Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 12 juni 2009

Birsta.

Birsta är en ort och en extern köpstad i Sundsbruk, cirka 8 km norr om centrala Sundsvall och ca 6 km söder om centrala Timrå. Birsta City är Norrlands största köpcentrum och runt om finns en mängd olika affärskedjor.
Under 2006 flyttade IKEA till ett eget nybyggt varuhus på granntomten och lämnade därmed 14 000 m² som förvandlas till andra butiker. Köpcentrumet, som från början hade ett 20-tal butiker, har ca 90 butiker 2008.
Köpcentrumet har ca 5 miljoner besökare per år.




Ortens historia.



En silverskatt daterad till tidigt 800-tal hittades 1835 i Birsta. Skatten innehöll bl.a. arabiska mynt. Johan Bure besöker orten mellan år 1600 och 1601 för att utforska Bureättens rötter. Han får då höra legenden om att Fale hin unge från byn Byrestad (idag Birsta) i Sköns socken ska ha räddat en kungason. Falu hin Unges medeltida adliga gravsten fanns på Sköns kyrkogård vid den här tiden, och finns idag inne i Sköns nya kyrkas vapenhus. Johan Bure väljer att tolka Byrestad till "Bures stad", och user Fale hin unge, som han kallar Fale Bure, till stamfader för Bureätten. Johan Bures version är att Fale Bure räddade den blivande kung Erik Knutsson vid slaget vid Älgarås år 1205 mellan Sverkerska och Erikska ätten. Fale Bure ska sedan ha burit Erik på sina armar till sin gård i Medelpad, varefter han för säkerhets skull förde honom till Norge. Fale lät bygga Byresholms slott, vilket senare ska ha blivit förvandlat till Sköns första kyrka.
Denna spännande släktsaga förkastades emellertid som myt i en artikel av Uppsala universitets överbibliotekarie Leonard Bygdén 1890, och har sedan dess betraktats med skepsis av källkritiska forskare.
En keramikverkstad från 1600-talet, unik för Västernorrland, samt en kvarn och rester av en järn- och kopparsmedja, och sannolikt från 1600-talet, hittade 2008 i byn Ljusta, som i dag kallas östra Birsta.
Birsta tillhörde Sköns köping fram till 1965, då köpingen uppgick i Sundsvalls stad.
Bygränserna för byarna Ljusta (idag Östra Birsta) och Prästbordet (norra delen av Birsta industriområde) går tillbaka till vikingatid, baserat på att ortnamnen slutar på -sta och på placering i förhållande till Ljustabäcken, som då var en havsvik. Det äldsta belägget för namnet Ljusta finns i ”Hjälpskattelängd för Medelpad 1535”, som är den äldsta bevarade skattelängden för Medelpad. Där finns en ”Martthen i Jwsstadz”. Andra stavningar av Ljusta är Jwsstadh år 1535, Givsta 1543 och Giustad 1547 och 1615. En tolkning av namnet Ljusta går tillbaka på ett äldre namn på Ljustabäcken; *geus¯a, med betydelsen ”ån som spottar/ryter”, dvs rytån/spottån eller möjligtvis rytaren/spottaren, dvs rytån/spottån eller möjligtvis rytaren/spottaren. De sista gårdarna i Ljusta brändes ned 2009, för exploatering av området.

Inga kommentarer: