Alunda.

Alunda är en tätort i Östhammars kommun i Uppsala län och huvudort i Alunda församling och socken. Befolkningen uppgick 2005 till 2224 personer och antalet är växande. Adhelunda finns nämnt redan 1291, och 1314 såsom hörande till Olands härad, och tillika såsom prebende till domkapitlet, varvid det verkar ha förblivit hela medeltiden igenom. Gårdarna Kingi och Hadabergha är nämnda under denna tid.
En kyrkoherdes namn förekommer redan 1264. Från reformationen utgjorde socknen, tillika med Morkarla socken, ett eget pastorat, och från 1788 var det ett personellt prebende för professorer i Uppsala, först för E. M. Fant, därpå för J. Svanberg.
Komministrar nämns från 1593. Kyrkan är till en del mycket gammal, men ombyggd under åren 1780-87, och uppkallad efter Gustav IV Adolf. Den är tämligen stor, och försedd med högt torn. I kyrkan förvaras flera dyrbarheter från äldre sekler. Utanför kyrkan finns några runstenar. Flera runstenar finns i grannskapet.
Genom tidierna har Alunda varit en relativt välmående jordbruksbygd. I dag finns emellertid inte så mycket kvar av de forna jordbruken utan större delen av Alundas befolkning pendlar till Uppsala.
Alunda är känt för Alundaälgen, en vapenyxa från den yngre stenåldern föreställande en älg.
Alunda har en egen sång, Alundavisan som handlar om bygden, med text av Arvid August Afzelius (1785-1871).
Alunda har tidigare haft en järnvägsstation vid den numera nedlagda Faringe-Gimo Järnväg. Det gamla stationshuset finns ännu kvar.
Alunda är även känt för sin hårdrocksscen, som trots den begränsade arealen innefattar band såsom Azhubham Haani, Mortau och Anguish. Alunda är Sveriges fornlämningsrikaste socken. Det finns över 5000 kända lämningar av skilda slag, från såväl förhistoria som senare tider. Det finns många olika former bland dessa, men de mest framträdande är gravfälten, ca 170 stycken, med mer än 4000 gravar. De flesta av dessa är från den yngre järnåldern. Alundas gravfält kom tidigt i blickpunkten för den arkeologiska forskningen och de kan till och med sägas vara den grund på vilken all senare forskning inom svensk bebyggelsearkeologi vilar. De allra högsta delarna av Alunda socken bör ha stuckit upp som grynnor och skär i det omgivande havet någon gång under slutet av den äldre stenåldern. Först mot slutet av yngre stenålder skapas större sammanhängande landområden. Vid slutet av stenåldern stod havet ca 25 meter över dagens nivå. Den västra delen av socknen var då en del av fastlandets kust medan de östra delarna utgjordes av mindre öar och grynnor i ett skärgårdslandskap. Den nuvarande Kilbyslätten utgjorde en större fjärd. Två större vikar skar in i landet, en i söder vid Lyan, och en i norr vid Lunda och in mot Morkarla. Rastsjön var redan avsnörd och var en del av ett större insjöområde med många förgreningar.