Azerbajdzjan.

Azerbajdzjan (azeriska: Azərbaycan), officiellt Republiken Azerbajdzjan (azeriska:

Azərbaycan Respublikası), är en republik i sydöstra Kaukasien som geografiskt ligger till största del i Asien men med en liten landremsa i Europa.

Politiskt brukar landet ofta räknas till Europa. Landet gränsar till Armenien, Georgien, Iran, Ryssland och Turkiet (den senare via exklaven Nachitjevan) samt har kust mot Kaspiska havet. Större städer är Baku, Gəncə och Sumqayıt. Klassamhället formades i Azerbajdzjan i början av första årtusendet f.Kr. De första staterna i området var Mannai, Medien, Atropatene och Kaukasiska Albanien. Befolkningen talade olika kaukasiska språk. Under 700-talet erövrades landet av Kalifatet.

Under 900-talet började turkiska stammar flytta till området, och så smånigom blandades de med den dåvarande befolkningen. Turkiska kungadömen som Ak Koyunlu och Kara Koyunlu uppstod på 1300-talet.
Azerbajdzjan blev persiskt under början av 1500-talet och förblev så till början av 1800-talet då Ryssland avancerade söder om Kaukasus. Efter det rysk-persiska kriget 1804-1813 slöts i Gulistan ett fördrag som satte gränsen mellan Ryssland och Persien till floden Aras. År 1928 slöts en fred i Turkmentjaj som åter stadfäste gränsen efter att Persien brutit det förra fredsfördraget och inlett det andra rysk-persiska kriget (1826-1828). Den södra delen av det historiska Azerbajdzjan är än idag ett iranskt landskap (se vidare Iranska Azarbaijan).

Den norra delen av det historiska landet blev efter ryska revolutionen först styrd av armeniska bolsjeviker och dasjnaker som genomförde folkmordspolitiken "för att säkra arbetarklassens makt", då beväpnade armeniska soldater dödade minst 250 000 människor i Baku och andra städer. Trots det svåra läget skickade dock Turkiet trupper för att stoppa den armenisk-kommunistiska förintelsen av azerier, som efter hårda strider lyckades driva bort bolsjevikerna och inta Baku. Den 28 maj 1918 blev landet självständigt och världens första republik med muslimsk majoritetsbefolkning grundades (Azerbajdzjanska Folkrepubliken). Även kvinnlig rösträtt infördes. Regeringen, ledd av M. E. Rasulzade, arbetade hårt för att lösa ekonomiska och andra problem och bygga upp en fungerande försvarsmakt. Trots alla dessa ansträngningar existerade republiken endast två år. Röda armén invaderade den 28 april 1920 huvudstaden Baku och landet införlivades med Sovjetunionen.

Landet var mellan 1922 och 1936 en del av den transkaukasiska sovjetrepubliken och blev efter detta Azerbajdzjanska SSR. Sovjetstyret gick hårt åt den azeriska kulturen (bland annat revs många moskéer och kollektiviseringen av jordbruket var mycket hårdför). Befolkningspolitiken var också brutal mot befolkningen, då hundratusentals azerbajdzjaner tvingades att lämna sina hem i Armenien och Nagorno-Karabach på 1930- och 1940-talet till följd av Josef Stalins politik.

I och med den politiska osäkerheten i Sovjet i slutet av 1980-talet började nationalistiska strömningar återuppliva den etniska konflikten mellan azerer och armenier. Detta ledde till att det armenier-dominerade området Nagorno-Karabach sattes direkt under den sovjetiska centralregeringens styre, något som dock inte erkändes av varken den armeniska lokalbefolkningen eller Armeniens regering. I samband med Sovjetunionens upplösning blev det före detta sovjetiska Azerbajdzjan återigen självständigt den 30 augusti 1991. Nagorno-Karabach inkluderades då som ett autonomt område inom Azerbajdzjan, vilket inte erkändes av den armeniska regeringen som förklarade området armenskt.

Kriget var ett faktum och azerbajdzjansk militär började bombardera staden Stepanakert, på vilket Armenien svarade med att invadera och ockupera området och även den landremsa som ligger mellan detta och Armenien; från dessa områden och från egentliga Armenien deporterades all azerbajdzjansktalande befolkning. Stora delar av den azeriska befolkningen i området antas ha dödats, och Azerbajdzjan har ett mycket stort antal interna flyktingar (omkring 1 200 000 människor tvingas leva under hemska villkor och fattigdom i flyktingläger nära frontlinjen). En vapenvila mellan de båda länderna slöts i maj 1994, men situationen är fortfarande mycket spänd. Azerbajdzjan kräver att alla ockuperade områden åter skall kommer under azerisk kontroll, medan den självutropade regeringen i Nagorno-Karabach kräver att bli erkänd och att Azerbajdzjan skall förhandla med dem och inte med Armenien.

Efter självständighetsförklaringen blev ordföranden i det azerbajdzjanska kommunistpartiet, Gejdar Alijev, vald president 1993. Alijev hade en klart dominerande civilpolitisk ställning, som vid hans död 2003 övertogs av sonen Ilham Alijev; de val som hållits om presidentposten har hårt kritiserats av internationella valobservatörer. Azerbajdzjan har även plågats svårt av inrikes stridigheter mellan olika politiska grupper (framför allt mellan nationalister och kommunister) och landets politiska situation är mycket instabil.