Klosterstaden Skänninge.

Det gick illa för Skänninge under slutet av medeltiden, men Skänninge skulle ha klarat sig bättre om inte reformationen hade kommit emellan.

Stadens tvenne dominikankonvent hade nämligen konserverat Skänninge som kyrkostad och det ser vi på andra platser. Kyrkostäder har klarat sig trots att de ekonomiska förutsättningarna inte mera funnits kvar. Skänninges både dominikankonvent betydde oerhört mycket för staden och flera stora tilldragelser under medeltiden skedde i dominikanernas regi. Dominikanerna var lika betydelsefulla som tyskarna för stadens utveckling. Dominikanerna kom till Skänninge under första hälften av 1200-talet, då landets andra konvent efter Visby öppnades. År 1237 grundades Sankt Olofs brödrakonvent. Det är möjligt att det byggdes på lämningarna av ett ofullbordat cistercienserkloster från 1150-talet. Man vet inte, för en ladugård står över lämningarna och inga större arkeologiska undersökningar har kunnats göras, förrän nu när ett dubbelspår ska byggas längs järnvägssträckningen Mjölby-Motala.

S:t Olofs konvent var ett för dominikanerna ovanligt namn. Namnet hade ett samband med att årets största marknad - Skänninge marken hölls vid Olofsmässan i slutet av juli. Jungfru Maria var annars huvudpatron för dominikanerna och vid sidan om fanns Petrus Martyren och Maria Magdalena som dominikanernas beskyddare. Under 1270-talet grundades det efter lokalhelgonet namngivna S:ta Ingrids systrakonvent. Det byggdes vid Sankt Martins kyrka, som troligen tidigare varit sockenkyrka. Man byggde in den gamla kyrkan i konventskomplexet.

Skänninge hade på kort tid fått sina två dominikankonvent och var en av den dominikanska provinsen Dacias viktigaste kyrkoorter (Dacia omfattade hela Norden). I staden reste sig många kyrkobyggnader, det vill säga två kloster, en tysk och en svensk stadskyrka (den senare hette Allhelgonakyrkan) jämte ett antal mindre kapell. De måste ha imponerat på de besökande som kom till staden för att gå på marknader, politiska och kyrkliga möten, få vård eller bara roa sig i det pulserande stadslivet. Dominikanerna valde att bosätta sig i städerna, till skillnad mot de äldre klosterordnarna. Man önskade att vara där de stora besluten fattades, transaktionerna genomfördes och människorna strålade samman.

Petrus de Dacia vistades cirka sju år i stadens brödrakonvent och man kan spåra honom i ett av initiativen till grundandet av S:ta Ingrids systrakonvent, Skänninge nunnekloster. Tillsammans med en grupp rika och fromma kvinnor öppnar han ett av landets två kvinnliga dominikankonvent i Skänninge. Det andra fanns i Kalmar.

Det manliga konventet kom med tiden i skymundan för det kvinnliga av flera orsaker. En av dessa var den på medeltiden förödande elden. År 1288, 1291, 1447 och 1466 härjades brödrakonventet av de röda flammorna. Det försvagade konventets ekonomi och inte blev det bättre av att stormannafamiljerna hellre valde S:ta Ingrids konvent som sina sista viloplatser och därmed skänkte stora gåvor till systrakonventet.

Sankta Ingrid, helgon i katolska kyrkan, vallfärdade flera gånger under sitt liv till Rom, avhöll sig från kulinariska rätter och ofta var i extas. Hon vigde sitt liv åt Gud och det konvent hon själv grundat i Skänninge. Efter hennes död började folk vallfärda till Skänninge och hon blev närpå helgonförklarad i landet. Det innebar en god ekonomi för systerkonventet och den blev ännu bättre när systerkonventet i Kalmar år 1504 flyttades till Skänninge efter otaliga krigsslag i östliga Småland där konventsbyggnaderna. S:ta Ingrids konvent fick nu disponera över kalmarkonventets jordegendomar och övriga tillgångar och privilegier.

S:ta Ingrid kanoniserades aldrig, hon fick aldrig bli ett helgon, men påven medgav att hon fick translationeras. Det innebar en skrinläggning av hennes kvarlevor och den ägde rum år 1507. Stora festligheter hölls och det var en av dominikanernas sista glädjetillfällen innan reformationen krossade alla klosterordnar till intet.
Den siste ägaren till Bjälbo, kung Magnus Eriksson, skänkte detta gods till S:ta Ingrids kloster i Skänninge 1335.