På 1100- och 1200-talen syftade ordet Finland på trakten kring Åbo, landskapet som sedan fick heta Egentliga Finland, medan övriga delar av landet kallades Tavastland och Karelen, men ibland kunde sammanfattas som österlanden, eller Österland (jämför Norrland). (Medeltidens politik handlade dock inte så mycket om geografiska gränsdragningar som om folken finnar, tavaster och kareler.)
Under 1400-talet blev Finland en vanlig benämning på hela landet öster om Bottenhavet, möjligen till och med inklusive Åland, då ögruppen placerats under Åbo biskopsdöme. Vad ordet syftar på i samtida källor kan dock variera, också med tanke på att gränserna österut och norrut var oklara. Ett slags etablering av Finland som en enhet för sig kom då Johan III utropade sitt tidigare hertigdöme till "Storfurstendömet Finland" (cirka 1580), som en strategi att möta ryske tsarens maktanspråk. Begreppet blev en del av svenske kungens titulatur men fick ingen praktisk betydelse. År 1637 utnämnde drottning Kristina Per Brahe d.y. till generalguvernör av Finland, Åland och Österbotten.
Den moderna definitionen av Finland kom egentligen inte till förrän efter att riket Sverige-Finland "sprängts itu". Det som överlämnades i freden 1809 var inte ett "Finland", utan sex län, Åland och en bit av Västerbotten. Gränsen mellan det nya storfurstendömet Finland och Sverige (Restsverige) kunde ha dragits vid Kemi älv, som då var gräns mellan landskapen Västerbotten och Österbotten – vilket svenskarna föreslog i fredsförhandlingarna – eller vid Kalixälven, därmed inkluderande den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen – ryssarnas förslag. Gränsen, som följde Torneälven och Muonioälven till de höga bergen Saana och Halde fjäll i nordväst, var en kompromiss, som därefter blev vad begreppet Finland kom att stå för – åtminstone sedan tsar Alexander I tillåtit att de delar av Finland öster om Kymmene älv som Ryssland erövrat redan 1721 och 1743, det så kallade "Gamla Finland", administrativt införlivades med "Nya Finland" 1812.
Under 1400-talet blev Finland en vanlig benämning på hela landet öster om Bottenhavet, möjligen till och med inklusive Åland, då ögruppen placerats under Åbo biskopsdöme. Vad ordet syftar på i samtida källor kan dock variera, också med tanke på att gränserna österut och norrut var oklara. Ett slags etablering av Finland som en enhet för sig kom då Johan III utropade sitt tidigare hertigdöme till "Storfurstendömet Finland" (cirka 1580), som en strategi att möta ryske tsarens maktanspråk. Begreppet blev en del av svenske kungens titulatur men fick ingen praktisk betydelse. År 1637 utnämnde drottning Kristina Per Brahe d.y. till generalguvernör av Finland, Åland och Österbotten.
Den moderna definitionen av Finland kom egentligen inte till förrän efter att riket Sverige-Finland "sprängts itu". Det som överlämnades i freden 1809 var inte ett "Finland", utan sex län, Åland och en bit av Västerbotten. Gränsen mellan det nya storfurstendömet Finland och Sverige (Restsverige) kunde ha dragits vid Kemi älv, som då var gräns mellan landskapen Västerbotten och Österbotten – vilket svenskarna föreslog i fredsförhandlingarna – eller vid Kalixälven, därmed inkluderande den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen – ryssarnas förslag. Gränsen, som följde Torneälven och Muonioälven till de höga bergen Saana och Halde fjäll i nordväst, var en kompromiss, som därefter blev vad begreppet Finland kom att stå för – åtminstone sedan tsar Alexander I tillåtit att de delar av Finland öster om Kymmene älv som Ryssland erövrat redan 1721 och 1743, det så kallade "Gamla Finland", administrativt införlivades med "Nya Finland" 1812.
(Storfurstendömet Finland )
Efter att under hundratals år varit en del av Sverige – och en parallell till Svealand, Götaland och Norrland – erövrades Finland av den ryske tsaren Alexander I:s styrkor och blev ett storfurstendöme med mycket långtgående autonomi inom det ryska imperiet 1809. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland och tsar Nikolaj I lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem.
Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en nationalistisk rörelse, och det finska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses till exempel boken Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar" (citat av A. I. Arwidsson). Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar och egen regering (se vidare Storfurstendömet Finland). Fortfarande gäller dock mindre delar av 1734 års svenska lag i Finland, men i allt mindre utsträckning, då delar av den byts ut mot nya delar och mot nya lagar.
I slutet av 1800-talet infördes flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland och oroligheter utbröt, bland annat på grund av februarimanifestet år 1899, vilket införde vidare förryskningsåtgärder. Den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov sköts i Helsingfors 16 juni 1904 av Eugen Schauman, varefter Schauman även tog sitt eget liv. Schauman ansågs efter detta vara något av en nationell hjälte. I november 1905 utfärdades novembermanifestet, som återgav Finland många av de rättigheter som fråntagits landet i februarimanifestet. År 1906 förnyades Rikets ständer, som var ett arv från tiden då Finland var en del av Sverige, till ett av den tidens modernaste enkammarparlament. Samtidigt införde storfurstendömet Finland allmän rösträtt som andra stat i världen efter Nya Zeeland, vilket innebar att kvinnor fick rösträtt. Finland var dock först i världen med att ge kvinnor fulla demokratiska rättigheter, det vill säga att kvinnor också kunde ställa upp i val. Vid den första sessionen av Finlands första riksdag 1907 fanns 17 kvinnor bland de invalda.
Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en nationalistisk rörelse, och det finska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses till exempel boken Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar" (citat av A. I. Arwidsson). Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar och egen regering (se vidare Storfurstendömet Finland). Fortfarande gäller dock mindre delar av 1734 års svenska lag i Finland, men i allt mindre utsträckning, då delar av den byts ut mot nya delar och mot nya lagar.
I slutet av 1800-talet infördes flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland och oroligheter utbröt, bland annat på grund av februarimanifestet år 1899, vilket införde vidare förryskningsåtgärder. Den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov sköts i Helsingfors 16 juni 1904 av Eugen Schauman, varefter Schauman även tog sitt eget liv. Schauman ansågs efter detta vara något av en nationell hjälte. I november 1905 utfärdades novembermanifestet, som återgav Finland många av de rättigheter som fråntagits landet i februarimanifestet. År 1906 förnyades Rikets ständer, som var ett arv från tiden då Finland var en del av Sverige, till ett av den tidens modernaste enkammarparlament. Samtidigt införde storfurstendömet Finland allmän rösträtt som andra stat i världen efter Nya Zeeland, vilket innebar att kvinnor fick rösträtt. Finland var dock först i världen med att ge kvinnor fulla demokratiska rättigheter, det vill säga att kvinnor också kunde ställa upp i val. Vid den första sessionen av Finlands första riksdag 1907 fanns 17 kvinnor bland de invalda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar