Elfenbenskusten.

Elfenbenskusten (franska: République de Côte d'Ivoire), formellt Republiken Elfenbenskusten, är en republik i Västafrika, vid Atlanten. Landet gränsar till Burkina Faso, Ghana, Guinea, Liberia och Mali.

Officiell huvudstad är sedan 1983 Yamoussoukro, men den gamla huvudstaden Abidjan är fortfarande administrativt centrum och de flesta utländska ambassader ligger fortfarande där.

För att minska förvirringen kring landets namn i internationella forum (Ivory Coast, Elfenbeinküste, Costa de Marfil, Côte d'Ivoire, Elfenbenskusten, etc.) begärde regeringen i oktober 1985 att landets namn skulle vara Côte d'Ivoire på alla språk. Detta har dock inte slagit igenom i någon högre grad och Elfenbenskusten är ännu det officiella namnet på landet i Sverige och Finland. Landets invånare benämns dock på svenska ivorianer.

Motorfordon från Elfenbenskusten bär nationalitetsbeteckningen CI, som också är landskoden.

Regionens äldsta nedtecknade historia återfinns i berättelser från nordafrikanska handelsmän, vilka, vid tiden för romerska rikets uppgång, uppförde en handelskaravan genom Sahara.
Ghanariket, de tidigaste av de sudanesiska imperierna, blomstrade i östra delen av nutida Mauretanien från 300-talet till 1200-talet. Efter att Ghanarikets makt minskade växte Maliriket till ett mäktig muslimskt imperium, vilket nådde sin höjdpunkt under den tidigaste delen av 1300-talet.

Från 1300-talet till 1500-talet blomstrade Songhairiket i regionen.
Det muslimska Kongriket etablerades av julla-folket i början på 1700-talet i den norra centrala regionen.
De första européerna som utforskade Västafrika var portugiserna. Portugisiska sjöfarare besökte Elfenbenskusten i slutet av 1400-talet.
De tidigaste återgivna franska resan till Västafrika inträffade 1483. Den första västafrikanska franska kolonin, Saint-Louis, grundades i mitten på 1600-talet i Senegal, ungefär samtidigt överlät holländarna kolonin Île de Gorée utanför Dakar till fransmännen.

På 1840-talet påbörjade fransmännen koloniseringen av inlandet. De möttes då av långvarigt väpnat mostånd från de olika folkgrupper som bodde där.
Officiellt blev Elfenbenskusten en fransk koloni 10 mars 1893 genom Louis Gustave Binger (1856-1936), som blev landets första guvernör. Det sista motståndet var dock inte krossat förrän på 1900-talet.1904 införlivades Elfenbenskusten i Franska Västafrika.

1958 fick landet visst själstyre inom Franska samväldet.
1960 blev landet självständigt med den nationella rörelsens ledare, Félix Houphouët-Boigny, som första president. Félix Houphouët-Boigny behöll denna post fram till sin död 1993.
Den 25 december 1999 tog militären makten i en statskupp - den enda i Elfenbenskustens historia. I oktober 2000 efterträdde Laurent Gbagbo juntaledaren Robert Guei som president, och därmed blev militärregimen bara en 10 månader lång parentes.

President Gbagbos motståndare försökte genomföra en kupp i september 2002. Rebellstyrkor gjorde anspråk på landets norra halva. Detta bemöttes genom att ge rebellerna ministerposter. Regeringen har dock ännu inte full kontroll över de norra regionerna och spänningarna är fortsatt stora mellan Gbagbo och rebelledarna. Större franska och västafrikanska trupper finns i landet för att upprätthålla freden och hjälpa till att genomföra fredsöverenskommelsen.

Längs kusten är klimatet tropiskt och i norr är det halvtorrt. Elfenbenskusten har tre årstider: en varm och torr från november till mars, en hetare och torr från mars till maj och regntid mellan juni och oktober. Under regntiden kan stora översvämningar förekomma.
En gång var Elfenbenskustens skogar Västafrikas största, men de är numera kraftigt avverkade. Vattnet är förorenat av orenat avlopp och industriutsläpp.