Saint Andrews är en kuststad mellan Edinburgh och Dundee i Skottland, en kunglig burgh på regionen Fifes östra kust mot Nordsjön. Staden, som fått sitt namn efter Skottlands skyddshelgon aposteln Andreas, har under närmare tusen år varit en viktig religiös ort och är också platsen för Skottlands äldsta universitet, University of St Andrews. St Andrews hade 16 680 invånare år 2008.
Idag är även St Andrews välbekant som golfens hemstad. Sitt epitet "golfens Mecka" har St Andrews fått tack vare den ärevördiga golfklubben Royal and Ancient Golf Club of St Andrews, grundat 1754 och idag sportens styrande instans, och de vackra St Andrews Links, världens äldsta golfbanor, förvärvade av staden 1894. Golfbanorna i St Andrews, som räknas till de bästa i världen, attraherar tillsammans med sandstränderna varje år turister i stora mängder.
Förmodligen bosatte sig de första människorna på platsen för dagens St Andrews för omkring 8000 år sedan och runt omkring staden finns många arkeologiska fyndplatser från bronsåldern. De första spåren av jordbruk har daterats till 1 500-500 f.Kr. och hundratals gravar har hittats från denna period. Romarna, vars närvaro i Skottland sträcker sig från [82 f.Kr.] till slutet av 300-talet e.Kr., etablerade flera läger i närheten, förmodligen därför att platsen ett viktigt piktiskt fäste.
I början av 700-talet konverterade den piktiske kungen Nechtan mac Derile till kristendomen som introducerats i Skottland av abbot Columba 200 år tidigare. En Culdee-kyrka fanns på platsen omkring 850 men enligt traditionen ska Kenneth, byn Kennoways skyddshelgon, ha grundat ett Culdee-kloster på platsen redan på 500-talet och uppfört en kyrka på klippan Lady's Craig som idag ligger under vatten vid St Andrews pir. Ruinerna efter Jungfru Marias lilla kyrka upptäcktes vid Kirkheugh 1860.
På 800-talet blev orten ett biskopssäte. 908 gick de skotska och piktiska kykorna samman och det kyrkliga primatet flyttades från Dunkeld. St Andrews biskopar kallade sig därefter Biskop av Alba (gaeliska för "Skottland") och Patrick Graham blev dess förste ärkebiskop (1466-1478). 1124 blev St Andrews en kunglig burgh.
Under Malcom III:s regering uppfördes den kyrka som sedan byggdes ut vid flera tillfällen men av vilken idag bara återstår St Rule's Tower (se nedan).
På 1500-talet var St Andrews en av de viktigaste hamnarna norr om viken Forth och lär ha haft 14 000 invånare.
Staden förföll dock efter engelska inbördeskriget och när författaren Daniel Defoe besökte staden rapporterade han att en sjättedel av staden låg i ruiner och att staden hade gått så hårt åt hamnen att den förmodligen aldrig skulle bli återställd.
Den ekonomiska och sociala återhämtning som biskop Richard Pococke beskriver i sin reseskildring 1760 tycks dock ha hållit i sig under hela 1800-talet.
St Andrews katedral byggdes utifrån regulärkanikernas priorskloster som grundats av biskop Robert (1122-1159). Ännu i slutet av 1600-talet stod många av klostrets byggnader kvar men idag återstår bara dess mur och valvgång, idag kallade "the Pends". Biskop Arnold (1159-1162) grundlade katedralen sedan St Regulus kyrka blivit för trång för församlingen. Av katedralen som började uppföras på 900-talet återstår idag bara det kvadratiska tornet, drygt 30 meter högt, och det lilla koret. På en stadsplan från 1530 finns bilder som antyder att katedralen flankerades av flera andra byggnader.
Byggnaden fullbordes under biskop Lamberton (1297-1328) och invigdes 5 juli 1318 genom en ceremoni i närvaro av kung Robert I. Innan branden 1378 hade kyrkan förutom det stora mittornet sex mindre torn varav två återstår i öst och ett i väst, alla omkring 30 meter höga. Kyrkan restaurerades 1440. Dess altare och bilder avlägsnades 1559 strax innan centraltornet gav vika och tog den norra muren med sig i fallet.
Sedan dess har den varit en ruin. Först fick resterna tjäna som byggmaterial åt andra byggprojekt men sedan 1826 har ruinen vårdats med stort pietet och kyrkans murar sticker idag upp ur gräsmattan. De delar som återstår, till lika delar normandiska och ungotiska, är den östra och västra gaveln, större delen av mittskeppets södra och transeptets västra murar.
På en klippig, vågbiten udde står de pittoreska ruinerna efter St Andrews slott. Förmodligen var det biskop Roger som lät uppföra det som ett befäst biskopsresidens i början av 1200-talet. Engelska trupper lyckades inta det vid flera tillfällen och sedan det återerövrats av den skotske regenten Andrew Murray 1336-37 förstördes det för att inte falla i fiendens händer igen. Vid seklets slut lät biskop Trail bygga om det till en massiv befästningen med vallgravar på de södra och västra sidorna. James I tillbringade en del av sin barndom i det under biskop Wardlaws beskydd och James III föddes på slottet 1445.
Från slottets fönster kunde kardinal Beaton bevittna bränningen av George Wishart framför porten 1546. Beaton själv mördades av protestanter på slottet samma år. Konspiratörerna i sin tur förlorade slottet till fransmännen som bl.a. tog John Knox till fånga. Några år senare lär ärkebiskop Hamilton reparera slottet i en mindre imposant och mindre massiv stil. 1656 hade det dock förfallit till den grad att kommunalfullmäktige beordrade att resterna skulle användas till reparationerna av piren.
Det som återstår idag är framför allt den del av den södra muren som omgärdar ett kvadratiskt torn, kallad bottle dungeon, "flaskhålan", en fängelsehåla som huggits direkt ur berget under det nordvästra tornet, samt kökstornet och den underjordiska gång som förfärdigades av ingenjörstrupper under belägringen 1546-47. Gången fylldes snart igen men grävdes ut igen på 1800-talet för att locka turister. Idag är slottet och dess omgivning en offentlig park.
Idag är även St Andrews välbekant som golfens hemstad. Sitt epitet "golfens Mecka" har St Andrews fått tack vare den ärevördiga golfklubben Royal and Ancient Golf Club of St Andrews, grundat 1754 och idag sportens styrande instans, och de vackra St Andrews Links, världens äldsta golfbanor, förvärvade av staden 1894. Golfbanorna i St Andrews, som räknas till de bästa i världen, attraherar tillsammans med sandstränderna varje år turister i stora mängder.
Förmodligen bosatte sig de första människorna på platsen för dagens St Andrews för omkring 8000 år sedan och runt omkring staden finns många arkeologiska fyndplatser från bronsåldern. De första spåren av jordbruk har daterats till 1 500-500 f.Kr. och hundratals gravar har hittats från denna period. Romarna, vars närvaro i Skottland sträcker sig från [82 f.Kr.] till slutet av 300-talet e.Kr., etablerade flera läger i närheten, förmodligen därför att platsen ett viktigt piktiskt fäste.
I början av 700-talet konverterade den piktiske kungen Nechtan mac Derile till kristendomen som introducerats i Skottland av abbot Columba 200 år tidigare. En Culdee-kyrka fanns på platsen omkring 850 men enligt traditionen ska Kenneth, byn Kennoways skyddshelgon, ha grundat ett Culdee-kloster på platsen redan på 500-talet och uppfört en kyrka på klippan Lady's Craig som idag ligger under vatten vid St Andrews pir. Ruinerna efter Jungfru Marias lilla kyrka upptäcktes vid Kirkheugh 1860.
Enligt en legend sägs Sankt Regulus ha fört aposteln Andreas reliker till platsen och där fått ett stycke mark av den piktiske kungen Angus Macfergus. Innan denna händelse gav St Andrews dess nuvarande namn kallades orten Cennrigmonaid, Kilrymont (av gaeliska: Cill Rimhinn, ungefär: "kungabergets kyrka") eller Muckross. St Andrews var under hela medeltiden det självklara målet för många pilgrimer.
På 800-talet blev orten ett biskopssäte. 908 gick de skotska och piktiska kykorna samman och det kyrkliga primatet flyttades från Dunkeld. St Andrews biskopar kallade sig därefter Biskop av Alba (gaeliska för "Skottland") och Patrick Graham blev dess förste ärkebiskop (1466-1478). 1124 blev St Andrews en kunglig burgh.
Under Malcom III:s regering uppfördes den kyrka som sedan byggdes ut vid flera tillfällen men av vilken idag bara återstår St Rule's Tower (se nedan).
På 1500-talet var St Andrews en av de viktigaste hamnarna norr om viken Forth och lär ha haft 14 000 invånare.
Staden förföll dock efter engelska inbördeskriget och när författaren Daniel Defoe besökte staden rapporterade han att en sjättedel av staden låg i ruiner och att staden hade gått så hårt åt hamnen att den förmodligen aldrig skulle bli återställd.
Den ekonomiska och sociala återhämtning som biskop Richard Pococke beskriver i sin reseskildring 1760 tycks dock ha hållit i sig under hela 1800-talet.
St Andrews katedral byggdes utifrån regulärkanikernas priorskloster som grundats av biskop Robert (1122-1159). Ännu i slutet av 1600-talet stod många av klostrets byggnader kvar men idag återstår bara dess mur och valvgång, idag kallade "the Pends". Biskop Arnold (1159-1162) grundlade katedralen sedan St Regulus kyrka blivit för trång för församlingen. Av katedralen som började uppföras på 900-talet återstår idag bara det kvadratiska tornet, drygt 30 meter högt, och det lilla koret. På en stadsplan från 1530 finns bilder som antyder att katedralen flankerades av flera andra byggnader.
Byggnaden fullbordes under biskop Lamberton (1297-1328) och invigdes 5 juli 1318 genom en ceremoni i närvaro av kung Robert I. Innan branden 1378 hade kyrkan förutom det stora mittornet sex mindre torn varav två återstår i öst och ett i väst, alla omkring 30 meter höga. Kyrkan restaurerades 1440. Dess altare och bilder avlägsnades 1559 strax innan centraltornet gav vika och tog den norra muren med sig i fallet.
Sedan dess har den varit en ruin. Först fick resterna tjäna som byggmaterial åt andra byggprojekt men sedan 1826 har ruinen vårdats med stort pietet och kyrkans murar sticker idag upp ur gräsmattan. De delar som återstår, till lika delar normandiska och ungotiska, är den östra och västra gaveln, större delen av mittskeppets södra och transeptets västra murar.
På en klippig, vågbiten udde står de pittoreska ruinerna efter St Andrews slott. Förmodligen var det biskop Roger som lät uppföra det som ett befäst biskopsresidens i början av 1200-talet. Engelska trupper lyckades inta det vid flera tillfällen och sedan det återerövrats av den skotske regenten Andrew Murray 1336-37 förstördes det för att inte falla i fiendens händer igen. Vid seklets slut lät biskop Trail bygga om det till en massiv befästningen med vallgravar på de södra och västra sidorna. James I tillbringade en del av sin barndom i det under biskop Wardlaws beskydd och James III föddes på slottet 1445.
Från slottets fönster kunde kardinal Beaton bevittna bränningen av George Wishart framför porten 1546. Beaton själv mördades av protestanter på slottet samma år. Konspiratörerna i sin tur förlorade slottet till fransmännen som bl.a. tog John Knox till fånga. Några år senare lär ärkebiskop Hamilton reparera slottet i en mindre imposant och mindre massiv stil. 1656 hade det dock förfallit till den grad att kommunalfullmäktige beordrade att resterna skulle användas till reparationerna av piren.
Det som återstår idag är framför allt den del av den södra muren som omgärdar ett kvadratiskt torn, kallad bottle dungeon, "flaskhålan", en fängelsehåla som huggits direkt ur berget under det nordvästra tornet, samt kökstornet och den underjordiska gång som förfärdigades av ingenjörstrupper under belägringen 1546-47. Gången fylldes snart igen men grävdes ut igen på 1800-talet för att locka turister. Idag är slottet och dess omgivning en offentlig park.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar