Utrotade arter dyker upp igen.

Mänskliga aktiviteter har kostat minst tusen arter livet under de senaste 500 åren. Nu har australiska biologer funnit att många arter, som ansetts som utrotade, har dykt upp igen. ­Forskarna kan nu kanske peka ut de utdöda djur som kan återkomma.

Många forskare anser att vi just nu lever mitt i den sjätte massutrotningen – en tid då djur och växter försvinner i så högt tempo att det kan jämföras med de fem tidigare tillfällen i jordens förhistoria då ett stort antal djurgrupper försvunnit. Denna gång beror det inte bara på naturliga förhållanden utan framför allt på människan.
Det finns flera olika beräkningar av hur många arter som har utrotats sedan år 1500, som är det år forskarna använder som utgångspunkt. Beräkningarna varierar inte minst för att den kunskap man har om de olika djur- och växtgrupperna är mycket olika, men generellt utgår man från att tusen arter eller fler har utrotats under de senaste 500 åren.
Nu har de båda australiska biologerna Diana Fischer och Simon Blomberg vid University of Queensland dock upptäckt att bilden kanske inte är riktigt så dyster som den kan verka. Genom att gå igenom data för 187 däggdjursarter, som har förklarats utdöda, upptäckte de att en tredjedel av arterna senare har återupptäckts. Är det ett generellt mönster, är det detsamma som att många av de djur som vi i dag räknar som utdöda kanske i själva verket inte alls är det.

Världens talrikaste fågel har jagats till utrotning
Utrotad eller utdöd är en mycket definitiv beteckning. Problemställningen är emellertid inte alls så enkel som man kanske skulle kunna tro, för när är en art egentligen utdöd?
Fram till mitten av 1990-talet var det vanligt att ett djur betecknades som utdött, om det inte hade setts på 50 år. I dag använder sig forskarna av en lite mer omfattande definition. Enligt den är ett djur utdött först om det inte har setts inom en rimlig tidsram som stämmer med artens livscykel och livsform, och om upprepade eftersökningar av djuret i dess kända eller förväntade habitat vid lämpliga tidpunkter inte har lett till iakttagelse av några som helst individer.
Det finns enkelt uttryckt tre huvudanledningar till att djur utrotas i dag. Deras biotoper kan förstöras – av mänskliga aktiviteter som avverkning av skog, förorening, störningar och ­bebyggelse eller av helt naturliga orsaker som klimatförändringar och naturkatastrofer. De kan jagas bort av människor, antingen som regelrätt jaktbyte eller för att de anses vara skadedjur som skall utrotas, och slutligen kan de drivas bort av konkurrenter. Det sker ofta när människor för in djur i ett område, där de inte naturligt hör hemma.

För vissa djur har en kombination av två eller flera faktorer varit anledningen till försvinnandet. Ett av de bäst kända exemplen på en art som utrotats på grund av en kombination av förstörda biotoper och en extremt överdriven jakt är den amerikanska vandringsduvan. På 1700-talet och i början av 1800-talet var de flesta vetenskapsmän överens om att vandringsduvan var den talrikaste fågel som någonsin har existerat. Fågeln jagades enormt intensivt, och i takt med befolkningstillväxten i Nordamerika avverkades de skogsområden där den föredrog att häcka dessutom i ett mycket högt tempo. Den sista vandringsduva som man med säkerhet känner till dog i Cincinnatis djurpark 1914.