Ängelholm är en tätort och centralort i Ängelholms kommun i Skåne län. Genom tätorten slingrar sig Rönne å som mynnar ut i Skälderviken. Strax utanför staden ligger en populär 6 km lång sandstrand. Ängelholm är känt för sina lergökar och kallas i folkmun för "Lergökastan".
Trots keruben i vapnet lär namnet (som finns upptecknat i formen Engelholm år 1516) inte ha något med änglar att göra, inte heller med engelsmän (som ibland hävdats). I stället kan det vara ett gammalt ord "ængil" med betydelsen "krökning" eller förträngning (jämför tyskans eng = trång) syftande på en krök av Rönne å. Det kan också vara ett uppkallandenamn - i södra Själland finns en herrgård med samma namn. Stavningen Engelholm levde kvar fram till den allmänna stavningsreformen i början av 1900-talet. Den 25 januari (alt. 16 oktober - se Karl Enghoffs diskussion i "Ängelholm 1516-1916", s. 5-8) 1516 utfärdade den danske kungen Kristian II stadsprivilegier för den nya staden Ängelholm. Invånarna i Rynestad/Luntertun ålades att flytta till den nya staden inom åslingan. Vid samma tid som Luntertun nedlades har också Båstad upphört att vara stad. Anläggandet av Ängelholm kan således eventuellt ses som ett försök av Kristian II att skapa ett starkt handelscentra för Bjärehalvön.
Ängelholmsborna fortsatte att ha det forna området vid Luntertun som sin hamnplats. 1530 bestämde Fredrik I att: ”Engelsholms Borgare skulle i 3 Aar fra Datum være fri for Sise (tull) af al fremmed Drik, som fortappes i deres By, paa det at de skulle rense og forbedre den Havn og Indsejling, som er for deres By.”
1532 gav kungen en order om att varje bonde i hela Bjäre härad skulle ”agge huer ett less ællepelle, vij alne lange, till Engelholm att forbædre dybett mett.” Varje kronans bonde skulle alltså köra ett lass träbjälkar på mellan fyra och fem meters längd till att ”förbättra djupet”. Den enorma mängden timmer visar på en stor timmerkonstruktion.
Att skeppen ankrade en bit från staden framgår i kungligt brev 1542: ”Engelholm Borgare fik Brev ad gratiam at maatte indhegne med Gjærde den Plads der for Byen, som de kunne sætte et Hus og Bol paa at have en Karl boende i til at tage vare paa deres Skibe.” En annan uppgift från samma år preciseras området till ”then plats, som Lwntertwn poo stoed”.
Ängelholm räknade tydligen det gamla Luntertun som sin hamnplats. Frågan är dock om angöringen vid gamla Luntertun varit en hamn eller endast en lossnings- och lastningsplats. Det kan inte uteslutas att skeppen ankrat upp vid anlagda grund av sten och trä ute framför åmynningen och att varorna sedan pråmats in. Sandrevlarna måste ha varit ytterst förrädiska för sjöfarten. Svensken Christer Bonde beskriver ”fläcken” Ängelholm så här 1658:
”Engelholm är den andra fläcken som möter (Båstad var den första) och haver tillförne haft en tämmelig hop innevånare, men den orten är nu mest avbränd av vådeld, så att icke fjärde parten behållen är. Dessförutan haver sanden således tagit överhanden, att åmunnen icke allenast är tillstoppad, så att vid litet vatten icke en Båt där ut eller in komma kan, utan han yrar ock som snö i höga berg och fördärvar en stor del av omkringliggande landet.”
1547 hade Ängelholm upphört att vara stad. Borgarna ålades att flytta till Landskrona. Trots detta fanns en mindre bebyggelse kvar. Platsen blev under de kommande århundradena ofta en krigsskådeplats. Under det nordiska sjuårskriget avbrände svensken Klas Kristersson Horn 1565 bebyggelsen. 1644 låg svensken Gustaf Horn med sin armé vid Ängelholm. Han uppkastade då två skansar, öster- och västerskans. 1657 drabbade svenske Per Brahe och danske Axel Urups trupper samman vid Ängelholm. Bebyggelsen bestod då enbart av 18 hus. Den 27 april 1678, under det skånska kriget, blev Ängelholm avbränt av de danska trupperna. Endast kyrkan, prästgården och några små hus skonades. Den svenska styrkan, 130 man ryttare och dragoner blev nedgjorda tillsammans med kyrkovärden och en del innevånare. Alla kyrkans handlingar ska också ha gått förlorade.
Svåra bränder har ofta härjat platsen. 1705 härjades Ängelholm av brand och hälften av bebyggelsen försvann. 1743 brann 6 hus, 1744 12 hus och året därpå nedbrann större delen av staden. Natten mellan 9-10 maj 1802 lades 35 hus i aska. Från norr gick branden i den rådande kraftiga stormen från hus till hus utmed Storgatan.
1767 återfick Ängelholm sina stadsrättigheter men förblev trots detta länge en liten småstad. Den flyktiga sanden var en källa till ständiga problem för staden, vilket Carl von Linné visar under sin skånska resa 1749, då han ger en levande skildring av hur skyddsplanteringsarbetet påbörjades. Under 1800-talet planterades sandhedarna mot havet med tallskog och vissa inslag av björk vilket skapat Kronoskogen som ligger väster om järnvägen. Kronoskogen och järnvägen utgör en barriär mellan staden och havet.
Under 1800-talets industrialisering började staden att växa och den fick även en ställning som skolstad och badort. Industrialiseringen kännetecknades av relativt små industrier baserade på jordbruk och naturresurser såsom tegelbruk, mejeri, sockerbruk m.m. I mitten av 1800-talet anlades en hamn vid Rönneås utlopp. Då tillkom de ännu bevarade pirarmarna. Hamnen fungerade under några decennier som utskeppningshamn för spannmål och tegel, vilka pråmades ut från staden till väntande fartyg. Sjöfarten utkonkurrerades dock av järnvägen. Turismen kom igång under det sena 1800-talet. Fram till 1883 fanns en skvadron av Kronprinsens husarregemente placerad i staden. I slutet av andra världskriget flyttades Skånska flygflottiljen från Bulltofta till Barkåkra norr om staden, och Ängelholm blev på nytt en garnisonsstad, nu för flygvapnet. Flygflottiljen F 10 Ängelholm lades ned 2002.
Ängelholmsborna fortsatte att ha det forna området vid Luntertun som sin hamnplats. 1530 bestämde Fredrik I att: ”Engelsholms Borgare skulle i 3 Aar fra Datum være fri for Sise (tull) af al fremmed Drik, som fortappes i deres By, paa det at de skulle rense og forbedre den Havn og Indsejling, som er for deres By.”
1532 gav kungen en order om att varje bonde i hela Bjäre härad skulle ”agge huer ett less ællepelle, vij alne lange, till Engelholm att forbædre dybett mett.” Varje kronans bonde skulle alltså köra ett lass träbjälkar på mellan fyra och fem meters längd till att ”förbättra djupet”. Den enorma mängden timmer visar på en stor timmerkonstruktion.
Att skeppen ankrade en bit från staden framgår i kungligt brev 1542: ”Engelholm Borgare fik Brev ad gratiam at maatte indhegne med Gjærde den Plads der for Byen, som de kunne sætte et Hus og Bol paa at have en Karl boende i til at tage vare paa deres Skibe.” En annan uppgift från samma år preciseras området till ”then plats, som Lwntertwn poo stoed”.
Ängelholm räknade tydligen det gamla Luntertun som sin hamnplats. Frågan är dock om angöringen vid gamla Luntertun varit en hamn eller endast en lossnings- och lastningsplats. Det kan inte uteslutas att skeppen ankrat upp vid anlagda grund av sten och trä ute framför åmynningen och att varorna sedan pråmats in. Sandrevlarna måste ha varit ytterst förrädiska för sjöfarten. Svensken Christer Bonde beskriver ”fläcken” Ängelholm så här 1658:
”Engelholm är den andra fläcken som möter (Båstad var den första) och haver tillförne haft en tämmelig hop innevånare, men den orten är nu mest avbränd av vådeld, så att icke fjärde parten behållen är. Dessförutan haver sanden således tagit överhanden, att åmunnen icke allenast är tillstoppad, så att vid litet vatten icke en Båt där ut eller in komma kan, utan han yrar ock som snö i höga berg och fördärvar en stor del av omkringliggande landet.”
1547 hade Ängelholm upphört att vara stad. Borgarna ålades att flytta till Landskrona. Trots detta fanns en mindre bebyggelse kvar. Platsen blev under de kommande århundradena ofta en krigsskådeplats. Under det nordiska sjuårskriget avbrände svensken Klas Kristersson Horn 1565 bebyggelsen. 1644 låg svensken Gustaf Horn med sin armé vid Ängelholm. Han uppkastade då två skansar, öster- och västerskans. 1657 drabbade svenske Per Brahe och danske Axel Urups trupper samman vid Ängelholm. Bebyggelsen bestod då enbart av 18 hus. Den 27 april 1678, under det skånska kriget, blev Ängelholm avbränt av de danska trupperna. Endast kyrkan, prästgården och några små hus skonades. Den svenska styrkan, 130 man ryttare och dragoner blev nedgjorda tillsammans med kyrkovärden och en del innevånare. Alla kyrkans handlingar ska också ha gått förlorade.
Svåra bränder har ofta härjat platsen. 1705 härjades Ängelholm av brand och hälften av bebyggelsen försvann. 1743 brann 6 hus, 1744 12 hus och året därpå nedbrann större delen av staden. Natten mellan 9-10 maj 1802 lades 35 hus i aska. Från norr gick branden i den rådande kraftiga stormen från hus till hus utmed Storgatan.
1767 återfick Ängelholm sina stadsrättigheter men förblev trots detta länge en liten småstad. Den flyktiga sanden var en källa till ständiga problem för staden, vilket Carl von Linné visar under sin skånska resa 1749, då han ger en levande skildring av hur skyddsplanteringsarbetet påbörjades. Under 1800-talet planterades sandhedarna mot havet med tallskog och vissa inslag av björk vilket skapat Kronoskogen som ligger väster om järnvägen. Kronoskogen och järnvägen utgör en barriär mellan staden och havet.
Under 1800-talets industrialisering började staden att växa och den fick även en ställning som skolstad och badort. Industrialiseringen kännetecknades av relativt små industrier baserade på jordbruk och naturresurser såsom tegelbruk, mejeri, sockerbruk m.m. I mitten av 1800-talet anlades en hamn vid Rönneås utlopp. Då tillkom de ännu bevarade pirarmarna. Hamnen fungerade under några decennier som utskeppningshamn för spannmål och tegel, vilka pråmades ut från staden till väntande fartyg. Sjöfarten utkonkurrerades dock av järnvägen. Turismen kom igång under det sena 1800-talet. Fram till 1883 fanns en skvadron av Kronprinsens husarregemente placerad i staden. I slutet av andra världskriget flyttades Skånska flygflottiljen från Bulltofta till Barkåkra norr om staden, och Ängelholm blev på nytt en garnisonsstad, nu för flygvapnet. Flygflottiljen F 10 Ängelholm lades ned 2002.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar