Amerikanerna hotade sig in.

När den europeiska koloniseringen spred sig i Asien, blev det svårt för Japan att upprätthålla sin isolering. I slutet av 1700-talet började Ryssland pressa på för att öppna handeln, och under 1800-talet gjorde Europa och USA detsamma. Genombrottet kom, när den amerikanske amiralen Matthew Perry seglade in i Uraga hamn utanför Tokyo den 8 juli 1853 och krävde att få tillstånd till handel.
Perry försåg japanerna med några vita flaggor och riktade sedan sina kanoner, de bästa som stod att få, mot byggnaderna i hamnen. På så sätt visade Perry med all önskvärd tydlighet att västvärldens militära styrka var vida överlägsen japanernas, och att han kunde slå ut Japans försvar bara genom att knäppa med fingrarna.
Detta innebar ett hopplöst dilemma för shogunen. Om han startade krig mot handelsmakterna skulle nederlaget bli både förödmjukande och oundvikligt. Och om han gick med på deras villkor, riskerade han att förlora sin makt. Till sist gav han dock vika för påtryckningarna och undertecknade år 1858 fem han­delsavtal, som tillsammans går under namnet Anseitraktaten. Det blev början till slutet för shogunatet. Traktaten om­fattade betydande handelsrättigheter för köpmän från väst. Fem av Japans största hamnar öppnades. Nu fick utlänningar lov att bosätta sig och driva företag där – samtidigt som de fortsatte att lyda under sina hemländers lagar. Den japanska regimen fråntogs också sin möjlighet att skydda nationella intressen och att reglera handeln genom skatter. I stället bestämdes import- och exportskatter på internationell nivå till en mycket låg procentsats.
Traktaten mötte hårt motstånd. Japans kejsare, som i århundraden nöjt sig med sin roll som andlig landsfader, väckte stor uppmärksamhet när han anslöt sig till de upproriska grupperna. År 1863 utfärdade kejsaren en order om att alla utlänningar skulle utvisas – i strid mot Anseitraktaten – under devisen ”utvisa barbarerna”.
Döda västerlänningarna!
Särskilt i de södra provinserna Satsuma och Chochu pyrde upprorsstämningen, och även ronin, herrelösa samurajer, anslöt sig till rebellerna. Paradoxalt nog inledde Satsuma ett nära samarbete med britterna, som försåg provinsen med moderna vapen och stödde idén om ett enat Japan under kejsaren. Shogunatet­ stöddes av Frankrike så även brittiska handelsintressen stod på spel i maktkampen mellan kejsaren och shogunatet. Det hårdaste motståndet kom från unga samurajer av låg rang, som kände sig förödmjukade och maktlösa under västländernas inflytande.
Under 1860-talet utförde de flera mord på politiska motståndare och personer med kopplingar till utlänningar. Deras offer var alltifrån västvänliga studenter till högt uppsatta regeringsrådgivare. Efter morden visades de avhuggna huvudena upp på gammaldags samurajmanér. De flesta av gärningsmännen var i 25-årsåldern och gick under namn som ”Genzai dråparen” och ”Lönnmördarnas kapten”. Västerlänningarna såg förfärade på, och morden blev en ständig utmaning för européernas vilja att driva igenom öppnandet av Japan. Saigo var en av de samurajer som förfasade sig över utvecklingen. Han var son till en fattig men respekterad samuraj. Hans egen karriär var däremot något av ett mysterium. Han började sin bana som underordnad tjänsteman men blev förvånansvärt snabbt befordrad till närmaste rådgivare åt en mäktig storman, Nariakira. Därigenom kastades Saigo rakt in i den japanska politikens centrum.
Nariakira, Saigos herre, var även han motståndare till utvecklingen. När han 1858 plötsligt dog av sjukdom, skrev Saigo i ett brev till en nära vän:”Jag känner mig som en man utan skepp, strandsatt på en ö.”
Saigo övervägde att begå självmord på sin herres grav enligt gammal samurajtradition, men i stället bestämde han sig för att kämpa för sin döde herres sak. När konflikten mellan kejsaren och de södra provinserna å ena sidan, och shogunen å den andra, år 1868 övergick i öppet krig, var det Saigo som ledde Satsumaprovinsens samurajarmé och bidrog till att tvinga shogunen att lämna ifrån sig makten till kejsaren år 1868.