Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 12 juni 2009

Skänninge.


Skänninge är en tätort (stad) norr om Mjölby i Mjölby kommun i Östergötlands län.


Det är en av Sveriges äldsta städer, med cirka 3 200 invånare.
Varje år i augusti arrangeras Skänninge Marken, en tradition som är över tusen år gammal. Medeltiden gör sig fortfarande synbar i dagens Skänninge. Gatunätet och därmed stadens storlek är nästan densamma som under medeltiden. Vårfrukyrkan reser sig på samma plats där stadens tyskar byggde den helgad åt Maria under slutet av 1200-talet.

Under det föregående seklet har till och med medeltiden återerövrat mark genom att ett kvinnligt dominikankonvent, hospital och äldre stadskyrka har restaurerats. De senaste åren har man också infört en medeltidsmarken och rest en kopia av den rolandstaty som en gång stod på stadens torg.

Rolandstatyn som i Skänninge heter Ture Lång är en symbol för stadens suveränitet. Dagens staty restes i samband med en Götalandsutställning år 1989. Sedan 1990 pryder Ture Lång torget under sommarhalvåret. Statyn skapades fritt ur fantasin med hjälp av ett trätryck från Olaus Magnus 1550-talsverk Om de nordiska folken.

Det var de invandrade tyskarna som reste den medeltida Ture Lång, en sed från deras hemstäder på kontinenten. Den visade stadens styrka. I Tyskland hade den här sedvänjan skapats efter flera hundra års kamp mellan den feodala makten, den kejserliga makten och städernas borgare. Tyskarna reste en likadan staty i Visby och troligen även i Stockholm, i vart fall fanns en mansfigur med ris i handen på 1600-talet på Stortorget.

Olaus Magnus skrev under sin italienska landsflykt om Skänninge:
"Den urgamla staden Skeninge, så benämnd efter en ström vid namn Skena, som vid en viss tid på året häftigt rusar öfver sina bräddar och då når fram ända till stadens murar. Nämnda stad, som nu är gammal och förfallen och inom kort synas komma att stå öde, hade dock en gång, tack vare sitt läge, sina utmarkers fruktbarhet och sin rikedom ej sin lika i hela Norden. Omgifven som den är af bördiga åkrar och ängar samt lummiga ekparker, hvilka skänka nyttigt virke och rik skugga.

Gatorna i denna stad äro så skickligt anlagda af de första grundläggarna, att de från stadens alla kanter leda fram till torget och rådhuset, där de träffa samman liksom i en gemensam medelpunkt. På torget reste sig förr en jättelik bildstod, kallad Turelang utstyrd som Roland i Bremen. Vid dess knän plägade man efter offentlig rannsakning och dom afstraffa missgärningsmän, särskildt äktenskapsbrytare, ehuru det blott sällan hände, att någon beträddes med ett slikt brott.

Härvid tillgick så, att man öfver deras nacke lade en börda av stenar, som voro med järnkedjor fastbundna vid bildstodens armar; detta straff, som innebar en oerhörd smälek och därtill åtföljdes af annan vanärande behandling, var huvudsaklingen afsedt att afskräcka från förförelse af det svagare könet."
Ture Lång reste sig på torget så högt "att en stor karl näppeligen räckte till taskens hans", berättar en äldre källa som hade träffat en gammal borgare i Skänninge som hade berättat om statyns storlek och vad den hade symboliserat. Den gamle skänningebon hade sagt att "Skänninge var kejsarefri, därför var Ture Lång satt till åminnelse mitt på torget."

De tyska borgarna eftersträvade den fullständiga stadsfriheten, och man gick i förbund med andra städer som i fallet Hansan för att lättare tillgodose sina intressen. I Sverige fick dock Hansan kompromissa med statsmakten för att få inträde i riket. De flesta av Sveriges städer anlades på kronans mark, vilket gav denna inflytande på stadens styrelser. I en del städer som Skänninge tillsatte kungen fogdar som dikterade hans vilja för stadsmenigheten. Birger jarl krävde vid mitten av 1200-talet att tyskarna skulle behandlas som vilka svenskar som helst, inte låta dem särbehandlas som privilegierade invånare. Det hjälpte inte riktigt.

Hans ättling Magnus Eriksson utfärdade en stadslag hundra år senare som innebar att de tyska borgarna inte fick inneha mer än hälften av rådets platser, som var stadens högsta beslutande instans. Magnus Eriksson var också den som satte stopp för städernas rätt så självständiga utveckling och införde en gemensam stadslag för rikets alla städer. Innan dess hade städernas lagar skilt sig åt, åtminstone mellan de större städerna. Under den här tiden konsoliderade kungamakten sitt inflytande i landet genom lands- och stadslagarna. Visby var en av de få nordiska städer som hade tillräckligt höga murar att föra en självständig stadspolitik. I Skänninge fick borgarna anpassa sig till att bli statsvänliga, men införde i alla fall det tyska stadsskicket. Detta skedde likaså i alla de andra svenska städerna, från Viborg till Lödöse. Ännu i dag finner vi de från början tyska orden som stad, köping, rådhus, borgmästare och gille i det svenska språkbruket.

Inga kommentarer: