Dansk-svenska kriget 1808-1809.

Dansk-svenska kriget 1808–1809 var ett krig mellan Danmark och Sverige som varade från 1808 till 1809. Danmark angrep Sverige med krigsmålen att bland annat erövra Skåne. Svenska krigsmål var att erövra Norge samt att ha tullfrihet i Öresund. Eftersom Sverige befann sig i krig mot Napoleon, och Danmark stödde denne, beslutade sig danskarna att förklara krig mot Sverige med målet att erövra de förläningar som man förlorat vid Frederna i Brömsebro och Roskilde. Eftersom Sveriges uppmärksamhet låg på Finland och det finska kriget, skulle Danmark lättare kunna återta områdena, trodde man. Den 14 mars 1808 överlämnade den danske ministern i Stockholm krigsförklaringen. Den svenske kungen, Gustav IV Adolf svarade då med att planera en invasion av Själland, för att förmå Danmark att söka fred. Denna plan stannade dock på pappret och trupperna placerades istället i en defensiv ställning: Den svenska armén räknade till totalt 23 000 man, 7 000 i Skåne under Johan Christopher Toll, 14 000 mot norska gränsen under Gustaf Mauritz Armfeldt och 2 000 man i Norrland under Johan Bergenstråhle. Den svenska armén var ganska bra utrustad och soldaterna var vältränade. Avgörande för krigsutgången var förmodligen att Napoleon I hade skickat förstärkningar till Danmark från bland annat Frankrike, Spanien och Nederländerna under ledning av Jean Baptiste Bernadotte (totalt ca 45 000 man, 12 500 fransmän, 14 000 spanjorer, 6 000 holländare och en dansk reservtrupp på 12 500 man), vilket skulle innebära att den dansk-franska styrkan bestod av ca 81 000 man. Ett krav från Frankrike att delta i kriget var just att armén skulle stå under franskt befäl.
Den 5 juni 1808 red Bernadotte mot Danmark, men i sista stund gav Napoleon order om att styrkan skulle dra sig tillbaka till Frankrike och att danskarna själva skulle kämpa mot Sverige.

Den dansk-norska armén räknade till 36 000 man. Fältarmén bestod av 14 650 man men bara 5 000 kunde användas för anfall mot svenskarna. I det norska lägret rådde det brist på allt och styrkorna var dåligt utbildade. Eftersom man var tvungen att skydda kusterna mot anfall från Storbritannien avsattes alltför många soldater på försvar vilket ledde till att den dansk-norska offensiven inte kom i gång, utan istället valde svenskarna att anfalla Norge, i hopp om att vinna territorium. Den norske befälhavaren blev prins Karl August.