Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 10 juni 2011

Falun.

Falun är en tätort i Dalarna samt centralort i Falu kommun och residensstad för Dalarnas län. Falun är Sveriges 26:e största tätort med 36 447 (2005) av kommunens totalt drygt 56 000 invånare.

Faluån rinner rätt igenom staden och delar den i två delar. På den ena sidan ligger Falu koppargruva som under många århundraden var en av Sveriges främsta näringsverksamheter. Den sidan kallas därför i folkmun för den gruvliga sidan, då inte mycket växter levde på den av roströken förgiftade marken. På den andra sidan ån, dit roströken inte nådde, ligger det ett antal stora och vackra gamla villor och bostadsområden som således kallas den ljuvliga sidan.

Staden Falun har växt upp kring Falu koppargruva och stadens ekonomi var länge helt beroende av kopparutvinningen. Det finns belägg för att verksamhet vid Falu gruva var igång på 1000-talet, men mycket talar för att kopparmalm utvanns i området redan på 700-talet.

Under 1500- och 1600-talet var kopparutvinningen i Falun en viktig faktor till att Sverige kunde utvecklas till en europeisk stormakt. Den 30 oktober 1641 fick Falun stadsprivilegier av drottning Kristinas förmyndarregering och staden var redan då en av Sveriges största. Att Falun blev stad relativt sent berodde i hög grad på motstånd från bergsmännen (dvs de bergsbrukande bönderna).
I mitten av 1600-talet var Falun Dalarnas och Sveriges, med nuvarande landgränser, näst största stad efter Stockholm. Då hade staden drygt 6000 invånbare.

Falun kom dock sedermera att bli omvuxet av sin granne Borlänge som blev stad så sent som 1944 genom sammanslagningar av tre ihopväxte orter - Borlänge köping, Domnarvets järnbrukssamhälle samt Kvarnsvedens pappersbrukssamhälle, vilket gör Falun till en av de få residensstäder i landet som inte är länets största stad (andra är Nyköping och Härnösand). Kyrkligt ingår Falun i Västerås stift.

I slutet av 1600-talet började nedgången för gruvan och det stora raset vid midsommartid 1687 då Stora Stöten bildades, kan ses som gruvans blomstringstids slut. Driften fortsatte dock ytterligare drygt 300 år. 1992 upphörde gruvdriften.

År 1908 flyttade Dalregementet in i de nybyggda kasernerna i Falun. Under 1995 och 1996 svarade regementet för att sätta upp den femte svenska FN-bataljonen i Bosnien, BA 05, vilken blev den första svenska truppstyrkan under Natobefäl. Dalregementet avvecklades 2000. I dag är regementsområdet ett centrum för företagande och utbildning.

Falun har stått värd för världsmästerskapen i skididrott tre gånger: 1954, 1974 och 1993. Varje år arrangeras normalt Världscuptävlingar (Svenska Skidspelen) på Riksskidstadion på Lugnet.

Stadskärnan i Falun ansågs på 1950-talet så nedkörd att i stort sett inga byggnader var värda bevarande. Därför präglades en tid av 20 år av en successiv förnyelse genom att enstaka byggnader efter hand moderniserades eller byggdes nya. Denna utveckling bröts i mitten av 1960-talet genom att hela kvarter med gammal trähusbebyggelse revs och ersattes av nya byggnader. Detta skedde utan någon hänsyn till Faluns mycket specifika historia och till dess kulturella särart. Den nya bebyggelsen fick en tidstypisk utformning, utan anpassning till den lokala byggnadstraditionen i Falun. Som exempel kan nämnas rivningen av hela Falan-kvarteret, av delar av bebyggelsen efter Holmgatan och Åsgatan och av området kring Holmtorget. I samma veva revs även för Falun kulturellt och arkitektoniskt oersättliga byggnader som Selma Lagerlöfs gård på Villavägen, Badhuset och Bergmästarens arkiv på Åsgatan. Även den gamla Trotzgården, som givit namn på Trotzgatan försvann efter ett pyromandåd. Den gamla stadsplanen, som var uppbyggd med Åsen (Åsgatan) som utgångspunkt, sattes åt sidan genom breddning av Gruvgatan och dess förlängning genom södra centrum på 1950-1970-talet. Skarp kritik har riktats mot denna "rivningshysteri" och de förändringar som den inneburit för stadskärnan. År 1975 kom en vändning. Falun blev utsett som svenskt pilotprojekt under Det europeiska byggnadsvårdsåret. Rivningspolitiken tog slut succesivt.

Nu vidtog ett arbete med att rätta till vad som hände på kort tid. Kring södra centrum pågår detta arbete fortfarande. På 90-talet inleddes arbetet att ge gruvan och staden världsarvsstatus och Gruvlandskapet och Falu gruva jämte stadsområdet inom 1600-talsplanen och delar av den omgivande bergsmansbygden ansågs så unika att de stogs upp på världsarvslistan vid Unescos världsarvskommittés session i Helsingfors den 13 december 2001. För den delvis svårt sargade stadens fördel talade bevarandet av tre stora trähusområdenområdena, Elsborg, Gamla Herrgården och Östanfors.

Inga kommentarer: