Stora nordiska kriget.(2)Karl XII och Polen.

I november 1700 blev tsaren grundligt besegrad i slaget vid Narva, och i juli 1701 utdrevs sachsarna genom slaget vid Düna från svenskt område. Karl XII:s politik och krigföring gick därefter ut på att åstadkomma en grundlig omgestaltning av förhållandena i östra Europa. Under de följande åren arbetade han på
att upplösa den för Sveriges maktställning farliga förbindelsen mellan Polen och den uppåtsträvande, över Sachsens betydande militära och finansiella hjälpmedel förfogande kung August,
att ge Polen en inhemsk kung och
att för framtiden i intim politisk allians förbinda det med Sverige, varpå de båda staternas samlade makt skulle föras mot Ryssland och krossa tsaren.
Ett lyckligt genomförande av dessa planer skulle varit liktydigt med en bestämd svensk hegemoni i östra Europa. Det är också ett utmärkande drag hos Karl, att han konsekvent strävade att rikta Sveriges politik och dess hela energi österut; han avvisade därför bestämt de förslag och försök, som gjordes att åstadkomma fred utan någon grundlig uppgörelse, så mycket mer som dessa freds- och medlingsförslag djupast hade till innebörd att rikta Sveriges politiska intresse åt väster i stället för åt öster.
Karls fälttåg i Polen hade till uppgift att krossa Augusts militära makt; samtidigt arbetade man på att få polackerna att avsätta honom. De geografiska och militära förhållandena i Polen och de egendomliga och invecklade anordningarna i det polska statslivet gjorde, att dessa mål inte kunde så hastigt uppnås. De främsta händelserna i militärt avseende är
den sachsiska arméns besegrande i slaget vid Kliszów (juli 1702),
det sachsiska infanteriets krossande genom den betydelsefulla erövringen av Thorn (1703) och
kampanjen 1704, genom vilken en ny av August uppsatt armé utdrevs ur Polen, sedan den vunnit en temporär framgång genom Karls sannolikt på grund av en väntad rysk framryckning förorsakade tåg till Galizien.
I politiskt avseende hade situationen karakteriserats genom bildande av konfederationer på ömse sidor, varvid det svenskvänliga partiet hade sin tyngdpunkt i Storpolen, Augusts avsättning, valet av Stanislav I Leszczynski till kung (juli 1704) och den med honom slutna fredstraktaten i Warszawa (november 1705), i vilken Karls idéer om en evigvarande, intim förbindelse mellan Sverige och Polen tydligt framträder.Under tiden hade emellertid tsaren kunnat göra betydande framsteg i östersjöprovinserna; 1702 framträngde han till havet och började vid Nevas mynning anlägga S:t Petersburg och där skapa en sjömakt. Därpå erövrades Ingermanland och 1704 föll Dorpat och Narva i ryssarnas händer liksom största delen av Estland och Livland. Tsarens fortsatta anfall mot Kurland slogs tillbaka av den svenska styrkan under Adam Ludvig Lewenhaupt. Under och genom krigets ansträngningar utvecklades tsarens härskarpersonlighet allt mer, och de väldiga krav kriget uppställde tvingade honom till brutala ingrepp i det ryska stats- och samhällslivet, vilka slutligen ledde till ett våldsamt omdanande, "europeiserande", av detta. Efter 1704 förlägges även för den ryska krigföringen tyngdpunkten till Polen, vartill inte minst den i rysk tjänst inträdde Patkul rått; tsaren förstod att det huvudsakliga avgörandet vore att vänta på denna krigsskådeplats.Vid början av 1706 hotades den svenska ställningen i Polen av ett kombineradt rysk-sachsiskt anfall från två sidor. Detta avvärjdes dels genom Karl XII:s operationer mot Grodno, vilka medförde att den ryska hären illa tilltygad gick tillbaka och med knapp nöd kom undan till Kiev, dels genom Carl Gustaf Rehnskiölds seger i slaget vid Fraustadt 3 februari 1706, där en nyorganiserad sachsisk armé fullständigt upprevs. På hösten samma år inföll Karl XII i Sachsen; han hade förut inte funnit situationen, företrädesvis ur diplomatisk synpunkt, lämplig för ett sådant företag. I freden i Altranstädt 1707 avsade sig August den polska kronan, och ett nytt skede av kriget inträdde nu. Under den tid Karl ännu stod kvar i Sachsen gjordes förgäves försök att förmå honom att inblanda sig i Spanska tronföljdskriget. En viktig episod inträffade dock därigenom att Karl XII med konsekvent hävdande av Sveriges ställning som protestantisk stormakt tvingade Österrike att bevilja religionsfrihet åt Schlesiens protestanter.