Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 7 mars 2009

Copenhagen.

Copenhagen var en berömd häst som reds i Napoleonkrigen och pyreneiska fälttåget av Hertigen av Wellington. Under sin livstid mottog Copenhagen hyllningar i klass med dem som stora sporthästar får idag.
Copenhagen föddes 1808 efter hingsten Meteor (som var efter den stora galopphästen Eclipse), undan stoet Lady Catherine. Lady Catherine reds av general Grosvenor under den brittiska belägringen av Köpenhamn i Danmark.
Copenhagen var en fuxfärgad hingst och var inte mer än 152 cm i mankhöjd. Han var en typiskt representant för det dåtida engelska fullblodet med en tydlig arabisk karaktär, något som var typiskt för det engelska fullblodet under den här tiden, då rasen grundades på det arabiska fullblodet.
Copenhagen köptes i Spanien 1812 av hertigen av Wellington från sir Charles Stewart. Wellington använde den lilla hingsten både till jakt på fritiden och i krigen. Wellington red honom under hela det pyreneiska fälttåget. 1815 var han med när Wellington besegrade Napoleon Bonaparte vid Waterloo. Den lilla hingsten var blev soldaternas favorit då han alltid hälsade med ett glatt gnägg, men han hade egenheten att sparka bakut om någon kom för nära. Han hade även en enorm uthållighet och dagen före slaget vid Waterloo hade Wellington ridit på honom från klockan 10 på morgonen till 8 på kvällen, i stort sett utan uppehåll och under sammandrabbningarna fick Copenhagen bära sin herre i 15 timmar utan uppehåll medan Wellington dirigerade sina soldater. Trots detta hade Copenhagen tillräckligt med kraft för att sparka bakut mot hertigen som missades med några få centimeter. Copenhagen var även känd för sitt stora mod och kunde utan att rygga tillbaka bära sin herre rakt in i närstrider med både fotsoldater, infanterier och under avlossningar med kanoner.
Trots Copenhagens välkända humör så hade hertigen ett speciellt samband med hingsten och hertigen behöll honom även efter att han pensionerat sig från militären. När Wellington sedan blev premiärminister i England år 1828 så red han Copenhagen genom London till 10 Downing Street. Copenhagen fick sedan pensioneras och reds då och då av barn och vänner till Wellington. Lady Mary Shelley brukade säga att han var den mest svårridna häst hon någonsin mött och för att han skulle bli lugn och lära sig att i alla fall bete sig som en gentleman i närheten av damer så brukade hon ge honom belöningar. Copenhagens man och svans brukade ibland ryckas eller klippas och av taglet gjorde man armband till damerna i området.

Statyn i Hyde Park i London är gjord av Edward Boehm och sägs vara den mest lika avbildningen av Copenhagen
Copenhagen dog 1836 vid 28 års ålder och begravdes under militära hedersbetygelser på Stratfield Saye, hertigens lantställe i Hampshire, England. På gravstenen finns några rader ur en minnesdikt till hans ära som kallades "Epitaph". Wellington själv hade skrivit så här om Copenhagen. "Det må ha funnits snabbare hästar, och utan tvivel många mycket vackrare, men vad gäller stadga och uthållighet har jag aldrig mött hans like". En av de mest lika avbildningarna av hingsten är Edward Boehms staty av ekipaget som står i Hyde Park i London.

Inga kommentarer: