Nolaskogsbygden i gamla tider.

Redan då inlandsisen släppte sitt grepp över området, för ca 10 000 år sedan, flyttade folk hit. Isen var som tjockast här och låg därför kvar länge. Folk kom från öst, väst, norr och söder. De jagade, fiskade och tog tillvara på vad skogarna och vattendragen hade att erbjuda. Den tjocka isens tyngd pressade ner landmassan. Då isen började smälta började landet att resa sig igen för att försöka återgå till sin ursprungliga höjd. Den här landhöjningen pågår fortfarande och nu är den på 0,8 cm per år. Landhöjningen gör att landskapet förändras mycket. Boplatser som en gång i tiden låg vid vattnet ligger idag högt över dagens havsnivå.
Det finns många spännande fornlämningar i kommunen. Det är få av fornlämningarna som är utgrävda och alla är inte upptäckta. Lättast att se är bronsåldersrösena, stora gravhögar byggda av sten. Exempel på välundersökta platser är: Bjästamon, stenålder, Gene fornby, järnålder, Arnäsbacken, järnålder och tidigmedeltid, och Kyrkesviken som är en medeltida handelsplats. Geneboplatsen är idag en fornby där delar av gården har rekonstruerats.

Kyrkan hade en viktig roll i handels- och samhällsorganisationen. Kyrkgrunder av 1200-talstyp har grävts ut vid den medeltida hamnplatsen Kyrkesviken och i Anundsjö. Själevad och Nordingrå var rika församlingar. De fick betala mest i hela Ångermanland när prästerna 1314 betalade gärdepenning till staten. Många handelsplatser låg i anslutning till kyrkan. Själevad är sedan 1500-talet känt som handelsplats. Betydande marknadshandel förekom även i Arnäs, Nätra, Anundsjö och i byn Gala i Moliden. Dit fraktade bönderna sina handelsvaror med hästskjuts och fiskarna kom för att sälja strömming. Handelsvägar mot lappmarken gick uppför Nätra- och Moälvens dalgångar. Handel på landsbygden fick sedan 1400-talet endast ske på särskilda marknadsplatser. All övrig handel skulle ske i städerna, vilkas tullavgifter var en viktig inkomst i statskassan. Nolaskogsbygden låg inom staden Härnösands handelsområde. Före 1842 fanns ingen stad eller ens en köping i norra Ångermanland.Bonden hade dock en begränsad rätt att sälja de varor han själv framställde, vilket ständigt var en källa till förtret för stadsborna. 1789 gav Gustav III allmogen rätt att även använda grannars produkter för avsalu. Sörkörare kallades de handelsresande bönder i bygden som på vintern, när isarna lagt sig, med häst och släde gav sig iväg till Mälardalen, främst Stockholm, för att göra affärer. Där sålde sörkörarna sedan skinn, hudar, träskedar, lärft av eftertraktad kvalitet, smör, fågel och renskött. Med sig på färden tillbaka kunde sörköraren ha spannmål, silver och exotiska lyxvaror som siden och kryddor.
Hela sörkörarresan kunde ta två månader. Det låg en aura av fest och äventyr kring dessa sörkörarresor och många uppnådde ett ansenligt välstånd genom sina affärer. Andra misslyckades och blev ruinerade. Sörkörarna vidgade sina vyer och kunde berätta om livet ute i den stora världen. Bilden ovan är från en tidigare utställning och visar en sörkörare med häst och släde rustad för resa söderut. Genom tidernas lopp misstänkte myndighetspersoner att bönderna bedrev olaga handel genom att köpa upp och återförsälja varor.På 1760-talet förordade landshövding Per Abraham Örnsköld en noggrannare kontroll över lanthandeln.På 1790-talet önskade landshövding Carl Bunge en skärpt kontroll. Landshövding Carl Nieroth uttalar 1810 samma åsikt, men han vill även få bukt med borgarnas olagliga handel.Kontroll av bondehandeln hörde ihop med passtvånget.
Respasset utfärdade landshövdingeämbetet och som underlag till passansökan krävdes ett fribrev. I fribrevet skulle resans syfte anges. Var det fråga om bondehandel skulle fribrevet, under decennierna kring sekelskiftet 1800, innehålla en uppräkning av de medförda varorna, som intygades av kronolänsman. Varorna måste nämligen förtullas när de fördes in i en stad för att säljas. Denna tullbestämmelse från 1622, kallad "lilla tullen", avskaffades 1810. Efter detta år innehöll sällan fribreven någon upplysning om varusortimentet — det behövdes inte längre.
1815 avskaffades förbudet mot livsmedelshandel på landsbygden. Bönderna kunde hädanefter köpa upp och lagra smör, ost, fisk, hudar, skinn, m.m. för att sedan sälja var som helst i riket. När förbudet mot landsköp upphörde 1846 var den nya lagen en redan tillämpad ordning i Västernorrland. Nätra var centrum för den fina lärfttillverkningen som blev känd i hela landet. Både sörköreriet och linnehanteringen hade en glansperiod under decennierna kring 1800. Försäljning av lärft utgjorde ett betydande inslag i sörkörarnas handel. Bilden till höger visar en grupp kvinnor som rycker lin, troligtvis i Nätra.