Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 15 februari 2010

Norsk skogkatt.

Norsk skogkatt (på norska norsk skogkatt eller skaukatt) är en kattras som ingår i gruppen semilånghåriga raskatter och härstammar från Norge. Deras päls är vattenavstötande och anpassad till ett kallt klimat. En renrasig norsk skogskatt med rätt utseende och dokumenterad stamtavla kostar ca 4500-7000 kronor i Sverige. Kropp: Kroppen är långsträckt och kraftig, vilket ger ett intryck om stadighet. Trots att katten är så kraftig är den ändock smidig. Benen är långa.
Päls: Norska skogkatter har en tjock fluffig päls i dubbla lager, ett fluffigt lager underull och tjocka vattenavstötande täckhår, och gärna stora tofsar på öronen. Pälsen är lång och tät. Underpälsen är ullig och kragen är tydlig. Svansen är lång och buskig för att skydda dem från kyla. Enligt utställningskriterier ska svansen vara så lång att den når katten till skulderbladen, och allra helst till nacken. En skogkatt har "kindskägg", krage och "knickers" på bakbenen, som är längre än frambenen. Trots sin pälsmängd kräver den Norska Skogkatten inte speciellt mycket pälsvård då pälsen har utvecklats helt naturligt för en fritt levande katt. Viss kamning vid fällning kan dock behövas.
Ansikte: Huvudet är trekantigt och kattens haka är kraftig. Öronen är stora och sitter med ett brett mellanrum,högt och öppet, så att öronens yttre linjer följer huvudets linjer ner till hakan. De har små tofsar som på ett lodjur.
Vikt: Hannarna hos Norsk Skogkatt väger mellan 5 och 10 kg och räknas till de mycket stora tamkatterna, medan honorna väger ungefär hälften, mellan 3-5 kg. Kattrasen räknas som mycket intelligent, lekfull och lugn, och skogkatter brukar trivas i mänskligt sällskap. Den är känd för att lätt acceptera andra katter, och även hundar. Den norska skogkatten är livlig, vänskaplig och självständig. Helst vill den ha tillgång till en trädgård eller uteplats. Den är en mycket god jägare. En välkänd egenhet hos skogkatten är att den kan klättra nerför träd med huvudet först istället för att backa ner som de flesta andra tamkatter, men detta är inte helt riktigt. Skogkatten klättrar nerför trädstammen i en spiral (med huvudet före), inte rakt ner. Skogkatten har ett starkt psyke och har väldigt lätt för att anpassa sig till olika situationer och omgivningar. Rasen är mycket gammal och tillkom genom en naturlig anpassning till regionens kalla klimat, men betraktades inte som något annat än en vanlig huskatt fram till slutet av 1930-talet då en liten grupp 'skogkatter' förevisades i Tyskland, där de uppskattades av domarna. Andra världskriget satte dock stopp för den spirande utställningskattsindustin för norska skogkatter, och rasen glömdes bort fram till 1970-talet. Kattrasen föds nu upp och ställs ut i flera länder, däribland USA. Den har även blivit tämligen populär i Sverige, där den troligen är vanligare än i Norge.
Den första internationella sammanslutning som accepterade rasen var FIFe, 1977. Samma år kom den första skogkatten till Sverige. 1978 kom katten till Tyskland och USA, den exporterades till Storbritannien 1980 och till Tyskland 1982. Småningom har rasen blivit erkänd av alla de internationella kattförbunden.

Inga kommentarer: