Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 4 mars 2010

Jaga lodjur med fällor. Stoppa jackten nu!!

Knappt har krutröken lagt sig efter masslakten av våra vargar förrän jägarna laddar om för årets andra stora troféjakt. Trots att historien visat att lodjursstammen är mycket jaktkänslig ökar Naturvårdsverket jaktkvoten med 30 procent från förra året och låter landets jägare och renägare skjuta och fällfånga 209 djur. En stam som myndigheten uppskattar till mellan 1 500 och 2 000 lodjur, en osäkerhet i antal som visar att siffrorna är mer gissning än vetenskap.
De starka särintressen som företräds av jägare och renägare, gör att inventeringarna blir mer en avspegling av dessa gruppers önskan att decimera rovdjur än ett seriöst räknande av antalet befintliga djur. I renskötselområdet där lodjuret tidigare haft sitt starkaste fäste tilldelas man 159 av årets kvot. Naturvårdsverkets har under flera år bedrivit en medveten utrotningspolitik med sikte på att eliminera lodjuret i Europas sista vildmark.
Inga rovdjur passar in i rennäringens extensiva djurhållning där samebyarna – en bolagsform – låter tusentals renar driva över fjäll- och skogsområden vind för våg. Ett gigantiskt område som omfattar 40 procent av Sveriges yta. Det ömtåliga ekosystemet i norr är, genom myndigheternas omsorg om en olönsam slakterinäring, helt slagen i spillror. Fjällräven som är beroende av de stora rovdjuren som födoleverantörer lever numera på gränsen till utrotning. Med det hårda jakttrycket i norr borde lodjuret rimligen få leva i fred i mellersta och södra Sverige, speciellt som det inte gör någon nämnvärd skada. Men med 60 miljoner i statligt bidrag har jägarorganisationernas lobbyister framgångsrikt bearbetat våra politiker. Med märkliga argument som att lodjuren drabbas av svältdöden om inte stammen reduceras. Men rovdjur utrotar knappast sitt eget bytesdjur – utrotning av arter är något vi människor står för. Det verkliga skälet är att jägarna ser vårt nordiska kattdjur som en konkurrent om det jaktbara viltet. För årets jakt rekommenderar Naturvårdsverket användning av skoter och fällor, tuffa jaktmetoder för att decimera en sårbar djurart. Fällan ska vittjas en gång per dygn – om det görs eller inte är upp till jägarens samvete eftersom ingen myndighet följer upp efterlevnaden av regeln. Och hur stor empati känner en jägare som med berått mod utsätter lodjur för extrem stress innan han trycker av vapnet för göra slut på dess liv?
De lodjur som skickats till Statens veterinärmedicinska anstalt har haft blodiga tassar, många har saknat klor, även tänder har varit avbrutna och träflisor har påträffats i magen. Skador som är en följd av lodjurets paniska utbrytningsförsök. Under 1900-talet har lodjursstammen redan skjutits sönder två gånger och vi kan mycket väl hamna där igen.
Vår svenska lodjursstam betraktas som liten ur bevarandeperspektiv och dessutom visar stammen liten genetisk variation. För ett långsiktigt artbevarande behöver vi enligt sakkunniga genetiker hysa 3 000 till 4 000 individer.
Det finns således inga hållbara argument för jakt på våra lodjur!
Troféjägarna bör lägga bössan på hyllan så att Sverige kan leva upp till ingångna internationella avtal och sätta punkt för jakt på ett djur vi lovat att bevara åt framtiden.

Bengt-Livethrdaskola.Blogspot.com

Inga kommentarer: