Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 18 mars 2010

Ramsele.

Ramsele är en tätort i Sollefteå kommun, belägen vid Faxälven och Riksväg 331. SVARs (Svensk arkivinformation) huvudkontor ligger här. Namnet Ramsele lär ska kunna ha kommit från "det svarta selet" (jfr ramsvart). Namnet sägs härstamma från "Ramnaselet" eller "Hrafnasil", som betyder Korpselet (rafn, ravn=korp, sel (lugnvatten)=där älven flyter stilla).
Första beviset på bosättning är den gamla kyrkan från slutet av 1200-talet. Lämningar efter såväl sommar- som vinterboplatser och hällmålningar på flera platser tyder på att Ramsele är en mycket gammal kulturbygd. I Ramsele finns det också en del sevärdheter som till exempel Lappgraven. Här är historien hur den kom till...
För många hundra år sedan levde i Ramselebygden en gumma av lappsläkt. Hon hade ord om sig att vara hemma i svartkonst och vän med djävulen. Av den anledningen ansågs hon av många dra ofärd över bygden.
En höst när kornet frös, råttorna invaderade byn och åt upp kålrötterna, fisken var som försvunnen ur sjöarna och barnen dog i koppor, väcktes misstanken att allt berodde på gumman längst bort i byn. En afton samlades därför några av byns bönder för nattligt rådslag. Styrkta av nybryggt öl tågade de i gryningen till ödehemmanet Bäck där gumman bodde i en jordkällare.
De väckte gumman och delgav henne anklagelsen att vara den som var orsak till alla olyckor i bygden och förklarade att de därför dömt henne att mista huvudet. Därpå släpades hon till stupstocken. Gumman var vettskrämd men syntes knipslug in i det sista enligt böndernas berättelser. Som sista önskan, innan hon lade sig tillrätta på stocken, bad hon att bli begravd så att hon kunde se mot kyrkan. Bönderna anade dock oråd inför denna önskan och vred henne ett kvarts varv då de efter halshuggningen jordsatte liket.
Detta skulle visa sig vara klokt, för strax därpå började det brinna häftigt i berget mot vilket gumman var vänd. Detta tog bönderna som bevis på gummans makt och skicklighet. De skottade skyndsamt igen graven och lade de tre stenarna som tyngd ovanpå. En tall har sedan den dess växt sig stor och grov mellan stenarna och dess pålrot har vid det här laget naglat fast den begravda gumman i jorden.
Förvissade och övertygade om att de handlat rätt och att bättre tider nu skulle randas för Ramselebygden, vandrade de hem igen. Men i berget brann skogen flera veckor och röken låg tung över bygden.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, mars 18, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)