Trosa.

Trosa är en tätort (stad) i Södermanland och centralort i Trosa kommun, Södermanlands län.
Staden är belägen mellan Södertälje och Nyköping där Trosaån mynnar ut i Östersjön. Trosa kallas ofta för ”Världens ände”. Ursprunget till detta namn är omdiskuterat. Området kring Trosa är rikt på fornlämningar i form av runstenar. Berömd är också en guldskatt som grävdes upp ur jorden vid Tuna by i Västerljungs socken år 1774. Guldskatten, som brukar kallas Tureholmsskatten, vägde hela 12 kg och är den största skatt som hittats i landet. Guldskattens främsta föremål är en halsring och beslag. De förvaras numer i "guldrummet" på Historiska museet i Stockholm. Guldskatten är från folkvandringstiden, alltså 400 - 550 e Kr.
Trosa är känt som stad sedan 1300-talet och är därmed en av Sveriges äldsta städer. Redan i början av 1400-talet var Trosa en betydande handelsplats och stadsprivilegium erhölls av kung Karl Knutsson Bonde år 1454. Eftersom landskapet runt ån är flackt, har landhöjningen resulterat i att havet dragit sig tillbaka och landarealen ökat. Vid 1600-talets början flyttades staden från Trosa lands kyrka till den nuvarande åmynningen. Liksom många andra städer längs Östersjökusten blev Trosa utsatt för rysshärjningarna. Staden brändes ner i grunden av den ryska vedergällningsflottan 1719. Dock skonades Trosa stads kyrka. Den uppfördes i början av 1700-talet i karolinerstil och är en av de få 1700-talskyrkorna i Strängnäs stift. Trosa tillhör Södertälje kontrakt. Staden ingår i Trosa stadsförsamling, medan kommunen i övrigt är uppdelad i Trosa-Vagnhärads församling och Västerljungs församling.
Trosa stads kyrka består av ett rektangulärt kyrkorum med tresidigt avslutat korparti i öster och en sakristia vidbyggd i norr. Kyrkan har haft flera föregångare. Ett kapell fanns förmodligen i den medeltida staden, belägen längre uppåt Trosaån. Sedermera flyttades staden till den nuvarande platsen, och ett kapell uppfördes omkring år 1600. 1614 ersattes detta av en timmerkyrka med långhus och ett lägre smalare kor, som möjligen var identiskt med det äldre kapellet. Vapenhuset låg i söder, sakristian i norr. Senare byggdes en korsarm till i norr. Inte långt från den gamla kyrkan uppfördes den nuvarande, mellan åren 1694-1710. Sedan byggnadstiden har inte kyrkan genomgått några större förändringar. På 1750-talet tillkom dock sakristian, och 1895 byttes takets spån ut mot plåt. Långhuset täcks av ett valmat sadeltak. Stickbågiga fönsteröppningar genombryter de rosafärgade murarna. Takkupor ger ljus åt läktaren. Entrén är en portal som konstruerades i väster år 1837. Av de två ursprungliga ingångarna i söder och norr är den södra bevarad. Interiören är mycket bevarad i sin 1700-talsprägel, med det vitkalkade tunnvalvet, predikstol och altaruppsats från 1711.