Fjällgås.

Fjällgåsen påminner om den närbesläktade bläsgåsen (A. albifrons), men är mindre, mörkare (främst huvudet), har en kortare hals och näbb, och en brant panna.

Den är en liten gås som mäter 53 till 66 centimeter, det vill säga i storleken som en gräsand. Den har ett vingspann på 120–135 cm och en genomsnittlig vikt på 1 400 till 2 200 gram.

Det tydligaste karaktären är dock den gula orbitalringen runt ögat, som dock kan vara svår att se på håll.

Fjällgåsen är relativt svårbestämd, speciellt sträckande fåglar, eftersom anser-gäss har stora individuella skillnader vad gäller storlek. Den har precis som bläsgåsen en vit fläck (s.k bläs) i pannan och kraftiga svarta streck över buken.
Dess vanligaste lockläte är ett två eller trestavigt, stötvis nasalt trumpetande. Dess läte påminner om spetsbergsgåsen men brukar oftast vara lägre i tonhöjd.

Fjällgåsen finns idag som häckfågel i ett fragmentariskt område som sträcker sig från Skandinaviens norra fjälltrakter till östra Sibirien. Den är en flyttfågel vars övervintringsområden än idag inte är klarlagda och då arten minskat så kraftigt kommer många av dess tidigare övervintringsområden kanske aldrig att avslöjas.

Ursprungligen flyttade merparten av den fennoskandiska populationen utmed en centraleuropeisk flyttkorridor via Finland, Baltikum och Ungern. En mindre del flyttade också via en atlantisk flyttkorridor via Danmark.

Vissa övervintrade i Storbritannien, medan andra förmodligen övervintrade i Nederländerna, Belgien och Spanien.Den sibiriska populationen övervintrar i Centralasien från Kazakhstan i väst via Uzbekistan, Turkmenistan och Kina till Nord- och Sydkorea, Japan och Taiwan i öst.

Den ursprungliga svenska häckningspopulationen av fjällgås är utdöd sedan 1990-talet och beståndet som finns idag är inplanterade gäss. Så sent som i slutet av 1930-talet var dock fjällgås vanligare än grågås i Västerbottens kustland.