Adriatiska havet kusten i 1. Årtusendet f.Kr.. Det var en del av Illyriska rike mellan den 4: e-talet f.Kr. fram till Illyriska Wars på 220-talet f.Kr. och 168 f.Kr. när Romerska republiken etablerat sitt protektorat söder om floden Neretva. Dalmatien som geografiska namn i bruk troligen från andra hälften av den 2: a-talet f.Kr. i det område i östra Adriatiska kusten mellan Krka och Neretva floder. Det var långsamt införlivas romerska besittningar förrän provinsen Illyricum inrättades formellt c. 32-27 f Kr.
Dalmatien blev en del av den romerska provinsen Illyricum. I 9 AD den Dalmatiner tog den sista av en rad uppror tillsammans med Pannonians, Men den slutligen krossades och 10 e.Kr., var Illyricum uppdelad i två provinser, Pannonien och Dalmatien som spreds i större område i landet för att täcka alla de Dinariska alperna och de flesta i östra Adriatiska kusten. Dalmatien föddes den romerske kejsaren Diocletianus, Som konstruerade Diocletianus palats i kärnan av det som idag är dagens Split.