Grågås.

Grågåsen är en stor och kraftig gås med en kroppslängd på 74-84 cm.

Könen hos grågåsen är lika. Dess huvud och hals är brungrå, överkroppen brunaktig med ljusgrå fjäderkanter, bröstet och buken är ljusgrå, övergumpen är ljust askgrå, undergumpen och bakkanten av stjärten är vit.

Den saknar vitt på huvudet till skillnad från exempelvis bläsgås och fjällgås. Dess ben är rosafärgade. Näbben som är 6-7 cm lång, är tjock, konisk och rödorange- eller rosafärgad med vit näbbnagel. Näbbnageln upptar större delen av näbbens bredd. Näbblamellerna är korta och koniska. Övernäbbens lameller är tydligt synliga utifrån längs större delen av näbben. Näbbens höjd vid basen är mindre än halva längden.

I flykten känns den igen på sitt ljusa huvud, sin mörka rygg och sina ljust stålgrå framkanter på vingarna som i kontrast till de mörka vingpennorna kan te sig nästan vita. Även vingundersidans framkant är ljus till skillnad från hos spetsbergsgåsen som har en helmörk vingundersida. Grågåsen häckar i stora delar av norra och mellersta Palearktis.

Den återfinns från Island i väster, österut genom norra Europa, Skandinavien, Balkan, österut genom Sibirien till Kina. Antalet individer i världen uppskattas till runt 950 000. och det är den enda gråa gås som ses i stora antal i Europa under sommaren. Den är en kortflyttande flyttfågel som bland annat har sina vinterkvarter i Europa, norra Afrika, Mellanöstern, Indien och Vietnam.

Grågåsen häckar idag i stora delar av södra Sverige och utmed norrlandskusten, företrädevis utmed kusten och i yttre skärgården. I Sverige är den en sommargäst som mest ses mellan mars till oktober. Den svenska populationen övervintrar i sydvästra och södra Europa.

Grågåsens förekomst i Sverige har fluktuerat kraftigt genom historien. I Sven Nilssons fågelbok från första halvan av 1800-talet beskrivs stammen vara god i exempelvis Småland. 1919 skrev Bengt Berg i boken Sällsynta fåglar: Skräntärnan, dvärgtärnan & grågåsen. att den var helt försvunnen i Småland och 1926 skrev Alfred Brehm att "grågåsen räknas numera till de sällsynta fåglarna i Sverige". Brehm beskriver senare hur den sista kolonin med grågäss i Sverige häckar på holmarna utanför Ronehamn och att den sista häckplatsen på västkusten var Hallands Väderö.

Efter att ha varit ovanlig ökade populationen, främst på östkusten, senare västkusten och i inlandet och idag har populationen, tillsammans med kanadagås, ökat kraftigt och återfinns i olika biotoper i sin nuvarande utbredning.