Veddige.

Veddige är en tätort i Varbergs kommun i Hallands län, belägen vid ån Viskan längs Riksväg 41 Varberg-Borås, cirka 20 km från centralorten Varberg.

Bebyggelsen i Veddige domineras av en jättelik kyrka från 1800-talet.
Öster om ån Viskan, vid vägen till Sällstorp/Kungsäter, ligger Kullagård.

Huvudbyggnaden är uppförd 1905 i nationalromantisk stil efter ritningar av arkitekten Ragnar Östberg.

Hans mest kända byggnadsverk är Stockholms stadshus från 1923. Kullagård skyltas från riksväg 41 Varberg-Borås, strax före södra infarten till Veddige.
En äldre form av namnet Veddige har tagits upp av ortens F-9-skola, 'Vidhögeskolan'.

Veddige ingår i det område som kallas Viskadalen. I samband med utvidgning av Veddige kyrkogård gjordes en arkeologisk undersökning av området. Riksantikvarieämbetets Marianne Lönn skriver i ’Rapport 2002:16’ om namnet.

Veddige:
Veddige är en by med flera hemman. Det skrivs tho Wyghöy 1392 och Widdige 1570. Den senare leden, huvudleden, är sannolikt en stelnad dativform av ordet högher med betydelsen hög. Bestämningsleden kan vara vig ’strid, dråp’. Sammanställt skulle detta bli Stridhögen eller Dråphögen, vilket kan vara svårt att förstå orsaken till.

Kyrkbyn har även gett namn åt socknen (vilket är det vanliga). De tre äldsta skrivningarna för socknen är in Wighöger 1347, in Wyghöghä 1378, in Widhöya 1418.

En första kvarnsten hittades i en rotvälta år 2001 i vid sökandet efter stenåldersboplatser i Veddigetrakten. Platsen var belägen 60 -70 meter över havet, där någon kvarn knappast kunde ha legat, utan vattendrag och långt från bebyggelse. Strax intill fanns ett par större kvarnstenar liksom några ej färdighuggna. Inga spår efter stenåldersboplatser kunde ses.

Ett halvår senare blev kvarnstenarna aktuella på nytt, även då i samband med sökandet efter senpaleolitikum. Inventeringen längs den högsta kustlinje som havet nådde omedelbart efter inlandsisens tillbakadragande, fortsatte något längre norrut i Veddigeområdet. Här fanns i skogen 10-20 kvarnstenar och man började ana vidden av upptäckten.

En man som kände till stenarnas historia berättade att de tidigare i folkmun kallats ”danskestenar”, då de ansågs huggna av danskar under medeltiden, när Halland, Skåne och Blekinge tillhörde Danmark. Åsbro vid Viskan kan ha varit platsen för utskeppning till det danska moderlandet, där sten för ändamålet saknas och möjligen var det munkarna vid Ås kloster som initierade tillverkningen av kvarnstenar. De var förgångare på flera områden, som kvarndrift, järnproduktion med mera.

Lämningarna är sannolikt resterna av en omfattande äldre "stenindustri". Hundratals, ja kanske tusentals misslyckade eller av andra skäl ofullbordade kvarnstenar finns kvar i nämnda skogsområden, av såväl handkvarns- som skvaltkvarnsstorlek. Gropar i urberget och mängder av skrotsten bär samma vittnesbörd. Mängden färdiga stenar som ej tagits till vara tyder på att verksamheten fått ett plötsligt slut, möjligen i samband med freden i Brömsebro 1645, då svenska stentillverkare kan ha tagit över.

Omkring 700 kvarnstenar har dokumenterats och uppskattningsvis finns ytterligare 300. Arbetet kommer snarast att avslutas och därpå redovisas i en skrift, som ges ut av Varbergs Fornminnesförening.