Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 13 mars 2009

Oskarshamn.


Oskarshamn är en tätort (Stad) och centralort i Oskarshamns kommun i Kalmar län, belägen vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund.
Historia:
År 1646 blir fiskeläget Döderhultsvik (det ursprungliga namnet är Duderhultevik) upphöjt till köping genom resolution av drottning Kristina. Döderhultsvik fick stadsrättigheter 1856 och bytte då namn till det nuvarande Oskarshamn. 1856 hade Oskarshamn ca 2 200 invånare. Namnet Oskarshamn kommer från kung Oscar I som var kung då staden fick stadsrättigheterna. Det som framförallt fick staden att blomstra var järnvägen Nässjö-Oskarshamn som invigdes 1874 och ledde till ett uppsving för hamnen.
Oskarshamn har tidigare varit en stor varvsstad med flera olika varv men idag finns endast en mindre del av den verksamheten kvar. Kustområdena både norr och söder om Oskarshamn har tidigare haft betydande stenhuggarverksamhet och än idag bryts det sten på några få platser i norra delen av kommunen. Staden är en industristad som kännetecknas av ett fåtal väldigt stora arbetsplatser.
I Oskarshamn finns en kolerakyrkogård, den kom 1834.
Stadsbild:
Besvärsgatan
Så gott som hela stadskärnans område byggdes under 1800-talet efter att järnvägen till Hultsfred och Nässjö byggts till staden 1874. Därefter inleddes en stark tillväxtperiod när hamnen fick en viktig betydelse för att föra ut varor från inlandet. Staden byggdes på en klippa med hamnen långt nedanför staden vilket gjort att kvarteren närmast hamnen, det s.k. Fnyket, bebyggdes med små trähus som idag är kulturminnesmärkta och populära med sina smala gator som ibland slutar i trappor som på Besvärsgatan. 1867 tillkom Långa soffan som är en utsiktspunkt över hamnen och som är Sveriges längsta parkbänk.
Annars märks inte hamnen av så mycket i stadslivet som det kunde göra. Stadens kommersiella centrum ligger i en rektangel kring Stora torget, Lilla Torget, Köpmangatan och Flanaden som är en inglasad galleria. Här finns en mängd typiska 60-talshus som brukar flankera svenska innerstadstorg och gator men den gamla bebyggelsen är något sånär välbevarad jämfört med många andra städer.
De flesta turister som åker till Oskarshamn gör det dock inte för att se på staden utan för att ta färjan till Gotland. P.g.a. höjdskillnaderna mellan övriga centrum och hamnen ligger hamnen för sig själv i förhållande till övriga staden vilket ger staden ett ganska trevligt intryck för den som åker med Gotlandsfärjorna. På somrarna går även båtar till den från Oskarshamns hamn synliga ön och nationalparken Blå Jungfrun.

Inga kommentarer: