Karl XII:s ryska fälttåg.

På hösten 1707 bröt Karl XII upp ur Sachsen, och vad som nu avsågs var ett avgörande svensk-polskt anfall mot Ryssland, riktat mot själva Moskva. På grund av att Polen ännu inte i sin helhet underkastat sig Stanislav blev dock dennes stridskrafter upptagna av hemlandets angelägenheter, och den svenska hären fick ensam utföra anfallet mot Ryssland. Genom kringgående rörelser tvang Karl XII ryssarna att utrymma Polen, vilket de efter hans infall i Sachsen besatt; därpå trängde has fram mot Dnjepr och vann därvid segern i slaget vid Holowczyn, vilken öppnade honom vägen till denna flodlinje. Efter ett försök att framtränga genom Severien slog han in i riktningen mot Ukraina, vars hetman Ivan Mazepa övergick till honom. Motgångar hade redan drabbat honom, främst genom att den svenska här, som under Adam Ludwig Lewenhaupt från Livland kommit med förstärkning och förråd, blivit i högsta grad försvagad genom slaget vid Lesna 29 september 1708 och genom att ryssarna förstörde Mazepas huvudstad Baturin och därigenom försvagade kosackernas möjligheter att bispringa Karl XII. Karl XII:s försök att från Ukraina tränga fram i riktning mot Moskva misslyckades, huvudsakligen på grund av hård köld och andra ogynnsamma klimatiska förhållanden. Den svåra vintern 1708-1709 försvagade de svenska trupperna. Man inledde 1709 års fälttåg med att storma Veprik i januari, de svenska trupperna intog staden men med stora förluster. I juni 1709 vågade emellertid Karl XII angripa den ryska armén. Utan direkt ledning av den strax förut sårade kungen blev slaget vid Poltava den 28 juni ett svårt nederlag för svenskarna. Spillrorna av hären fördes i riktning mot den turkiska gränsen till floden Dnjepr. Då det visade sig omöjligt för armén ta sig över den breda och strida floden kapitulerade den vid Perevolotjna den 1 juli. Karl XII själv med ett par tusen följeslagare lyckades komma över till flodens andra strand och undkomma in på turkiskt område.

Efter svenskarnas nederlag vid Poltava.
Medan Karl XII under flera år uppehöll sig i Turkiet och till följd av nederlaget vid Poltava angrep Sveriges fiender de svenska besittningarna. Traventhal- och Altranstädtfrederna bröts och August kunde fördriva Stanislav ur Polen. Danmark erövrade Bremen. Stettin och Pommern söder om Peene kom i Preussens besittning 1713 efter åtskilliga diplomatiska intriger. Preussen hade då inte formellt anslutits till Sveriges fiender men slöt 1714 förbund med tsar Peter. Kurfursten av Hannover besatte 1712 Verden för att "skydda" detta område åt svenskarna
Danske kungen Fredrik IV tog tillfället i akt att försöka återerövra de skånska landskapen och sände redan i slutet av 1709 en armé till Skåne. De svenska trupperna under Magnus Stenbock slog tillbaka danskarna och kunde genom segern i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710 driva den danska hären tillbaka till Själland.
Ryske tsaren sände sina trupper mot östersjöprovinserna och Riga föll 1710 i ryssarnas händer efter en åtta månaders belägring. Ryssarna erövrade fram till 1715 dessutom Pernau, Reval, Keksholm och Viborg varigenom inte bara östersjöprovinserna utan även Karelen förlorades till Ryssland. De ryska trupperna drog härjande genom Finland som försvarades av en armé under Carl Gustaf Armfeldt. Trots duglig krigföring besegrades han i slaget vid Storkyro i februari 1714 vilket ledde till att den svenska armén lämnade Finland. Sveriges effektivaste motdrag under dessa år var blockad med hjälp av kapare mot de numera ryska östersjöprovinserna.
För att på Karl XII:s order ingripa mot Polen förde Magnus Stenbock på hösten 1712 en svensk armé till Pommern. Företaget misslyckades då den danska flottan lyckades förinta den svenska transport- och förrådseskadern vid Rügen. Utan förråd till härens underhåll kunde Stenbock inte fortsätta mot Polen utan försökte undsätta det hårt trängda Pommern och slog den danska armén vid Gadebusch i december 1712. Därefter ryckte han in i södra Jylland där han sökte skydd i den holstein-gottorpska fästningen Tönning. Där måste han ge sig fången med sin här i maj 1713.