Samurajernas undergång.

År 1877 har moderna tider nått Japan, och samurajerna har blivit överflödiga. I ett sista försök att vända utvecklingen tar 400 samurajer upp kampen mot 30000 tungt beväpnade kejsartrogna soldater.
Ljudet av dundrande artillerield ekar i grottan där samurajerna har gömt sig undan de anfallande regeringstrupperna. Genom öppningen kan de ana den kyliga gryningen över Kagoshimabukten. Hungern sliter i magen på dem. De har ont om mat och ammunitionen är slut.

Klockan är strax före fyra den 24 september 1877, och samurajernas överbefälhavare Saigo vet att allt snart är över. I mer än sju månader har han lett sina samurajkrigare i kampen mot Japans kejserliga armé, som systematiskt har slagit ned upproret. I början förfogade han över en armé på nästan 20000 man – nu är de bara 400kvar.

Utanför grottan står 30000 soldater redo att anfalla – mer än 70 man för var och en av Saigos samurajer. Trots det har befälhavaren för de numerärt överlägsna trupperna inte tagit några risker. Soldaterna har ägnat dagar åt att gräva skyttegravar och förbereda sig för striden mot de sista samurajerna, som nu bara är beväpnade med svärd mot soldaternas skjutvapen. Men Saigo tänker inte ge upp. Den kraftige, två meter långe mannen med den fasta blicken reser sig och ber sina män följa honom i strid. Alla vet att detta kommer att bli samurajernas sista slag.

Ordet samuraj är känt sedan 700-talet och betyder ”den som tjänar”. Redan på den tiden var Japan ett kejsardöme, men landet var uppdelat mellan olika stormän, daimyo, som stred om makten och marken och hjälpte kejsaren att upprätthålla lag och ordning i det gamla riket.

Samurajerna var elitsoldater, som ursprungligen fungerade som kejsarens personliga vakter. Snart började emellertid stormännen att anlita de skickliga krigarna i sina egna strider om den eftertraktade jordbruksmarken.

Shogun var till en början en titel, som tilldelades den högste generalen i krigstider. Med tiden knöt dock stormännen så många samurajer till sig att de i praktiken kom att utgöra den militära makten i Japan. Efter ett våldsamt inbördeskrig permanentades titeln shogun år 1192 och tilldelades krigets segerherre, Yoritomo Minamoto.

Samurajernas vanligaste vapen var inledningsvis pil och båge; krigarna kallade sin krigsteknik ”bågens och pilens väg” eller ”hästens väg”. Ett slag inleddes med att ryttarna ställde upp mitt emot varandra. Därefter sköt en av ryttarna iväg en pil med perforerad spets, som gav ifrån sig ett högt, visslande ljud. Det var signalen till gudarna om att stordåd var i görningen. Därefter red ryttarna fram mot varandra, medan de högt rabblade upp sitt namn, sin rang och sina­ meriter i strid. När segern var i hamn skar samurajen huvudet av sin motståndare och tog det med sig till sin herre. På så vis kunde han bevisa att han fullföljt sitt uppdrag. Men om han led ett nederlag kunde den besegrade samurajen välja en ärorik död genom att begå seppuku. Då tog han sitt eget liv genom att skära upp magen i en komplicerad och plågsam ritual.

Med tiden fick samurajerna så stort inflytande vid hovet att de integrerades i den högsta aristokratin. Här fick de bl a lära sig kalligrafi, musik och poesi. Lärosatsen ”bun bu ryo do” – ”pennan och svärdet i förening” – var ett av samu­rajernas viktigaste bud. Deras poetiska talanger avspeglas bl a i den dikt som en samuraj enligt traditionen skulle formulera, när han kände döden närma sig. I sin dödsdikt sammanfattade samurajen livet och döden.