Spökryttaren i Sköldinge.

En kyrkoherde med namnet Erik Andreas Rogstadius kom till pastoratet i Sköldinge år 1630. Han hade en son från ett tidigare äktenskap, som hans nya fru tyckte så illa om att hon beslöt att döda honom. En söndag när kyrkoherden predikade, tog hon hjälp av en stalldräng på gården och slog ihjäl sonen, sedan begravde de honom i källaren. För att vilseleda folket i byn lät de släppa ut en häst ur stallet för att de skulle tro att pojken rymt.
Den sjätte november 1632 kommer en ryttare till prästgården. Han berättade att han kommit ridande från Tyskland, Lützen närmare bestämt, och han påstod att kungen blivit skjuten. Alla undrade förstås hur han kunde veta det, eftersom en så lång färd på häst tog flera dagar. Han bedyrade att han talade sanning och nu ville han ha härbärge på gården. Prästfrun försökte avstyra besöket, men var till sist tvungen att ge med sig och med orden ”dra till helvetets upp i nattstugan och lägg er där”, skickades ryttaren i säng hungrig och utan något att dricka.
Sedermera visar det sig att ryttaren är en osalig ande. Han bullrar och kastar saker omkring sig och han pinar djuren genom att bland annat knyta ihop deras svansar. Den osalige anden vägrar att ge sig av trots förböner i nio kyrkor i området. Till slut kommer kyrkomän från Strängnäs, med biskop Gothus i spetsen, och de får kontakt med ryttaren. Han avslöjar att han inte kommer att ge sig av förrän brottet är uppdagat och att kroppen är ordentligt begravd, samt att de skyldiga blir straffade.
En undersökning inleds och mycket riktigt fann man, på flera famnars djup, det ännu oförmultnade liket av sonen. Frun nekade men blev förd till Strenja ting, där hon sedermera bekände sitt brott. Enligt sägnen dömdes och avrättades prästfrun och hennes medhjälpare på torget i Strängnäs.Av ryttaren hördes inget mer, men kyrkoherde Rogstadius blev underlig till mods, när en kurir kom till Stockholm med budet om att Gustaf II Adolf stupat i Lützen, samma dag som vålnaden kommit till Sköldinge prästgård.
Rogstadius själv går nu under namnet ”spökprästen”, då han själv går igen. Senast han gjorde väsen av sig var 1962, då kyrkan i Valla invigdes. Då föll hans porträtt ner (oförklarligt) från sakristian i Sköldinge kyrka.
Om du har vägarna förbi Sköldinge den sjätte november, åk då fram till prästgården. Har du tur får du då se ryttaren komma ridande mot prästgården, han lär visst göra det varje år.