Europeiska unionen.

Europeiska unionen (EU) är ett fördragsbundet samarbete mellan 27 europeiska demokratier. Samarbetet har sedan dess bildande successivt utvecklats genom att medlemsstaterna gemensamt har antagit nya fördrag. Det senaste fördraget som trädde i kraft var Lissabonfördraget den 1 december 2009. Fördragen utgör, tillsammans med de protokoll som är fogade till dem, unionens primärrätt. Primärrätten reglerar unionens funktionssätt och kan liknas vid en konstitution.
EU består av 27 suveräna stater, vilka frivilligt underkastat sig ett system av gemensamma institutioner. Varje medlemsstat har valt att överföra en del av sin egen suveränitet till dessa institutioner, med tanken att tillsammans kunna utöva ett större inflytande. De sju institutionerna är Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.
Europeiska rådet leds av en ordförande och består därutöver av medlemsstaternas stats- och regeringschefer samt kommissionens ordförande. Deras huvudsakliga uppgift är att dra upp riktlinjer för det framtida samarbetet.
Den lagstiftande funktionen utgörs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Med undantag för frågor som rör utrikes- och säkerhetspolitik, krävs båda dessa institutioners godkännande för att ett beslut ska antas. Detta förfarande kallas för det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Parlamentet väljs direkt av unionens medborgare genom allmänna och fria val, medan rådet består av ministrar från medlemsstaterna. Beroende på vilken fråga som diskuteras, möts rådet i olika konstellationer.
Kommissionen fungerar som unionens regering och har ensamrätten att ta initiativ till ny lagstiftning. Medlemsstaternas ledare föreslår en ordförande, som därefter måste godkännas av parlamentet. Ordföranden föreslår i sin tur övriga kommissionärer genom samråd med medlemsstaternas ledare. Hela förslaget måste godkännas av parlamentet, som också kontinuerligt granskar kommissionens arbete. Om parlamentets ledamöter saknar förtroende för kommissionen, kan de tvinga den att avgå genom ett misstroendevotum. En ny kommission tillsätts var femte år, samma år som val till Europaparlamentet äger rum.
Europeiska unionens domstol har till uppgift att tolka unionens lagstiftning, medan Europeiska revisionsrätten har till uppgift att granska EU:s räkenskap. Europeiska centralbanken ansvarar för penningpolitiken i de medlemsstater som har infört den gemensamma valutan euron som valuta. Dessa tre institutioner består av icke-politiska ledamöter.
Europeiska unionens föregångare var ursprungligen enbart en tullunion. Sedan bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952, har samarbetet utökats till att inkludera flera andra stora politikområden. EU har till exempel en egen valuta, euron, vilken har ersatt de tidigare nationella valutorna bland majoriteten av medlemsstaterna. Genom Schengensamarbetet har medlemsstaterna gått samman för att stärka de gemensamma yttre gränserna samtidigt som de inre gränskontrollerna har avskaffats. En mycket stor del av unionens budget upptas dock av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. Andra nyckelområden är den gemensamma handelspolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).
Huvudmålsättningen med EU är att skapa en gränslös inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor, kallade "de fyra friheterna". EU-länderna har gemensamma regler mot statliga stöd, som anses snedvrida konkurrensen på den inre marknaden.
EU-samarbetet har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i stora delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att unionen är odemokratisk och inte tillräckligt öppen, medan förespråkarna hävdar att unionen utgör ett viktigt samarbete för att utveckla det ekonomiska och sociala välståndet samt för att bevara freden sedan andra världskriget.