Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 5 maj 2009

Spetsbergsgås.

Spetsbergsgås (Anser brachyrhynchus) är en fågel som tillhör släktgruppen gäss inom familjen egentliga andfåglar.


Spetsbergsgåsen är mycket lik sädgåsen. Spetsbergsgåsen har dock rosafärgade fötter och fjäderdräkten är ljust gråblå på rygg och framtill på vingarna. Stjärten är vit med ett smalt ljusgrått tvärband innanför den vita breda bård som avslutar stjärten. Dess huvud är mörkt och den har kort hals och näbb. Näbben är rosafärgad och svart.

Spetsbergsgåsen väger ungefär 2,5 till 3,5 kilogram, är 60 till 70 centimeter lång och har en vingbredd på cirka 1,30 till 1,70 meter. Den är alltså något mindre än sädgåsen.

Kacklet liknar bläsgåsens, men lätena skiljer sig mycket mellan hanar och ungfåglar, som har högt liggande läten, och honor som har lägre och mer nasala. Spetsberggås häckar på Grönland, Svalbard, främst på Spetsbergen och Island, särskilt i Hofsjökull-glaciärens avvattningsområde.

Spetsbergsgåsen som är en flyttfågel, ansluter sig till andra gåsarter under flyttningen. Deras vinterområde ligger i Storbritannien och Irland, i Belgien och Nederländerna, i norra Tysklands kustområden och i Danmark. De fåglar som övervintrar i Storbritannien häckar på Grönland och Island. I det inre av Europa påträffas de endast mycket sällan.

När de ses i Sverige är det inte sällan i sädgåsflockar.
På vintern lever spetsbergsgäss med förkärlek på ängar och i flodlandskap, men även på betesmarker.

I häckningsområdet på sommaren lever de i stora kolonier dels över 400 meter högt belägna karga bergsområden och i sumpmarker som uppstått genom glaciärsmältning, myrar och sjöar, på Island även på stelnade lavafält. Även små öar kan de använda som skydd mot rovdjur som fjällräven. Häckningstiden börjar ungefär i början av juni, sedan flockarna infunnit sig i sitt häckningsområde i mitten av maj och där ibland bildat lösa kolonier. Honan lägger cirka 3 till 7 släta vita ägg i ett högt beläget bo, som är inrett med fjädrar. Hanen deltar inte i ruvningen, men vaktar sin kull och hona. Ungfåglarna är borymmare som är flygfärdiga efter ungefär två månader.

Ungefär i juli genomgår de vuxna fåglarna sin ruggning. Under denna tid kan de inte flyga och bildar utpräglade flockar med sina artfränder. I augusti börjar den gemensamma flygningen till övervintringsområdena. Oftast börjar ungfåglarna vid tre års ålder själva med häckning och uppfödande av ungar. I häckningsområdet livnär sig gässen av den arktiska sommarens yppiga växtlighet, särskilt blad och knoppar från pilört, ängsbräsma, maskros eller ängsnäva. På vintern livnär den sig av alla tillgängliga växter och gräs, gärna även av det moderna jordbrukets produkter.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, maj 05, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)