Sälar.

Sälar (Pinnipedia) är en djurgrupp i ordningen rovdjur. Man indelar de 33 arterna i tre familjer – öronsälar, öronlösa sälar och valrossar. Det vetenskapliga namnet är sammansatt av pinna = fena och pes = fot.
Sjökatt är ett namn som använts av jägare som en benämning för säl. Sälar når en längd av mellan 1,20 och 6 meter. Vikten varierar mycket med de 25 kilogram tunga honorna av antarktisk pälssäl (Arctocephalus gazella) i ena änden och de 4000 kilogram tunga sydliga sjöelefanterna (Mirounga leonina) i andra änden. Många arter har en utvecklad könsdimorfism – hannar av sjöelefanter väger ibland fyra gånger mer än honor. Huvudet skiljer sig obetydligt från resten av den spolformiga kroppen och svansen är bara rudimentär. Extremiteterna sitter fram till armbåge respektive knäet inuti kroppen. Dessa egenskaper är en anpassning till livet i vattnet.
Tänderna skiljer sig inte så mycket från andra rovdjurs. Oftast har de två eller fyra framtänder, obetydliga hörntänder och 12 till 24 kindtänder med lika utseende. Några arter, till exempel krabbätarsälen, har tänder som är anpassade till deras speciella föda.
Under evolutionen omvandlades alla extremiteter till fenor. Vid de bakre fenorna ser man fortfarande att de har fem tår, som är omslutna med simhud.
Som ungdjur har de flesta sälar tjock päls som senare ombildas till en kort hårdräkt. Bara hos pälssälar bär också vuxna djur tät päls. Valrossar saknar nästan hår, och öronlösa sälar får redan efter några dagar nytt hår. Mot kylan skyddar ett fettskikt, som hos några arter är 10 centimeter tjockt. Hos öronlösa sälar och valrossar är fettskiktet mer utvecklat än hos öronsälar.
Sälarnas mage är en enkel slang, men deras tunntarm är högt specialiserad och är hos sjöelefanter över 200 meter lång. Honornas spenar ligger gömda i kroppen, och ungdjur har svårt att nå dem. Därför sprutar honor ofta mjölken i ungdjurets mun. När sälar simmar använder öronsälar sina främre fenor, och öronlösa sälar sina bakre fenor, medan framfötterna vanligtvis ligger tryckta intill kroppen. Deras förmåga att dyka är mycket god. När de dyker pressar sälar all luft ur lungan och tillsluter näsborrarna. Hjärtats aktivitet kan sjunka från ca 100 slag per minut till fyra slag per minut. Man känner till sjöelefanter som har stannat upp till två timmar under vattenytan och som har nått ett djup av 1 500 meter
På land har sälar svårt att ta sig fram. Öronsälar har bakre extremiteter som är mer rörliga än hos öronlösa sälar, vilket ger dem möjlighet att gå. De öronlösa sälarna måste åla för att ta sig fram.

Sjöleopard
Sälar är köttätare, och många arter föredrar fisk. Andra är specialiserade på krill (krabbätarsäl), musslor och snäckor (valross) eller mindre sälar och pingviner (sjöleopard). Mindre bytesdjur sväljer de mest direkt men större byten drar sälarna upp på land och delar dem i små bitar. Unga sälar behöver ständigt föda, medan vuxna djur kan fasta tack vare sina fettreserver.
Sälar lever mest socialt. Antalet djur i en grupp beror på arten. Huvudsakligen öronsälar bildar stora kolonier med upp till flera miljoner individer. Parningstiden infaller oftast på våren eller sommaren. Hos många arter strider hannarna om bra platser som ger möjlighet att para sig med många honor.
Efter befruktningen utvecklar sig ägget bara till en kula av några celler. Sedan vilar embryot en tid tills det fortsätter till en fullt utvecklad säl. På det sättet infaller födande och ny parning för honor under samma tidsperiod. Unga sälar har en mjuk och luddig päls, Lanugo, som skiljer sig i färgen mest från hår av vuxna djur. Några öronlösa sälar får den nya pälsen redan i livmodern medan många öronsälar byter pälsen två eller tre månader efter födelsen. Teoretiskt kan unga sälar simma direkt efter födelsen, men de väntar tills de har ett tillräckligt fettskikt.