Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 12 april 2010

Moafåglar.

Moafåglar (Dinornithidae) är en familj utdöda fågelarter på Nya Zeeland. Modern taxonomi erkänner sex släkten med totalt tio arter varav de två största kallas jättemoa (Dinornis robustus och Dinornis novaezelandiae) och nådde en höjd omkring 3 meter och en kroppsvikt på cirka 250 kilogram. Moafåglarna var de dominerande växtätarna i skogarnas ekosystem på Nya Zeeland.
Uppgifterna om när moafåglarna egentligen dog ut varierar, men den mest utbredda uppfattningen är att de flesta arterna försvunnit innan år 1500, men att några av de mindre arterna fanns kvar ytterligare några hundra år . Utdöendet antas ha orsakats av jakt och habitatförstörelse efter att människan kommit till Nya Zeeland, även om viss forskning pekar på att fåglarna tycks ha varit på tillbakagång redan innan maoriernas ankomst till Nya Zeeland.
Minst en örnart specialiserade sig på jakt på moafåglar, Haasts örn, och utvecklades till att bli världens största örn men dog ut i takt med att dess bytesdjur minskade i antal.
Kivifågeln anses vara en någorlunda nära släkting till moafåglarna.
När européer kom till Nya Zeeland fick de höra historier om jättelika fåglar som kallats moa och som en gång strövat omkring i dalarna, men man undersökte aldrig bevisen på att fåglarna faktiskt existerat.
Ett 15 cm långt fragment av ben upphittat av en maorier i en flodbädd gavs 1839 till en naturintresserad textilhandlare, John W. Harris. Hans farbror, John Rule, som var kirurg i Sydney, skickade benfragmentet vidare till Richard Owen, då vid Hunterian Museum vid Royal College of Surgeons i London (senare biolog, anatom och paleontolog vid British Museum).

I närmare fyra år funderade Owen på vad benbiten kunde vara. Han kom fram till att det var ett lårben från ett stort djur, men kunde inte bli klok på dess låga vikt eller struktur. Till slut tillkännagav Owen för en skeptisk omgivning att benet härrörde från en jättelik utdöd fågel liknande strutsen, och gav fågeln namnet Dinornis. Många hånade Owen men hans slutsatser har stått sig mycket väl i ljuset av de talrika fynd som senare gjort att man kunnat rekonstruera fullständiga skelett av moafåglar.
Flera dussin arter beskrevs under senare delen av 1800-talet och tidiga 1900-talet men åtskilliga visade sig vara synonymer. Senare forskning, framför allt baserat på DNA-analys av museiföremål, pekar på att endast tio arter funnits, varav två av jättestorlek. Moafåglarna förefaller ha haft uttalad könsdimorfism med mycket större honor än hanar, så pass att könen tidigare klassificerats som skilda arter.
I juli 2004 ställde Londons Natural History Museum ut Owens första moafragment i samband med högtidlighållandet av 200-årsdagen av Owens födelse och till minne av Owen såsom museets grundare.
Det finns visserligen ingen trovärdig orsak att tvivla på att moafåglarna verkligen är utdöda men trots detta förekommer regelbundna påståenden om att några kan ha fortlevt undangömda i den svårtillgängliga vildmarken i sydvästra Nya Zeeland. En rapport 1993 om att moafåglar siktats avfärdades allmänt som bluff och teorier om existerande moafåglar anses som pseudovetenskap.

Upplagd av Bengt kl. måndag, april 12, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)