Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 12 augusti 2009

Höllviken.

Höllviken är en tätort i Vellinge kommun i Skåne län. Höllviken är kommunens största tätort både yt- och befolkningsmässigt. Tätorten betår av ortsdelarna Kämpinge, Gya, Furet, Sandeplan, Kronodal, Granvik och Kanalgatorna samt Ljunghusen. Orten fick 1944 av Posten beteckningen "Höllviksnäs", för att undvika sammanblandning med Hörviken. Detta vann dock aldrig popularitet, vilket ledde till att ortens namnskyltar ändrades tillbaka till det muntligt använda "Höllviken" igen under slutet av 1990-talet. Fram till år 1900 fanns på Falsterbonäset fiskeläget Kämpinge, byarna Stora Hammar, Lilla Hammar och Fotevik samt staden Skanör med Falsterbo. I samband med anläggandet av järnvägen från Vellinge till Skanör med Falsterbo öppnades möjligheten för att exploatera Falsterbonäset i stort. Området exploaterades inledningsvis för sommarboende, vilket dock inte var planerat. Höllviken hade inte ens en egen station på järnvägslinjen. Dock tillkom i efterhand, år 1910, en hållplats på järnvägslinjen kallad Höllviksnäs. Genom hållplatsen kunde sommarboende med tåg ta sig till sina sommarstugor från i första hand Malmö. Exploteringen med sommarboende var förhållandevis gles i syfte att bevara miljön med tallskog. Husen uppfördes i gläntor omgärdade av tallar. Vägarna var grusvägar och i många fall mer sand än grus.
Under 1950-talet, genom i första hand byggandet av Kronodal, inleddes den kraftfulla permanenta inflyttningen till orten. Under 1960- och 1970-talen ökade inflyttningen. Exempelvis tillkom under denna period Gyaområdet, Granvik samt Gottåkraområdet i Ljunghusen. Under andra världskriget skedde en stor förändring av Falsterbonäset, då byggdes Fasterbokanalen tvärs igenom, vilket bland annat ledde till att viss bebyggelse fick rivas, och orten tydligt skildes ifrån Ljunghusen, som då hamnade på andra sidan kanalen. Under 1980- och 1990-talet har det mest signifikanta exploateringen varit rivandet av sommarstugor och en förtätning av bebyggelsen.

Inga kommentarer: