Organen har utvecklats i en kapprustning.

Brennan upptäckte också att våldtäkter, ett fenomen som är relativt välkänt hos andfåglar och som kan medföra honornas död, är vanligt hos just de arter som har mycket stora könsorgan, och i synnerhet hos den argentinska kopparanden.

Alltsammans tyder på att det under evolutionens gång har förekommit ett slags kapprustning mellan de båda könen, och att vapnen har varit deras könsorgan. Hannarna vill naturligtvis försöka bli fäder till så många ungar som möjligt och samtidigt försöka hindra andra hannar från att få ungar.

Därför har deras könsorgan blivit längre och längre, så att de kan deponera sina sädesceller så långt inne i honan som möjligt och därmed så nära hennes ägg som det överhuvudtaget kan låta sig göras.

De många piggarna på könsorganet ser samtidigt till att ur honan skrapa ut sädesceller, som en eventuell tidigare parning med en annan hanne kan ha efterlämnat. Piggarna verkar också som en förankring, som gör det lättare för hannen att föra in sin penis i honans könskanal.

Honan leder i kampen
Honan vill också ha så många ungar som möjligt och med de starkaste och mest lämpade hannarna. Som medlem av en art där våldtäkter hör till dagordningen kan hon emellertid kontrollera vilka ­hannar hon parar sig med genom att utveckla allt mer försvårande hinder för hannens allt längre och mer komplicerade penis.

Om honan inte är intresserad av en viss hanne, kan hon styra hans penis in i en av de många sidogångarna i sin könskanal och på så sätt försäkra sig om att han spiller såväl sin tid som sina sädesceller. Eller så kan hon stänga till för honom genom att vrida sin könsöppning motsatt hans penis, så att han helt enkelt inte kommer in. Hur imponerande hannens organ än är, verkar det som om honorna nu ligger steget före i könskampen och har sista ordet i valet av gener till nästa generation.