Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 1 maj 2010

Harald Hårfager.

Harald Hårfager (norska: Harald Hårfagre), född cirka 850, död cirka 933, var Norges enare och dess förste regent, perioden 860-930. Han var enligt Heimskringla son till Halvdan Svarte, som ska ha tagit det första steget mot Norges enande. Harald enade Norge genom krig mot landets många fylkeskungar. Han lade Orkney och Hjaltland under norsk välde och insatte jarlar där, men hans arbete var förgäves eftersom hans efterträdare senare förlorade öarna.
Han var den första kungen som styrde över hela Norge. Han vann många slag och lade även under sig Värmland och Dalsland. Det mest kända slaget han vann är slaget i Hafrsfjord, omkring år 900 alternativt redan år 872. Där underlade han sig stora delar av Vestlandet och Sørlandet.
Det sägs att det var Gyda Eriksdotter som fick honom till att börja samlingen av Norge. Harald hade förälskat sig i denna konungadotter, dotter till Kung Eirik av Hordaland, som blev uppfostrad av en rik bonde i Valdres. Han skickade sina sändemän för att hämta henne, men hon ville inte ha Harald, eftersom han inte var mäktig nog. Hon funderade på varför han inte hade lagt hela Norge under sig. Han antog utmaningen, och lovade att inte klippa sig förrän han hade samlat hela landet under sig och kallades därefter Harald kalufsen eller Harald med huvan.
Han var känd for att styra landet med hård hand. Hans hårda styre drev många norska stormän att efter slaget vid Hafrsfjord dra österut över kölen till Jämtland och Hälsingland, samt över havet till Färöarna, Island, Skottland och Irland. Vissa begav sig även till Orkney, varifrån de bedrev plundring mot Norge under somrarna. Detta var en av anledningarna till att Harald Hårfagre senare erövrade öarna. Då kung Harald nått sitt mål och enat hela Norge, sände han sitt folk till Gyda och påminde henne om vad hon hade sagt till honom. De tog henne med till Harald, och de gifte sig.
Efter giftermålet for Harald till Ragnvald Jarl på Møre. Då hade han inte klippt sig på 10 år, men här kunde han äntligen låta håret falla. Det sägs att han lät håret falla på Bremsnes på Averøya. På det stället står det i dag ett stort träd med en stenmur runt, som ett minne. Det var Ragnvald Jarl som då gav honom smeknamnet Hårfagre. Då Harald var 80 år gammal, delade han Norge mellan sina tjugo söner, med Eirik Blodyx som överkonung. Han levde endast tre år till, och dog då av sotdöd. Han är begravd i kungshögen Haug vid Karmsund i Norge.

Upplagd av Bengt kl. lördag, maj 01, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)