Slaguggla.

Slaguggla (Strix uralensis) är en medelstor nattaktiv uggla av släktet Strix, med ett 15-tal underarter i Europa och norra Asien. Slagugglan påminner till formen om en större variant av kattuggla. Den är mellan 50-59 cm lång och har ett vingspann på mellan 103-124 cm. Den vuxna honan väger 950-1150 gram, medan hanen som är mindre väger 600-850 gram. Slagugglan är ljust gråbrunbeige, det vill säga ljusare än kattugglan, har en kilformad stjärt, svarta ögon och en gul näbb. Stjärtens ovansida är jämnt tvärbandad. Undersidan är vitaktig med smala, bruna längsgående fläckar.
Både dess lockläte och varningsläte har en skorranda hundskallslikande nasal karaktär. Hanens sång består av ett sjustavigt rytmiskt djupt hoande. Först två stavelser följda av fyra sekunders tystnad, följt av två liknande stavelser omedelbart följd av tre till. Den är en stannfågel med en stor utbredning i Europa och norra Asien, från Sakhalin, Japan och Korea i öster till Skandinavien i väst. Den norra utbredningsgränsen går vid ungefär 65 grader nordlig latitud, och den sydliga gränsen följer ungefär taigans sydliga utbredningsområde. Det finns reliktpopulationer i bergsområden i Centraleuropa som tillhör underarten S.u.macroura. Populationen i Polen och Skandinavien tillhör underarten S.u.liturata. Nominatformen S. u. uralensis förekommer i västra Sibirien. I Sverige finns slagugglan från norra Västmanland till Lule Lappmark. Sin tätaste förekomst har den från Uppland till Medelpad. Den förekommer på taiga med grovstammiga träd och myrar, ofta i närheten av hyggen eller öppet vatten. Den förekommer också i kanten där skogen möter jordbruksbygd. Den lilla populationen som återfinns i södra Europa häckar i bokskogar och bergsskogar.