Julminne.

En yster boll likt bomull hoppade runt i magen på mig; det var mycket spring i benen, så skulle det nog vara inombords på en förväntansfull åttaåring - det var ju julafton!

Inne i köket stod grytor puttrande, mamma hade fullt upp att göra in i det sista, lukten från den nyfernissade korkmattan, stack i våra näsor. På radion hade farbror Svens program; dans kring granen just påbörjats, julaftonens korta dagsljus tonade ner i vintrig skymning, barnkören sjöng ”Nu tändas tusen juleljus”, medan vi ungar smög iväg till julklapparna, som packats ner i en stor jutevävssäck ute i den ouppvärmda förstugan.

Mormor och morfar kom med sina julpaket, dessa lades under granen. Pappas ”mästerverk” änglaspelet däremot - stod stilla. Flera kvällar hade han jobbat med byggsatsen, inköpt via Åhléns postorderkatalog, bockat och böjt den lövtunna förgyllda plåtsnurran, som via ljuslågan skulle sättas igång och snurra med hängande kläppen, som i sin tur, skulle slå mot fyra stycken klockor; varvid ljuvt klockspel skulle kunna avnjutas. Men icke så; änglaspelet lyste förvisso vackert med levande ljus - ljuva klocktoner fick vi aldrig uppleva!


Under de kulörta girlanderna som satts upp i kökstaket, stod julbordet med de traditionella rätterna, från lutfisk till risgrynsgröt. Måltiden var för oss ungar snabbt avklarad med skinka, havrekex och sillsallad i första hand, men visst smakade julgröten gott den också. Däremot hade vi svårt att förstå; hur de vuxna kunde äta så sakta och så mycket - när jultomten kunde dyka upp vilket ögonblick som helst?

Morfar kom plötsligt på att han måste gå hem för att fylla på mera ved i kaminen, de bodde några hundra meter därifrån, så han skulle straxt vara tillbaka. Mormor manade på honom, för att inte missa jultomten! Det magiska ordet var sagt; nu rusade vi ungar mot fönsterrutorna, spanade ner mot grindhålet. I mörkret skymtade vi en figur som kom gående med krumpen rygg, det var tomten! Han vinkade mot oss genom fönstret, det vita skägget hängde ner över en stor pälsrock, i ena handen hade han en knotig käpp av något slag. Bankandet på ytterdörren ekade i hela huset, stunden var inne - hade vi några snälla barn här?

Lillasyster och lillebror hade ängsligt placerat sig hos mamma och pappa, själv satt jag tryggt intill mormor i soffhörnet. Var han inte större, lika kort som morfar; och rösten - tänk så lika morfar!

Julglädjen blev fullständig när alla klappar öppnats. Leksaker och mjukisdjur till oss små, nyttigheter i all enkelhet till de vuxna. När julkvällen led mot sitt slut, följde jag med pappa ut till vedboden, med mig hade jag en stor tallrik risgrynsgröt. Vi lämnade den på uthusbron, jag hade inte riktigt kläm på varför tomten envisas med att äta den ute, det smakade väl bättre att äta den inne vid julbordet? ”Du skall få se;” sa pappa, med den välfyllda vedkorgen under armen - ”han tycker om att få en nattallrik på hemvägen, i morgonbitti kommer det att inte finnas någonting kvar.”

Pappa hade rätt, tallriken var tom - tomten hade slickat i sig alltsammans, precis lika rent och fint som våra kattor brukade göra!