Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 4 mars 2010

Naturskyddsföreningen anmäler vargjakt till EU.

Naturskyddsföreningen har beslutat anmäla svenska staten till EU-kommissionen med anledning av vargjakten. – Som väntat gick det över styr. Trots att man kan ha skjutit för många djur i vissa län fortsätter jakten i andra län,

– Man släpper ut 12.000 jägare med blodad tand som alla vill ha ett vargskinn på väggen. När bara 27 djur får skjutas. Det är en hetsjakt på varg.
– För att jakt ska tillåtas krävs en så kallad ”gynnsam bevarande status”, alltså att vargstammen är livskraftig. Det vet regeringen inte om den är. Det säger sig självt att 210 individer inte räcker. Politikerna har gett efter för små men bullriga särintressen. Och nu anmäler alltså Naturskyddsföreningen jakten till EU-kommissionen.
– Förhoppningen är naturligtvis en fällande dom. Vi har varnat för det här
– jag skäms. Det är tragiskt och det hotar vargstammen. Och det är pinsamt för svensk naturvård som varit ledande sedan 60-talet.
– Tyvärr räddar en eventuellt fällande dom inte de djur som skjuts i dag.
Bengt-Livethrdaskola.Blogspot.com

1 kommentar:

Anonym sa...

Vargarna är bra för den växande skogen eftersom de håller undan skadegörare. Den växande skogen skapar resurser för framtida generationer och vad vi lämnar efter oss till våra barnbarn. Därför är jag för flera vargar. Speciellt i norra Sverige, där det nu knappast finns några och de som förirrar sig dit dödas illegalt eller i sk. skyddsjakt. Jag accepterar också argumentet att vargen är ett naturligt inslag och därför bör ha en närvaro.
Dock anser jag att ur bevarandestatussynpunkt den nuvarande stammen bör betraktas som acceptabel. Det är uppenbart att stammen är fertil och livskraftig och antalet är tillräckligt stort för att garantera långsiktig överlevnad, och tål att begränsas till 210. Antalet backas upp av den norska populationen, vargen är inte hotad som art och den svenska populationen är inte en speciellt anpassad ras. Så det finns inte skäl att se den som en unik resurs.
Den är starkt inavlad, individerna är i genomsnitt mer släkt än helsyskon och detta är ett problem, som resulterar i reducerad fertilitet och vitalitet. Emellertid är stammen uppenbarligen tillräckligt vital och fertil, den teoretiska förväntan har inte tillfullo infriats. Och vad är egentligen den teoretiska förväntan? Skadan av inavel orsakas av ett begränsat antal gener och är inte lika över alla genom i en population. I avkomman till vissa besläktade individer så slår inaveln igenom i inavelsdepression, i andra inte. Det finns en stor variation. Det vargpar som givit upphov till den svenska populationen har haft gener som inte orsakat stor inavels depression, det bara är så. Detta är i viss mån en fråga om naturligt urval. Kanske ett annat vargpar också bidrog i början men dess avkomma försvann i konkurrensen eftersom den inte tålde inavel. I en inavlad population sker ett urval för individer som tål inavel, så inavelsdepressionen i den svenska vargpopulationen har säkert minskat de sista decennierna även om inaveln inte minskat. Att man kan kompensera inaveln genom att kraftigt öka numerären som hävdas av många funkar inte. Om en helsyskonfamilj är 50 eller 1000 har mycket liten betydelse för framtida inavel.
Det ter sig önskvärt för mig också med nytt blod, även om jag inte ser det som så förtvivlat akut. Det naturliga sättet är att ha en sammanhängande vargpopulation mellan södra Sverige och finska gränsen så kommer östligt nytt blod in naturligt. Detta kommer nog att ske ändå förr eller senare.
Inplantering är jag tveksam till och anser inte nödvändigt. Det är dyrt, det är tekniskt besvärligt att göra bra, det innebär ett stort ingrepp och ett övertagande av ansvaret, det blåser ytterligare under vargdebatten, och skall verkligen staten gå in och göra dessa sydvargar ännu vitalare, aktivare och ”farligare”. Och 20 djur är för lite att bryta inaveln hos 200 om man inte parar det med en mycket aktiv avlivningspolitik av bärarna av de etablerade generna