Alkisen.

En vacker torsdagseftermiddag söp den gamle Herbert ihjäl sig. Stämningen bland A-lagarna på parkbänken var något förtryckt men Herbert själv mådde bra. Äntligen skulle han kunna börja på en ny kula i himmelriket. Det dröjde inte länge förrän han bankade på Sankte Pers stora port!
- HALLÅ! SANKTE PER! HALLÅ! Sankte Per öppnade långsamt porten.
- HALLÅ SANKTE PER! SLÄPP IN MIG! Sankte Per stirrade på Herbert och sade:
- Sakta i backarna! Varför skulle jag släppa in dig? Den tidigare så glade Herbert stannade upp. Sankte Per fortsatte:
- Varför skulle jag släppa in dig? Har du hjälp någon medmänniska någon gång? Herbert började fundera och fundera. Efter ett tag stammade han fram: - En gång... öööh... En gång skänkte jag en.... en krona till frälsningsarmén.
- Det var inte mycket att komma med! Inget mer!
- Ööööh.... Jo! Jag skänkte en krona till dom där barnen i... i Brasilien... som det är så synd om...
- Hmmmmm...
- Också... också... Jag har ju också skänkt en krona till.... ööööh.... till frälsningsarmén en gång till! Sankte Per skakade på huvudet:
- Tyvärr! Jag kan inte släppa in dig här!
- Jamen vad säger farbror Gud då? Kan du inte fråga farbror Gud? Sankte Per suckade:
- Ja okey då! Om du tjatar så... Sankte Per stängde dörren och gick iväg till Gud. Herbert väntade nervöst utanför. Då Sankte Per kom tillbaka frågade Herbert kvickt:
- Vad sa han? Vad sa han?
- Ge honom tre kronor och be honom fara åt helvete!