Sidor

tisdag 3 mars 2009

Skellefteå.


Skellefteå är en tätort (stad, fv stapelstad) i Västerbotten och centralort i Skellefteå kommun, Västerbottens län. Skellefteå ligger där Europaväg 4 möter Skellefteälven, cirka 15 km uppströms från Bottenviken och Skelleftehamn.

Ortnamnets ursprung
Ortnamnet Skellefteå, uttalas [schellefte'], skrevs 1327 Skelepht, men ursprunget är okänt. Möjligen kommer det inte från det lokala ånamnet (i det här fallet Skellefteälven) som de flesta andra namn på -eå gör, utan både stadens och älvens namn har troligtvis tidigt samiskt ursprung. Skellefteälvens översta del är dock Sieldutjokk i dalen Sielduvagge. På sydsamiska heter staden Skillehte eller Syöldete och på umesamiska Syöldate. Ett vanligt smeknamn bland invånarna är Schtaan. Andra som kan nämnas är Sch'ället eller Schélet. Ett gammalt finskt namn är Heletti och på Olaus Magnus karta Carta marina kallas staden Skellitta. Bland den nya generationens invånare kallas staden också ofta för Skelltown eller Skellhell.

Karta över Skellefteå av Johan Larsson Tresk från 1648
Det är fastställt att människor fanns i trakten cirka 6000 f.Kr. och flera sten- och bronsåldersfynd har också hittats. Från 1300-talet och framåt finns skriftliga källor, där det bl a berättas att det 1419 fanns 60 hushåll i socknen. 1543 hade antalet stigit till 372, och då uppförs också den första stenkyrkan, vars sakristia fortfarande finns bevarad i Skellefteå landsförsamlings kyrka, Landskyrkan.
På 1500- och 1600-talen hade man planer på att anlägga en ny stad i Skellefte socken. När Piteå (som vid denna tidpunkt var beläget där dagens Öjebyn låg) brann ned år 1666, ville Piteås borgare anlägga en ny stad. Den skulle ligga omkring åtta mil söderut på Storkåge bys ägor (där samhället Kåge idag ligger), på grund av ortens naturligt djupa hamn. Den unge kungen, Karl XI, utfärdade också privilegier till den nya staden, vilken skulle heta Hedvigstad efter hans mor Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Piteås borgare ändrade sig dock i sista stunden och valde att istället återuppbygga Piteå på dess nuvarande läge, omkring en mil söderut närmare havet. Därmed skrinlagdes planerna på en ny stad mellan Piteå och Umeå.
Under den svenska stormaktstiden deltog de flesta män i krigen och bland annat slogs Skellefteå kompani ut helt två gånger. Det var änkorna efter alla soldater som fick dra det tunga lasset vid bygdens långsamma återhämtning i början av 1700-talet.
Mellan 1730 och 1862 utsynades 565 nybyggen i storsocknen. Därmed fick skelleftebygden den byastruktur som i stort sett var oförändrad fram till 1950-talet.

Bonnstan
Handeln med trävaror tog fart, och kravet på en stadsbildning i Skellefte älvdal ökade. På initiativ av kyrkoherden Nils Nordlander grundades Skellefteå på Norrböle bys ägor. Det var trots hårt motstånd från borgarna i Umeå och Piteå, vilka hade handelsrättigheterna, som Skellefteå fick stadsprivilegier 1845. Skellefteå är därmed en av Norrlandskustens yngre städer. Kyrkplatsen vid Skellefteå landsförsamlings kyrka är däremot en urgammal mötesplats, där den så kallade Bonnstan tidigt växte upp med mängder av kyrkstugor. Den gamla stan har tyvärr eldhärjats flera gånger.
Under 1900-talet utvecklades Skellefteå till en viktig industristad, emedan det mesta av den äldre träbebyggelsen, bland annat det präktiga stadshuset i trä, gick i graven med efterkrigstidens rivningshysteri och ersattes med modern bebyggelse. Under hösten 1980 blev Skellefteå säte för Västerbottensteatern.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar