Borgvattnet.

Detta är Sveriges mest omskrivna spökhus sedan 1947. Det började med att komminister Erik Lindgren flyttadedit det året. Han hörde klampande steg i farstun, gnissel i dörrar, ljud som när någon tar av sig rocken, konstiga knackningar. Det var som en massa osynliga besökare rände där oupphörligt. Hans gungstol började av sig själv gunga så häftigt att prästen kastades i golvet. Från ett av rummen hördes våldsam gråt och tre grå damer uppenbarade sig plötsligt i en soffa. Ibland var det en osynlig kraft som lyfte Lindgren ur skrivbordsstolen. Horder av journalister och busslaster med nyfikna besökare har gjort prästgården till en verklig turistattraktion,med försäljning av spöksouvenirer och möjligheter att prova den berömda gungstolen. En senare präst, Thore Forslund, försökte i början av 80-talet driva ut andarna med oljesmörning och tungomålstalande. Menkyrkorådet fick nog av ”spökprästen” som själv blev utdriven och förlorade sitt vikariat.Redan 1927 vet man med bestämdhet att det talades om spökerier på stället. Präst i Borgvattnet var då komminister Nils Hedlund, son till den tidigare prästen Per Hedlund. I ett brev till komminister Erik Lindgrenskrev Hedlund att han upplevt oförklarliga fenomen i prästgården under sin tid där. Av hänsyn till sin efterträdare hade han emellertid tigit om alltsammans. Vid ett tillfälle hade han varit ensam i prästgården. Hans fru var bortrest, och han var i färd med att städa expeditionsrummet. Plötsligt känner han att han inte är ensam. Han hör steg och känner tydligt "någons" närvaroi rummet. Efter en stund går han upp på övervåningen för att ta ned tvätten, som hänger på en tvättlina i hallen. När han precis har hunnit komma upp rivs all tvätten ned från linan och hamnar på golvet! Hedlund går och tittar i varje rum på övervåningen för att försäkra sig om att ingen spelat honom ett spratt, med där finns varken människa eller djur. "Lakan kan knappast glida av en lina utan yttre påverkan och absolut inte sju eller åtta styckensamtidigt" förklarar Hedlund. Historien är anmärkningsvärd och överensstämmer dessutom ganska väl med vad Erik Lindgren kom att uppleva tjugo år senare. En av de mest anmärkningsvärda händelserna i prästgården ägde rum under komminister Bertil Tunströms tid i Borgvattnet. Året var 1941 och stiftets sekreterare den här tiden hette Inga Flodin. Vid ett tillfälle besökte hon Borgvattnet på tjänsteresa och övernattade i prästgården. Många år senare, efter att publiciteten drabbat prästgården, skrev Inga Flodin ett brev där hon berättade om vad hon upplevt den natt hon övernattade i Borgvattnets Prästgård. Hon hade aldrig tidigare varit i byn och hon visste inte mer om prästgården än att den låg avsides "på storskogen". I början av sitt brev poängterar hon att hon aldrig någonsin tidigare hört talas om att något egendomligt hände i prästgården. Fastän hon besökt åtskilliga prästgårdar tidigare hade hon heller aldrigtidigare upplevt några spökerier". Vid ankomsten blev visad till ett litet rum på vinden. Det var sparsamt möblerat och mycket kallt. När hon skulle gå och lägga sig på kvällen frös hon ordentligt. Vid väggen mitt emot sängen stod endast en stol och på den låg hennes resväska. I övrigt var rummet tomt. Trots kylan lyckades hon somna efter en stund. På natten vaknade hon och kände sig med ens iakttagen. Det hade aldrig tidigare hänt att hon vaknat på natten och hon brukade vanligtvis sova drömlöst. Hon såg ut i rummet och kunde trots mörkret urskilja dess konturer. Vid väggen där stolen stått stod nu till hennes häpnad en soffa. Soffan var svängd och något stoppad, men det märkligaste var att hon vid närmare granskning såg att det satt tre kvinnor i den! Alla tre stirrade på henne som hon tyckte en aning förebrående eller förskräckt. Inga lade märket till färgerna på deras kläder. En av dem var svartklädd, en hade en starkt lilafärgad klänning och den tredje var grå. Två av demsatt med händerna i knäet, men hon som satt ytterst till vänster stickade på en stickning. Inga Flodin kontrollerade att hon var vaken genom att nypa sig i armen. När hon tände lampan satt de tre kvinnorna kvar. Som en tredje kontroll drog hon upp sin väckarklocka så långt det gick. De tre damerna satt kvaräven om de nu syntes något otydligare i ljuset. Inga lade plötsligt märke till att kvinnan i mitten såg underlig ut i ansiktet. Hon hade en hög rodnad kring ögonen, som avtecknade sig som skarpt markerade röda ringar. För övrigt bar hon också ett mycket tragiskt uttryck. Inga Flodin berättar att hon tittade på klockan och konstaterade att den var fyra på natten. En lång stund låg hon stödd på armbågen och betraktade dem. Vad skulle hon göra? Eftersom denna upplevelse var helt unik för henne, kom hon sig inte för att säga någonting. Hon var medveten om att detta var något märkligt och oförklarligt, men hon kände sig ändå inte skakad eller rädd. Till slut släckte hon lampan men såg fortfarande damerna lika tydligt. Hon låg och betraktade dem en bra stund innan hon slutligen somnade. Som kommentar tillInga Flodins upplevelse kan sägas att den grå kvinnan i soffan känns igen från en tidigare.Den första gruppen av teorier bygger på att fenomenen som finns i prästgården skulle bero på att någoninte får "ro i sin grav". En av de historier som kan placeras under denna rubrik berättas bland ortsbefolkningen i Borgvattnet. Någon gång på slutet av 1800-talet skulle en piga på prästgården blivit med barn. I sitt desperata tillstånd kvävde hon barnet och grävde ned det vid husknuten på prästgården. "Prästgårdsspöket" skulle enligt denna teori vara antingen pigan, som är olycklig för sin handling, eller barnet som inte kommit i vigd jord.Vissa personer är helt övertygade om att denna händelse är orsaken till spökerierna i prästgården. Något som talar för att denna berättelse är sann, är det som inträffade på 1970-talet när Erik Brännholm skullegräva efter vatten och avlopp på prästgården. Erik Vesterberg deltog i detta arbete och berättar att när en avdem stötte med ett spett i jorden vid husknuten, rasade jord ner och ett stort hål blev synligt i marken. Fördjupningen gick längs väggen och in under huset, och de kunde alla se något konstigt längst nere vid väggen. Ingen kommenterade upptäckten, och Brännholm lät gräva efter vatten ett stycke därifrån istället.En annan historia, som överensstämmer med de traditionella tankarna kring spökerier, handlar om en prästfru som bodde i prästgården i början av 1900-talet. Hennes namn var Märta Hedlund och hon var gift med komminister Per Hedlund. Många av dem som inte anammat teorin om pigan och barnet anser istället att Märta Hedlund är den som ger sig tillkänna från "andra sidan" Hon fick lida mycket undet sitt korta liv och dog i barnsäng när hon skulle föda sitt elfte(!) barn. Per Hedlund sörjde sin maka djupt, och vissa påstår att hanhämtade henne från bårhuset och hade henne hemma i prästgården! Det kan i sammanhanget vara intressantatt notera, att den förste som upplevde spökerierna var Märta Hedlunds son, komminister Nils Hedlund.