Samurajerna går samman.

Den nya kejsarregimen med stöd från flera stormän i de södra provinserna levde emellertid inte upp till löftena.

Inga utlänningar kastades ut ur landet, och moderniseringsprocessen fortsatte i ännu snabbare takt än tidigare – till samurajernas stora besvikelse.

År 1867 efterträdde den blott 15 år gamle Mutsuhito sin far som kejsare, och 1868 deklarerade han att en ny era, mejii – ”upplyst styre” – hade börjat.

Kastsystemet avskaffades; nu var det individens enskilda insatser som blev avgörande för hans ställning i samhället. Västerländskt mode, liksom kaféer och butiker enligt västerländsk modell, förändrade gatubilden. Makten samlades hos kejsaren, som inte hade några tankar på att dela den med samurajerna. Den gamla krigarkasten hade med andra ord blivit överflödig, och 1873 förbjöds samu­rajerna att bära vapen – nu fick bara armén av värnpliktiga soldater ha vapen, allt enligt västerländsk förebild.

Tack vare sina insatser i kampen mot shogunen hade Saigo en hög position inom den nya regimen. Men liksom många andra kände han sig lurad och förfärades över att det västerländska inflytandet växte sig allt starkare i Japan.
Enligt traditionen skulle en samuraj vara sin herre trogen intill döden, men han levde också efter sin hederskodex, ”bushido”. Saigo hade en sak att kämpa för som var större än hans lojalitet gentemot kejsaren: det traditionella Japan som han älskade och var en del av.

Därför lämnade han sin tjänst och reste till sina hemtrakter för att lära unga män samurajernas stridskonst. När upproret bröt ut på allvar bland samurajerna, bad de Saigo gå i spetsen för en armé, som skulle strida mot kejsarens regim. Saigo sade ja.

Samurajernas sista slag
I det bleka gryningsljuset över Kagoshimabukten stormade Saigo ned från kullen mot fiendetrupperna. Föregående kväll hade han skrivit sin dödsdikt:”Om jag vore en daggdroppe, kunde jag söka tillflykt till spetsen på ett blad. Men då jag är en man, har jag ingen plats i denna världen.”
Därefter skålade Saigo i saké med ­sina närmaste officerskamrater och sjöng de sånger som samurajer i århundraden använt för att hålla modet uppe i mörka stunder.

En kort stund höll samurajerna stånd med sin svärdskonst mot de tungt beväpnade kejsartrupperna, men snart var de bara 40 man kvar. Tillsammans började de springa rakt mot motståndarna. Saigo visste vad som väntade. En skarp smärta i ljumsken stoppade honom, och han föll ihop, oförmögen att resa sig och kämpa vidare eller begå seppuku, rituellt självmord. Men Saigos samurajer stod beredda att ge honom en värdig väg ut ur nederlaget. Starka armar bar iväg honom och lade honom försiktigt på marken. Svärdet träffade Saigos hals med stor kraft och skilde huvudet från kroppen. Sedan tystnade dånen från gevären. Samurajernas sista slag var över.

Saigos nederlag blev slutet på en era. Samurajernas makt hade byggt på deras skicklighet som krigare, men nu hade kejsarens trupper bevisat att en modern värnpliktsarmé var överlägsen. Nu fanns det inte längre någonting som hindrade att Japan släppte in allt det nya och främmande från länderna i västvärlden.