Eksjö.

Eksjö är en tätort i Småland och centralort i Eksjö kommun, Jönköpings län.

Staden har sedan lång tid tillbaka inhyst betydelsefulla inrättningar såsom lasarett, ting och militärexercis.

Efter 1860-talet tappade platsen dock snabbt i betydelse när Södra stambanan inte drogs över de gamla städerna Växjö-Vetlanda-Eksjö utan istället över Alvesta-Sävsjö-Nässjö.

Efter en tid fick staden dock en viss betydelse som järnvägsstad i och med egenskapen av järnvägsknut mellan bibanorna Nässjö-Oskarshamn järnväg och Eksjö-Österbymo Järnväg. I sjukvårds- och statsförvaltningssyfte har dock Eksjö alltid varit av stor betydelse för områdena på och ikring Småländska höglandet.

Historia:

Eksjö finns omnämnd som tingsplats redan på 1300-talet, på den tiden kallades platsen för "Ekesiö". I Eksjö löpte vägen mellan biskopssätena Linköping i norr, och Växjö och Kalmar i söder, samman med vägen från Västergötland mot Östersjökusten. Platsen blev en naturlig samlingsplats för handel och tingsförättningar.

Eksjö stad fick sina stadsrättigheter år 1403 av Erik av Pommern. Det medeltida Eksjö låg cirka 500 meter sydväst om den nuvarande stadskärnan, mellan Breviksvägen och Bykvarn. Som stad betraktat var den förmodligen av oansenlig storlek, sannolikt bara en liten bondby. På den tiden fanns sex städer i Småland: Jönköping, Kalmar, Vimmerby, Västervik, Växjö och Eksjö.

Det Nordiska sjuårskriget 1563-1570 innebar den första katastrofen för Eksjö stad. I samband med den danske fältherren Daniel Rantzaus fälttåg brändes staden ner av befolkningen år 1568. Samma år skickade Erik XIV ett brev till sin slottsbyggare i Vadstena, flamländaren Arendt de Roy, där han befalldes att skyndsamt bege sig till Eksjö. Där stakade han ut hur den nya staden skulle byggas och på Erik XIV:s befallning flyttades staden till den ås där stads- och sockenkyrkan var belägen sedan medeltiden. År 1602 fick Eksjö sin första skola.

Eksjö har genom åren haft många olika borgmästare och en av de mer kända är Johan Lorentz Munthe. Han var borgmästare i Eksjö under 1756-1785 och det är om honom som Alice Tegnérs barnvisa Borgmästar Munthe handlar om.
År 1856 inträffar en ny katastrof i staden. Stadsdelen söder om kyrkan brinner ner nästan helt fullständigt efter att en vårdslös gesäll torkat sina kläder framför öppen eld. Den norra stadsdelen räddades efter att befolkningen gjort en brandgata genom att riva bort hälften av ett hus. Byggnaden kallas därefter för Halvan. År 1857 upprättades en ny stadsplan för den brunna stadsdelen. Det blev en stadsplan som gick efter den tidens tankar om stadsplanering; ljus och luft samt betoning på brandsäkerhet och hygien. De olika stadsplanerna har gjort att det är en tydlig skillnad mellan de olika tidsepokerna i stadsbilden.

Gamla stan:

Den del av staden som ligger norr om kyrkan vid Stora Torget, har sedan den uppfördes fått leva sitt liv utan svårare bränder eller andra katastrofer. Den oregelbundna rutnätsplan som idag är utmärkande för Gamla stan är till stor del samma som de Arendt de Roy drog upp i sin stadsplan. Ytterligare en stadsdel tillfogades under loppet av 1600-talet. Eksjö kom därmed att få den utsträckning som i huvudsak blev bestående fram till 1800-talets slut. De gamla trähusen som finns att se idag är främst från 1600- och 1700-talet.

I gamla stan finns ett sextiotal byggnadsminnesförklarade byggnader. Gamla stan är ett framträdande exempel på hur trästäderna såg ut på den tiden och därför är stora delar av stadsdelen K-märkt. Eksjö stad marknadsför sig ofta som "den unika trästaden" och man samarbetar med Hjo och Nora i projektet "Tre Trästäder".

En besökare i Eksjö på 1870-talet prisade den södra stadsdelen med dess breda och rymliga trottoarer, medan den norra stadsdelen beskrevs mera negativt med krokiga smala gator och mörka gränder. De styrande vid denna tid delade denna uppfattning, vilket kom till uttryck i en stadsplan för norr 1877. Planen föreskrev, utan hänsyn till befintlig bebyggelse, en fortsättning av södra stadsdelens rätvinkliga rutplan över norra stadsdelen. Lyckligtvis fick planen en sådan utformning att den istället för att skapa förutsättningar för förändringar, konserverade den norra stadsdelen. Ytterligare en betydelsefull faktor för Eksjös bevarande var att återuppbyggnaden av den södra stadsdelen helt tog i anspråk de ekonomiska resurser som fanns i Eksjö fram till 1890.

En saneringsåtgärd i tidens anda genomfördes 1887, då församlingen lät riva den mörka stadskyrkan från medeltiden. En ny ljus och luftig kyrka byggdes på samma plats. Eksjöborna kom ganska snart att sakna den gamla församlingskyrkan med sin rika barockinredning. Successivt började inredningsdetaljerna från den gamla kyrkan återplaceras i den nya. Rivningen medförde ett begynnande intresse hos stadens mera inflytelserika borgare om värdet av Eksjös traditioner och bebyggelse. 1896 påbörjades arbete med en ny stadsplan, som dock blev antagen först 1924. Vid den omfattande utvidgningen av planlagt område utgick man ifrån den befintliga bebyggelsen på norr.

1945 fanns långtgående planer på att riva en handelsgård, Krusagården, med anor från 1600-talet för att uppföra en modern affärsbyggnad. Genom en kraftig opinion och ett ingripande från en av stadens byggmästare renoverades istället gården. 1963 förhindrade dåvarande stadsarkitekten rivningen av ett helt kvarter i gamla stan i norr.

Avsikten var att bereda plats för den nya tidens varuhus.
Detta faktum bidrog bl.a. till att Gamla stan i Eksjö 1997 tilldelades Europa Nostras diplom "för utomordentlig renovering av denna betydelsefulla samling av äldre trähusbebyggelse som har givit nytt liv till den gamla stadskärnan."