Staffan stalledräng.

Staffan stalledräng är en engelsk och nordisk version av berättelsen om martyren Sankt Stefan. Enligt legenden var Staffan Herodes den stores stallknekt.
I Sverige är figuren framförallt känd från en omtyckt svensk julsång, men har rötter i betydligt äldre folkliga vanor än det Luciafirande där dagens svensk möter visan. I visan är Staffan en stalledräng som ser den stjärna som visar att Jesusbarnet fötts, men sammanhanget där visan sjungs har allt annat än kristna förtecken.

Den kanoniska figuren bakom Staffan stalledräng är Sankt Stefan som enligt Apostlagärningarna stenades omkring år 35 e kr, det vill säga strax efter Jesu död. Han blev därmed den första kristne martyren.

Enligt en tradition såg Sankt Stefan Betlehemsstjärnan och skyndade därefter till Herodes och proklamerade att judarnas nye konung var född. Herodes svarade att det vore lika omöjligt som att den stekta tupp han just hade blivit serverad skulle resa sig upp och gala. Så snart detta var sagt lär tuppen ha gjort just detta, och dessutom i galandet yttrat orden Christus natus est, "Kristus är född". På grund av detta lät Herodes stena Staffan. Vissa versioner av Staffansvisan handlar om denna händelse. Att Herodes beordrade stenandet av Sankt Stefan före år 35 är alltså en avvikelse från den ursprungliga berättelsen, eftersom Herodes inte levde år 35, och är liksom tuppundret knuten till andra personer.

Staffansvisorna och Staffansskedet har också knutits till den helige Staffan eller Stenfinn, Hälsinglands skyddshelgon, men det stämmer inte riktigt in med legenden om hästar, stalledräng med mera, men kan ha sammanflätats inom myterna och den folkliga traditionen. Staffan stalledräng har även kopplats till Cistenciensermunken vid Gudsberga kloster Staffan, som skrinlades 1510.

Under 1700-talet var det valigt med kappridningar, så kallade skeden i samband med Staffanskulten. I början av 1700-talet försökte fornforskaren Olof Broman framföra tankar om att dessa kappritter skulle vara kopplade till kvarlevor av hedniska riter. Dessa teorier utdömdes dock redan vid mitten av 1800-talet som orimliga.

Enligt Broman skulle ortnamn innehållande ordet skede utpeka sådana festplatser. Istället är Staffansskedet med största sannorlikhet kopplat just till den helige Stefan, herodes stalledräng. Ryttartävlingar kopplade till den helige Staffan förekom redan på 1200-talet.

En särskilt livaktig och spridd hästtradition förefaller ha varit knuten till tiden omkring nyår. Just när det nya året infaller anses i många olika folktrosammanhang att man kan stjäla grädden - detta innebär att man kan få särskild lycka på någon annans bekostnad genom att till exempel dricka ur deras brunn vid en viss tidpunkt med särskild kraft. Staffansskedet bestod i att traktens unga män kappred till gårdar i grannskapet, eller att de i samlad tropp vandrade runt med stjärnan, vilket var detsamma som en mildare form av våldgästning. Med sång och spektakel uppträdde dessa Staffans gossar i gårdarna och i släptåg hade de en utklädd Judas, som efter föreställningen gick runt med tiggarpåsen och insamlade pengar och förtäring, därtill erbjöds de ofta en sup. Detta sågs ej med blida ögon av kyrkan, eftersom stjärngossarna framåt natten blev ganska så stökiga och att ränna runt med stjärnan var därför tidvis förbjudet.

Staffansvisan, Sankte Staffan eller Staffan var en stalledräng är en känd och traditionsbunden svensk luciasång, som oftast framförs av stjärngossarna i ett så kallat luciatåg. Omkvädet sjungs då av hela luciatåget. Ursprungligen hörde dock Staffansvisorna inte hemma vid just Lucia utan vid en senare högtid, nämligen på Annandag jul som var Staffansdagen med Staffansritt och andra folkliga nöjen. Sången har haft många versioner från olika delar av Sverige. Den vanligaste melodin är från Västergötland.

Visan, (klassifikation: SMB 39, TSB B 8), är en balladtyp, som räknas till legendvisorna. Detta är den svenska balladtyp som finns i absolut flest uppteckningar, redaktörerna för Sveriges Medeltida Ballader har här gjort ett undantag från regeln att klassificera samtliga varianter och man har valt att endast lista 300. Endast ett femtiotal inom detta urval är dock finlandssvenska, medan betydligt fler uppges ingå i Finlands svenska folkdiktning V:1 nr 24.
Balladen sjöngs allmänt i både Sverige och Finland av unga män eller pojkar, som före jul gick runt i gårdarna för att samla gåvor till sina stundande julgillen. Dessa staffansvisor är i grunden desamma som idag - Sankte Staffan och hans hästar - men texten fortsatte i regel med mer lokalt anknytande verser om värdparets vackra döttrar, eller ibland med mer hotfulla ordalag som att de skulle slå ut alla fönster om de inte blev bjudna på en sup.