Strängnäs.

Strängnäs är en tätort i Södermanland och centralort i Strängnäs kommun i Södermanlands län.
Staden är belägen vid Mälarens södra strand, mellan Södertälje och Eskilstuna, och är biskopssäte för Strängnäs stift. Stadsbilden domineras av domkyrkan på Kyrkberget.

Det etymologiska ursprunget och betydelsen hos ortnamnet Strängnäs är omtvistat när det gäller förleden sträng (även om ordet ”sträng” fortfarande existerar som ord i dagens svenska, kan dess betydelse ha snävats in eller förändrats).

Sträng kan avse en tradition att gillra fångstsnaror på näset (enligt en av referenserna).

Ett flertal ytterligare förslag har dock presenterats om förleden:

Fiskegarn, från det medeltidssvenska ordet stränger – lina, tåg, ändlina av fiskenät.
Ström, åsyftande fåran mellan fastland och Tosterön.
Udde, åsyftande en kraftig vinkel i åsen.
Gräns, möjligen en äldre häradsgräns i sundet.
Efterleden näs avser av allt att döma det näs i Mälaren som Strängnäs än idag ligger på.
Ortnamnet har påträffats i ett flertal variationer genom historien, bland annat Strigin (första gången staden omtalas), Strigines (cirka 1120, senare avskrift), Strengenensis,

Strengianensis, Strengines (1275) och Strengenes.

De tidigaste spåren av människor i bygden finns på Stenhuggarmon i Åker och härstammar från år 6000 f.Kr.. En orsak till Strängnäs uppkomst kan ha att göra med läget, ty platsen ligger mycket strategiskt i skärningspunkten mellan land- och vattenväg. Förutsättningarna för Strängnäs uppkomst bör sökas inom ett större område än den direkt omgivande landsbygden. Strängnäs ligger mellan Södermanlands inland och Mälardalen, vilket alltså anses förklara både biskopssätets och stadsbebyggelsens ursprung.

Runt domkyrkan har man funnit sju runstenar, varav de flesta har daterats till mitten av 1000-talet.

År 1080 reste den engelske missionären Sankt Eskil från Tuna, som senare blev Eskilstuna, för att kristna de starkt asatrogna Strängnäsborna. På offerritsplatsen, där Strängnäs domkyrka nu ligger, stenades Sankt Eskil. Enligt en sägen avled han senare i närheten av Sankt Eskils källa utanför staden.

Redan i tidig medeltid var Strängnäs en mötesplats av betydelse och en vintermarknad här nämns i Södermannalagen 1327: ”Köptingsfriden i Strängnäs inträder om fredagskvällen efter askonsdagen och varar till på vita söndagens kväll”. Samtinget var en tingsförsamling, det vill säga ett gemensamt ting för hela den sörmländska lagsagan. Samtidigt med detta ting hölls en marknad.

Strängnäs har emellertid vuxit upp kring domkyrkan och andra kyrkliga och kulturella institutioner och har för sin utveckling varit beroende av dessa genom sekler.

Flera kyrkor byggs under 1100-talet, bland annat på Fogdön och på Selaön; Kärnbo sockenkyrka, som uppfördes i Mariefred, är idag en sevärd ruin. Redan år 1120 omnämns Strängnäs i Florensdokumentet för första gången som biskopssäte. Ett prästerskap bosatte sig i staden. På biskopsstolen har suttit Thomas Simonsson, Kort Rogge, Laurentius Paulinus Gothus, Johannes Matthiæ, vilket har höjt stadens anseende och befordrat dess utveckling.

På 1260-talet tillkom en dominikankloster som låg på Munkbacken nordväst om Stora torget. Den revs efter reformationen. Efter den stora branden 1871 utgrävdes stora delar av den stora av tegel uppförda klosterkyrkan i hörnet av Klostergatan och Eskilsgatan. På 1280-talet togs den första domkyrkan i sten i bruk. Byggnadsarbetena på domkyrkan och prästerskapets behov attraherade hantverkare, vilket verkade stimulerande på stadsbildningen. Stadsrättigheter har Strängnäs innehaft sedan år 1336 (det år de första kända stadsrättigheterna för Strängnäs är nämnda).

År 1435 anses större delen av staden ha brunnit (möjligen förekommer en förväxling av årtalet 1535). År 1473 härjade också en stor brand i staden; endast biskopshuset undgick förstörelse. I dokumenten kan man läsa att Gustav Vasa år 1535 beviljade Strängnäs sex års skattefrihet till återuppbyggnad av staden som brunnit samma år.