Jul.

Jul är en högtid i slutet av december som firas till minne av Jesu födelse, tidigast känt från år 336. I dag firas dock julen av många med färre religiösa inslag än tidigare. Den officiella svenska julhögtiden börjar den 24 december (julaftonen, aftonen före juldagen) och avslutas den 13 januari (Tjugondag Knut) då "julen dansas ut", även om det på senare tid blivit allt fler som inleder firandet tidigare och betraktar det som avslutat i och med den sista lediga dagen 6 januari (trettondagen).

Ursprunget till ordet jul är ovisst, en populär föreställning är att det kommer från "hjul", men språkforskare anser det vara en myt. Det äldsta belägget för ordet jul kommer från ett fragment Codex Ambrosianus A av den gotiska kalendern som skrevs någon gång på 500- eller 600-talet e.Kr. Fragmentet beskriver slutet på oktober och början på november. Månaden november är överskriven med "Naubaimbair: fruma Jiuleis" vilket kan tolkas som "November: första julmånaden" eller "November: Månaden före jul". Omkring 730 e.Kr skrev Beda venerabilis att anglosaxernas kalender har månaden "geola" eller "giuli" som kan motsvara december eller december och januari. Den 25 december är första dagen på hedningarnas nya år och anglosaxarna firar hela natten till mödragudarnas ära.

Efter kristendomens införande använde germanerna samma ord för firandet av Jesu födelse som man använt på det hedniska firendet. På 1000-talet i England och 1100-talet i Tyskland började man dock kalla det kristna firandet för "Cristes Mæsse" (Kristi mässa), respektive "wîhe nah" (vigda natten). I de nordiska länderna behöll man ordet "jul".

Genom att jämföra olika språk har man rekonstruerat att det urgermanska ordet var *jehwla eller *jxwla (x uttalas här som tyska "ach"). Ordet lånades tidigt in i finskan vars uttal i jämförelse med de germanska språken förändrats mycket litet de senaste 2000 åren, "juhla" betyder där "högtid". Senare har finnarna lånat in ordet en gång till, "joulu" med betydelsen "jul".

I antikens Persien dyrkades solguden Mitra vid sidan om högguden Ahura Mazda. Genom kulturella kontakter spreds Mitradyrkan till Romarriket där gudsgestalten fick namnet Mithras. I dagens Iran firas Mitras födelsedag den 21 december i samband med den iranska midvinterfesten Shab-e Yalda. I samband med kristendomens spridning i Rom kan persiska traditioner ha influerat tidsbestämmelsen för firandet av Jesus födelse.

I Rom under antiken firades i december en fest till guden Saturnus ära, Saturnaliefesten (lat. Saturnalia). Då bytte slavar och herrar roller, man gav varandra presenter och en uppsluppen stämning rådde.

Sol Invictus, latin "Den obesegrade solen", var en romersk religion, tillägnad solguden Elagabalus Sol Invictus (jämför gudomen Baal). Romarna höll en festival den 25 december som de kallade Dies Natalis Solis Invicti, "den obesegrade solens födelsedag". På 300-talet byttes högtiden ut mot firandet av Jesu födelse och blev således en kristen högtid, julen.

Julblot, jólablót eller midvinterblot, julofferfest, är en högtid i fornnordisk religion. Den exakta tidpunkten för blotet är omstritt. En del menar att det hölls vid vintersolståndet i slutet på december, medan andra menar att det snarast var i mitten av januari. Det senare datumet kommer av att midvintern ansågs infalla 14 januari. Jul (fornnordiska jol) är benämning på den nordiska förkristna midvinterfesten julblot, fornnordiska jólablót eller "midvinterblot". Julblot eller midvinterblot firades vid midvintern då dagarna är som kortast och nätterna som längst, det vill säga kring vintersolståndet. Man tror att firandet av denna dag var en dyrkan av denna egenskap hos dygnet, då det tolkades som ett återuppvaknande av naturen. Julens speciella gud var Jólner, som är ett av Odens många namn.

Begreppet jul förekommer i ett hyllningskväde till Harald Hårfager från omkring år 900, där någon sägs "dricka jul". Julblot är den högtidligaste offerfesten. Vid julblotet gör man offer, blot, för att få gudarnas välsignelse över den groende grödan. Julblotet integrerades i den kristna julen.

Jul kallas på nordiska språk samt finska och estniska även den högtid som kristna firar den 25 december till minne av Jesu födelse den 25 december (ett datum som saknar grund i evangelierna, men som valdes av romarna på 300-talet, i samband med kampen mot hedendomen).

Årstiden för Jesu födelse anges inte i evangelierna, men Lukasevangeliet indikerar att årstiden var månaderna då herdarna var ute och vaktade får. Det gjordes under sommarmånaderna, vädret blev kyligare i slutet av oktober och början på november. Men den exakta tidpunkten för Jesu födelse är inte känd.

Liberius fastställde datum för juldagen till den 25 december år 354. Enligt en gammal tolkning av 1 Mos. skapades världen vid vårdagjämningen. Den 25 mars betraktades alltså som Marie bebådelsedag och Kristi födelse beräknades till nio månader därefter, 25 december. Firandet av Jesus födelse ersatte företrädesvis det romerska firandet av solguden som hölls vid midvintern, men även andra hedniska folk i västerländerna firade redan sina egna typer av högtider vid midvinter. Övergången från de gamla folkens traditioner och seder till kristendomen underlättades genom att midvinter redan var en högtid. Ljusets återvändande till jorden efter midvinter har fått symbolisera det andliga tecknet för Jesus födelse. Vintersolståndet infaller nuförtiden något tidigare på grund av ändringar i kalendern.

Den västkristna kyrkan var först med att införa juldagen den 25 december och samtliga länder i väst har denna högtidsdag. Inom den östkristna kyrkan har trettondedag jul, epifania, ofta en starkare ställning än julen. Denna dag firas där till minne av Jesu dop eller hans födelse. Eftersom den kristna julens första helgdag är den 25 december, inleds helgen klockan 18 kvällen därinnan, varav namnet julafton.