Reykjaviks Historia.

Reykjavik är Islands äldsta bygd, dit Ingólfur Arnarson kom sjövägen runt år 874 och blev Islands förste nybyggare. Detta beskrivs i Landnámabók, eller bosättarboken. Stadens namn ska ha inspirerats av ångan från de heta källorna, då Reykjavik är isländska för Rökviken.
Reykjavik nämns inte i några medeltida källor förutom som vanlig jordbruksmark, men under 1700-talet började staden byggas. De danska ledarna på Island stod bakom idén om en lokal industri på Island som skulle stimulera öns utveckling. 1752 donerade den danska kungen Reykjavik till Skúli Magnússon, och på 1750-talet byggdes flera hus för att husera ylleindustrin som under de närmaste årtiondena kom att bli Islands viktigaste arbetsgivare. Kompaniet som leddes av Skúli Magnússon fokuserade även på fiske, svavelbrytning, jordbruk och skeppsbygge.
Den danska kronan avskaffade handelsmonopolet 1786 och gav sex bosättningar på ön exklusiva handelsrättigheter, Reykjavik var en av dessa och var den enda som kom att behålla sina rättigheter permanent. 1786 anses vara året då staden grundades, och ett 200-årsjubileum firades år 1986. Handelsrättigheterna var dock fortfarande begränsade till den danska kronan, och danska handlare fortsatte att dominera handeln på ön. Deras handelsinflytande ökade under de närmsta årtiondena, men 1880 infördes frihandel för samtliga nationaliteter och de isländska handlarnas inflytande började öka. Nationalistiska åsiktsströmningar började bli inflytelserika under 1800-talet och tanken på ett självständigt Island började spridas. Reykjavik, som enda stad, blev en smältdegel för dessa åsikter. Självständighetskämpar insåg att det var viktigt att staden var stark för att nå sitt mål. Därmed är de flesta viktiga åren i Islands självständighetskamp viktiga även för Reykjavik. År 1845 återupprättades i Reykjavik Alltinget, som varit öns generalförsamling och grundats år 930. Ett par årtionden tidigare hade det avskaffats (som domstol) och hade då varit lokaliserat till Þingvellir. På den tiden fungerade det bara som en rådgivande församling, som hade till uppgift att rådgiva den danske kungen om isländska angelägenheter. Att placera Alltinget i Reykjavik gjorde i praktiken att staden blev Islands huvudstad. 1874 gavs landet en konstitution, och med den fick Alltinget en begränsad form av lagstiftande makt och blev i grund och botten vad det är idag. Nästa steg var att flytta den verkställande makten till Island, vilket genomfördes 1904 då landet fick sin första premiärminister. Det största steget mot självständighet togs den 1 december 1918 när Island blev en självständig stat under den danska kronan (personalunion), kungariket Island. Under 1920- och 1930-talen var majoriteten av Islands fisketrålarflotta baserad i Reykjavik och torskfiske var huvudindustrin. Den stora depressionen drabbade dock staden hårt med arbetslöshet och ibland våldsamma fackförbundsstrider som resultat.
På morgonen den tionde maj 1940, efter att Danmark ockuperats av Nazityskland den 9 april samma år, angjorde fyra brittiska krigsfartyg Reykjaviks hamn. Inom ett par timmar var de allierades ockupation av Reykjavik färdigställd. Inget väpnat motstånd gjordes, utan taxi- och lastbilsförare hjälpte till och med invasionsstyrkan, som inte hade några motorfordon med sig. Den isländska regeringen hade ett flertal gånger blivit tillfrågad av den brittiska regeringen om man var beredd på att tillåta en ockupation av ön, men den besvarade det hela med att det skulle gå i strid med den neutralitetsprincip som den danska regeringen hade haft före tyskarnas ockupation. Danmark och Island hade då ännu formellt gemensam utrikespolitik, som det enda gemensamma förutom kungen. Under resten av krigsåren byggde brittiska och även amerikanska soldater upp baser i Reykjavik. Antalet utländska soldater i staden blev till slut ungefär av detsamma som stadens lokala befolkning. Ockupationen gav positiva ekonomiska effekter för staden. Arbetslösheten från depressionsåren försvann och byggnadsindustrin fick ett uppsving. Britterna byggde Reykjaviks flygplats, som fortfarande idag är i bruk för inrikesflyg, och amerikanerna byggde Keflavíks flygplats som är Islands huvudsakliga internationella flygplats. 1944 grundades republiken Island och en folkvald president ersatte kungen och riksföreståndaren, som verkat under krigsåren istället för den danska regeringen, eftersom ön hade varit avsnörd från Danmark. Presidentens kontor placerades i Reykjavik.
Under efterkrigstiden accelererade stadens tillväxt. Staden upplevde en massinflyttning från landsbygden, främst på grund av förbättrad jordbruksteknologi som minskade behovet av arbetskraft, och även på grund av befolkningsökningen som berodde på ökad levnadsstandard. Majoriteten av de som flyttade var unga människor och staden blev demografiskt sett en ung stad. Utvecklingen till en modern stad gick fort. Privatbilar blev vanliga och moderna lägenhetskomplex började byggas i de växande förorterna. Reykjavik förlorade till största delen sin bykänsla.
Reykjavik har under de senaste två årtiondena kommit att bli en viktig deltagare i den globala debatten. 1986 års Reykjavik Summit mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov befäste stadens nyfunna internationella status. Avreglering inom den finansiella sektorn och IT-vågen under 1990-talet har återigen förändrat Reykjavik. Den finansiella sektorn och informationsteknologin är numera betydande arbetsgivare i staden.
Staden har under senare år fostrat flera världskändisar, såsom musiker som Björk och Oddur Sigurjónsson och band som Múm och Sigur Rós.