I Bjälboättens skugga och tyskarnas roll.Skänninge under medeltiden är intressant i flera hänseenden, men någon större självständighet gentemot statsmakten lyckas inte staden genomföra. Under den allra tidigaste delen av epoken när Bjälboätten styr riket har de sitt stamgods Bjälbo några kilometer utanför Skänninge. Därför sökte konungafamiljen få en stark kontroll över staden, och under den här perioden hölls flera viktiga riksmöten i Skänninge, bland annat Skänninge möte 1248.
Under den här tiden dominerades staden också av de inflytelserika tyskarna, som utgjorde runt hälften av befolkningen. De försökte visa sin särställning genom att bland annat uppresa Ture Lång, men stadens sökande efter självständighet splittras av oenigheten mellan tyskarna och svenskarna. De olika nationaliteterna kunde inte dra jämnt och hade skilda kyrkor. Svenskarna hade ett skällsord för tyskarna, garpar, och tyskarnas kyrka kallades för Garpekyrkan.
Lokalhistorikern Mats Gilstring från Hov i Vadstena har i en intervju år 1994 i skriften Frihetens väktare. En berättelse om Skänninge berättat om tyskarnas roll i staden:
"Skänninge förändras med tyskarnas ankomst till staden, från att i början varit en handelsgata får den en tysk stadsplan med rådhus och kyrka vid ett torg. Skänninge som tidigare var Digragatan blir en hel stad. Det ser vi i dag av den gamla stadsplanen."
Medeltidens rådhus i Skänninge låg där dagens stadshotell nu ligger. Arkeologerna fann där år 1953 murrester av kullersten och tegel, som troligen utgör rester av det medeltida rådhuset, som låg på den västra sidan av torget fram till år 1685. Rådhusets utseende är obekant, men kanske liknande det Vadstenas som är byggt likt ett försvarstorn. År 1421 omtalas Skänninge rådhus för första gången. Torget var centrum, där fanns rådhus och kyrka samt flera handelshus tillhörande stadens rikaste köpmän. Torget var stadens viktigaste plats.
Den ryske fursten Peter Kropotkin berättar om torgens betydelse i sin bok Inbördes hjälp:
"Under medeltiden åtnjöt torget allmänt skydd. Ingen fejd fick beröra den plats dit människor kom för att köpslå och skyddet gällde inom en viss omkrets därifrån; och om det uppstod gräl i den brokiga skara av köpare och säljare, måste det avgöras av dem som beskydde torget - av samhällets domstol eller av biskopens, feodalherrens eller kungens domare. En främling som kom för att handla var en gäst, och han gick även under detta namn. T o m herremannen, som utan betänkligheter plundrade en köpman på landsvägen, respekterade das Weichbild, d v s den påle (eller rolandstaty) som stod på torget och som bar antingen konungens vapen eller en handske eller orthelgonets bild eller endast ett kors, beroende om torget stod under konungens, herremannens, ortens kyrka eller folkförsamlingens skydd. Det är lätt att förstå hur stadens domsrätt över sig själv kunnat utvecklas ur den speciella rättskipning som gällde för torgplatserna, när väl staden en gång fått denna senare, frivilligt eller ej. Och ett sådant ursprung till städernas självständighet, vilket i många fall kan spåras, satte givetvis sin prägel på deras senare utveckling."
Under Birger jarls regeringstid tog Skänninge form att bli stad. Handelsmän och hantverkare samlades vid den gamla mötesplatsen över ett vadställe. Gilstring berättar:
"Birger Jarl hade livliga kontankter med tyskarna. Tyska handelsmän som hade gott gehör hos konungen fick möjligheter att slå sig ned vid Skenaån. Oftast gav sig en en handelsman i väg för att pröva lyckan och gick det bra sände han efter folk från sin hemtrakt. Sådana han kunde lita på när handelsverksamheten skulle utvidgas. Det kan jämföras med hur de första människorna kom från Europa till USA. Invandrare med yrkeskunskaper åkte först över. En frisjäl lämnade sitt hemland och med en stor kraft etablerade han sig i landet. Samtidigt blev han en språngbräda för andra släktingar som ville ta sig över."
Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet begränsar den fria utvecklingen av städerna. Under 1400-talet när städerna försöker göra sig fria på nytt har Skänninge hamnat i bakvatten. Grannstaden Vadstena har utkonkurrerat Skänninge och den senare staden råkar ut för två förödande bränder, år 1447 och 1466. De påskyndar nedgången för det som en gång var "Götalands huvudstad".
Vadstena får därför i stället belysa den självständighet som senmedeltidens städer utvecklar på 1400 - talet.
Vadstena ligger strax väster om Skänninge, vid sjön Vättern. Staden har sitt ursprung i en kungsgård som skänktes till birgittinorden som där grundade sitt moderkloster och runt det växte fram en stad. Detta sker under andra hälften av 1300 - talet. Västra delen av östgötaslätten är bördig, men under senmedeltiden efter den stora befolkningsminskningen i samband med Digerdöden är avkastningen från jordbruksmarkerna inte tillräckliga för att hålla liv i köpmannaverksamheten i dessa bägge närbelägna städer.
Vadstena vinner kampen mellan tvillingstäderna och bygger även under 1400-talet sin stadsmur. Det för att framhäva sin säregenart och hålla inkräktare borta. Skänninge antas också haft en form av stadsmur. Den i Skänninge födde Olaus Magnus berättar i sitt historieverk att "en ström vid namn Skena, som en viss tid på året häftigt rusar öfver sina bräddar och då når fram ända till stadens murar".
När Vadstena fick sina murar hade Skänninge redan förlorat sin roll som regionens huvudort, men ändå viktig för att skydda staden mot inkräktare och för att ingen skulle kunna smita från att betala tull för att komma in därstädes. Spår av Skänninges stadsmur har hittats år 2004 i samband med stora arkeologiska utgrävningar i staden. Den har inte påträffats tidigare, så någon åldersbestämning har ännu inte kunnat göras, med stor sannolikhet är den äldre än Vadstenas. Riksantikvarieämbetets arkeologer antar hösten 2004 att hela Skänninge under medeltiden omgärdades av en 4½ meter bred och 1½ meter djup vallgrav, möjligen som i Vadstena kombinerad med en palissad eller ett plank.
Under den här tiden dominerades staden också av de inflytelserika tyskarna, som utgjorde runt hälften av befolkningen. De försökte visa sin särställning genom att bland annat uppresa Ture Lång, men stadens sökande efter självständighet splittras av oenigheten mellan tyskarna och svenskarna. De olika nationaliteterna kunde inte dra jämnt och hade skilda kyrkor. Svenskarna hade ett skällsord för tyskarna, garpar, och tyskarnas kyrka kallades för Garpekyrkan.
Lokalhistorikern Mats Gilstring från Hov i Vadstena har i en intervju år 1994 i skriften Frihetens väktare. En berättelse om Skänninge berättat om tyskarnas roll i staden:
"Skänninge förändras med tyskarnas ankomst till staden, från att i början varit en handelsgata får den en tysk stadsplan med rådhus och kyrka vid ett torg. Skänninge som tidigare var Digragatan blir en hel stad. Det ser vi i dag av den gamla stadsplanen."
Medeltidens rådhus i Skänninge låg där dagens stadshotell nu ligger. Arkeologerna fann där år 1953 murrester av kullersten och tegel, som troligen utgör rester av det medeltida rådhuset, som låg på den västra sidan av torget fram till år 1685. Rådhusets utseende är obekant, men kanske liknande det Vadstenas som är byggt likt ett försvarstorn. År 1421 omtalas Skänninge rådhus för första gången. Torget var centrum, där fanns rådhus och kyrka samt flera handelshus tillhörande stadens rikaste köpmän. Torget var stadens viktigaste plats.
Den ryske fursten Peter Kropotkin berättar om torgens betydelse i sin bok Inbördes hjälp:
"Under medeltiden åtnjöt torget allmänt skydd. Ingen fejd fick beröra den plats dit människor kom för att köpslå och skyddet gällde inom en viss omkrets därifrån; och om det uppstod gräl i den brokiga skara av köpare och säljare, måste det avgöras av dem som beskydde torget - av samhällets domstol eller av biskopens, feodalherrens eller kungens domare. En främling som kom för att handla var en gäst, och han gick även under detta namn. T o m herremannen, som utan betänkligheter plundrade en köpman på landsvägen, respekterade das Weichbild, d v s den påle (eller rolandstaty) som stod på torget och som bar antingen konungens vapen eller en handske eller orthelgonets bild eller endast ett kors, beroende om torget stod under konungens, herremannens, ortens kyrka eller folkförsamlingens skydd. Det är lätt att förstå hur stadens domsrätt över sig själv kunnat utvecklas ur den speciella rättskipning som gällde för torgplatserna, när väl staden en gång fått denna senare, frivilligt eller ej. Och ett sådant ursprung till städernas självständighet, vilket i många fall kan spåras, satte givetvis sin prägel på deras senare utveckling."
Under Birger jarls regeringstid tog Skänninge form att bli stad. Handelsmän och hantverkare samlades vid den gamla mötesplatsen över ett vadställe. Gilstring berättar:
"Birger Jarl hade livliga kontankter med tyskarna. Tyska handelsmän som hade gott gehör hos konungen fick möjligheter att slå sig ned vid Skenaån. Oftast gav sig en en handelsman i väg för att pröva lyckan och gick det bra sände han efter folk från sin hemtrakt. Sådana han kunde lita på när handelsverksamheten skulle utvidgas. Det kan jämföras med hur de första människorna kom från Europa till USA. Invandrare med yrkeskunskaper åkte först över. En frisjäl lämnade sitt hemland och med en stor kraft etablerade han sig i landet. Samtidigt blev han en språngbräda för andra släktingar som ville ta sig över."
Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet begränsar den fria utvecklingen av städerna. Under 1400-talet när städerna försöker göra sig fria på nytt har Skänninge hamnat i bakvatten. Grannstaden Vadstena har utkonkurrerat Skänninge och den senare staden råkar ut för två förödande bränder, år 1447 och 1466. De påskyndar nedgången för det som en gång var "Götalands huvudstad".
Vadstena får därför i stället belysa den självständighet som senmedeltidens städer utvecklar på 1400 - talet.
Vadstena ligger strax väster om Skänninge, vid sjön Vättern. Staden har sitt ursprung i en kungsgård som skänktes till birgittinorden som där grundade sitt moderkloster och runt det växte fram en stad. Detta sker under andra hälften av 1300 - talet. Västra delen av östgötaslätten är bördig, men under senmedeltiden efter den stora befolkningsminskningen i samband med Digerdöden är avkastningen från jordbruksmarkerna inte tillräckliga för att hålla liv i köpmannaverksamheten i dessa bägge närbelägna städer.
Vadstena vinner kampen mellan tvillingstäderna och bygger även under 1400-talet sin stadsmur. Det för att framhäva sin säregenart och hålla inkräktare borta. Skänninge antas också haft en form av stadsmur. Den i Skänninge födde Olaus Magnus berättar i sitt historieverk att "en ström vid namn Skena, som en viss tid på året häftigt rusar öfver sina bräddar och då når fram ända till stadens murar".
När Vadstena fick sina murar hade Skänninge redan förlorat sin roll som regionens huvudort, men ändå viktig för att skydda staden mot inkräktare och för att ingen skulle kunna smita från att betala tull för att komma in därstädes. Spår av Skänninges stadsmur har hittats år 2004 i samband med stora arkeologiska utgrävningar i staden. Den har inte påträffats tidigare, så någon åldersbestämning har ännu inte kunnat göras, med stor sannolikhet är den äldre än Vadstenas. Riksantikvarieämbetets arkeologer antar hösten 2004 att hela Skänninge under medeltiden omgärdades av en 4½ meter bred och 1½ meter djup vallgrav, möjligen som i Vadstena kombinerad med en palissad eller ett plank.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar