Vildsvinskrokodil slog bytet medvetslöst.

Den skräckinjagande vildsvinskrokodilen hade extremt spetsiga tänder. Få skulle vilja stå inför den sex meter långa vildsvinskrokodilen. Den var en skräckinjagande art, som levde i det nuvarande Niger och hade en – även med krokodilmått mätt – ovanligt välutvecklad tanduppsättning. De extremt spetsiga tänderna, som på en del ställen satt i ända upp till tre rader bakom varandra, har förmodligen varit en anpassning till att äta stora fiskar. Hala och slemmiga fiskar är nämligen svåra att hålla fast. Användes de långa tänderna ­däremot till att fånga mycket stora landlevande djur, fanns det förmodligen risk att tänderna bröts, men ­kanske har arten ätit både små ­dinosaurier och stora fiskar.
Det är också möjligt att de extra tänderna fungerade enligt samma princip som hos hajar. Det innebär att om en främre tand bröts av eller föll ut, satt nästa tand i raden redo att ta över platsen. Det märkligaste med arten var dock nosspetsen, som var bred och extra förstärkt, så att krokodilen kunde använda den som klubba. Den var kanske användbar i inbördes strider, till exempel när hannarna kämpade om honorna. Dessutom användes den hårda nosen måhända som ­slagvapen vid jakt, så att krokodilen bedövade eller förlamade bytes­djuren med våldsamma slag med huvudet innan den började äta dem. Denna jaktteknik förekommer också hos nutidens gavialer, som slår våldsamt omkring sig med huvudet när de stöter på ett fiskstim. Alla fiskar som de träffar blir bedövade och kan sedan i lugn och ro ätas upp.