Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 2 maj 2009

Afrikansk dvärguv.

Afrikansk dvärguv (Otus senegalensis) är en nattaktiv liten uggla som förekommer i Subsahariska Afrika och i sydvästra delarna av Arabiska halvön i Saudiarabien, Jemen och Oman. Den är en stannfågel och förekommer på höjder upp till 2000 meter. Afrikansk dvärduv placeras i det stora ugglesläktet Otus men dess taxonomiska status i övrigt har behandlats olika av olika auktorer. Ibland behandlas den som en underart av dvärguv (Otus scops), bland annat av Sibley & Monroe 1993 men Sibley behandlade den igen 1996 som en egen art.
Flera taxa av afrikansk dvärguv har beskrivits men bara fem av dem har accepteras som underarter av flertalet auktorer. Exempel på andra taxa som har beskrivits men ej uppnått underartsstatus är caecus (Friedmann, 1929), ugandae (Neumann, 1899), feae (Salvadori, 1903), graueri (Chapin, 1930), pygmea (C. L. Brehm, 1855), hendersonii (Cassin, 1852), pusillus (Gunning & Roberts 1911), intermedius (Gunning & Roberts 1911) och latipennis (Kaup 1853).
Taxonen pamelae och soccotranus behandlas bland annat av Howard & Moore (1991) och König et al. (1999) som underarter av blek dvärguv (Otus brucei), och av Gallagher & Woodcock (1980) som underart av orientalisk dvärguv (Otus sunia). Inspelningar av lätet från pamelae visar dock att den är en underart till afrikansk dvärguv. Den afrikanska dvärguven är till utseendet mycket lik både dvärguv och blek dvärguv. Den är liten och mäter cirka 20 cm. Den har en fjäderdräkt som väl kamouflerar den när den dagtid sitter uppe i ett träd. Den kan då även inta en kamouflageställning likt exempelvis hornugglan då den trycker mot stammen och smalnar av kroppsprofilen. Könen är lika. Den sitter upprätt och när den är lugn ses dess tofsar bara som två hörn som sticker upp på hjässan. I alert tillstånd reses dom och syns väl.
Det är framförallt på lätet som man skiljer den ifrån de andra arterna. Den har ett distinkt läte som låter ungefär "prrrp".

Upplagd av Bengt kl. lördag, maj 02, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)